En av dagarna när jag var i Stockholm var vår plan att åka ut med Johans båt i Stockholms skärgård, närmare bestämt till Utö, festa loss och sova i båten.

Sjukt peppade!

Johan jobbar på Navigationsgruppen och jobbar således med båtar dagarna i ända så jag kände mig totalt trygg med honom.

Här var vi fortfarande bland öarna och hade ännu inte kommit ut på öppet vatten.

Jag satt nöjd i båten och upprepade: -Åh livet alltså, det här borde vi göra varje år!

Sen kom vi ut på öppet hav…..

Alltså det blåste nått djävulskt och Johans båt är en ganska liten och lätt motorbåt så vi flög i vågorna så jag trodde på riktigt att jag skulle flyga ur båten! Jävlar vad det smällde när vi hoppade i vågorna och jag klamrade mig fast för allt jag var värd och pep till Johan att jag ville vända. Han försökte betryggande säga att det var lugnt, att vi snart var bland öarna igen.
Sen pajjade motorn.
Här slutade jag säga ”Åh livet!” vill jag lova! Vi drev alltså runt i meterhöga vågor, mitt ute på havet utan motor. Här började jag tänka katastroftankar, dvs att jag skulle spy, behöva äta upp Johan, simma iland?!
Efter mycket om och men (och inga spyor som tur var) så fick Johan ordning på motorn i alla fall så hjälpligt att vi tog oss till Dalarö, där var vågorna betydligt snällare (se bilden)

Vi tankade och satte kurs mot Utö. När vi kommit några hundra meter ut så dog motorn igen och mitt humör också.
Skrek åt Johan att nu fan får du se till att vi kommer tillbaka till Dalarö om du så ska ro dit (förlåt Johan) och det lyckades vi med också. Efter lite mat och några timmars motorfix så fungerade den igen, nästan i alla fall. Johan tyckte vi skulle fortsätta till Utö men jag gav honom onda ögat och sa åt honom att se till att få hem mig igen!
Så vi åkte hem. Vi flög minst lika mycket i vågorna på hemvägen men den här gången var jag så lättad över att åka hemåt att jag inte brydde mig om att jag var blåslagen överallt, bara jag kom hem. Väl inne bland öarna igen så blev det lugnare och så himla fint med solnedgång och allt.

Johan fick ha fulkepsen på pga sönderbränd av nio timmar i båt. Han skrattade mest åt mitt panikartade ansiktsuttryck och tyckte hela händelsen var väldigt underhållande till skillnad från mig (kanske för att han inte visste att jag planerade att behöva äta upp honom, fast nu var han ju visserligen knaperstekt så det kanske hade varit gott?)

Bild på en tjej som låtsas njuta fast mest är glad att fortfarande vara levande.

Som tur var så avslutades kvällen med en himla fin sista tur på vattnet. Det hade lugnat sig och va riktigt ljuvligt på slutet. Men det kanske mest var dödsångesten som började släppa.

När vi väl var tillbaka i land igen så hade mina fingrar tappat känseln av skräcken (den kom inte tillbaka förrän nästa dag) och jag har aldrig varit gladare över att vara på land i hela mitt liv.
Aldrig mer båt!