@annaileby_art
anna@annaileby.comFörra veckan blev jag intervjuad för ett reportage i Värnamo Nyheter.
Reportern ville lyfta fram att jag är så öppen i min blogg, att jag skriver om både glädje och sorg. När jag sen läste igenom intervjun innan den gick i tryck och såg att det stod om missfallet så bad jag henne ta bort den biten.
Hon tyckte då att det var intressant att jag helt öppet kan skriva om det i bloggen, men ändå inte vill ha med det i tidningen.
Men det är skillnad.
Min blogg är min egen, det är mina ord och ingen annans. Det är mina läsare, de som valt att följa mig i med och motgångar, det är inte bara vem som helst som råkar prenumerera på en tidning som läser här inne.
Det här är min egen oas av känslor och här inne kan jag välja själv vad jag ska skriva, hur jag vill skriva det och när jag vill skriva det.
Då känns det inte läskigt att skriva om missfall, men med någon annans ord känns det alldeles för stort.
På Värnamo sjukhus ligger avdelningarna så att man först kommer till förlossningen, sen kommer BB och längst in ligger gyn, där man hamnar om man skulle få missfall.
Man måste alltså gå igenom hela BB-avdelningen för att komma till ”den mörka sidan”. Man måste passera alla genomskinliga plastkuvöser med rosiga nyfödingar för att komma till avdelningen där de ger en avslutande tabletter fast man egentligen inte vill avsluta något alls.
Jag minns så väl känslan. Ligga i en steril säng, på lakan av papper och vänta på att allting skulle ta slut. Sköterskan som kom in med saft var femte minut, som om saft skulle få allting att kännas lättare.
När jag efter fem timmar på det där jävla papperlakanet fick gå hem, gick jag genom matsalen med bebisarna, med mammor med sladdriga magar och fåniga leenden, ut till förlossningen där jag mötte tio höggravida kvinnor på rundtur inför sina egna förlossningar.
Där gick jag, med avslutande tabletter mellan benen och tårar som bara rann fast jag försökte allt jag kunde för att hålla tillbaka dom.
För tre veckor sen satt jag och Emil i den där matsalen, med vår genomskinliga plastkuvös med en sovande, rosig liten Knut.
Då kom det ett par, utan leende som gick rakt igenom matsalen. Rakt igenom med tappra försök att inte se alla bebisarna.
Rakt igenom till andra sidan och jag och Emil såg på varann och sen på Knut.
Nu är han här. Livs levande, rosig och perfekt.
Men det var fan ingen lätt väg hit och det kan ingen annan än jag sätta ord på.
Phuu andas.. (nybliven mammahormoner) Starkt inlägg så fint skrivet så lyckligt och fint men ändå så sorgligt, sårbart och ömtåligt. När jag låg på BB i Vmo och grät för att min lilla Sture skulle sola i en balja en natt (gulsot) och tyckte att det var så jobbigt att inte kunna ha honom hos mig så vad det en familj som förlorade sin bebis på förlossningen. Känslan av att vara lycklig och tacksam för att allt gick bra och för att han låg i den där nedrans baljan och solade en natt. Men också sorgligheter för familjen som fick åka hem utan sin bebis.. Men här ligger han bredvid mig, vår Sture och sover och är 16 dagar gammal idag. Tack för en bra blogg både i med och motgång.
Åh! Tårögd på lunchrasten… :,) du är underbar Anna! Jag är så glad att jag en gång hittade hit till dig! 🙂
Så märkligt? Att det inte finns en annan utgång för dessa stackars människor..?Jag menar rent praktiskt alltså, en annan dörr, hiss, whatever. Så man slipper gå igenom där alla andra sitter glada. Förstår hur du tänker med din öppenhet. I din blogg är du trygg, den är som ett mysigt fik, och läsarna är, även om det tillkommer nya, lite som stammisar som man nickar leende till när de traskar bort till sin favoritsoffa och beställer en kaffe 🙂 Skillnad om man ska läsa om något sådant i en tidning, då blir fiket förvandlat till ett kaffestånd på cityterminalen där någon bara rycker med sig en latte on the go..
Men så himla dumt!! Stackars stackars alla som måste lida sig igenom inte bara ett missfall utan även den där promenaden. Dubbelt hemskt!
Tack, vad fint skrivet! Jag har upplevt precis samma sak och de där förbannade tabletterna, så jag vet precis hur det känns. Tyvärr fick jag då inte ligga kvar på sjukhuset utan var tvungen att hantera allt hemma och fick vandra med dom i en papperspåse med instruktioner istället. Tycker generellt att vården behandlade oss väldigt kallt och opersonligt, med noll förståelse om hur det faktiskt känns att gå igenom ett missfall. Tänk att nu nästan två år senare har jag världens sötaste 8-månaders som ligger och sussar så sött.
Ibland önskar man att det fanns en separat avdelning dit de med tunga besked och händelser kunde få gå till. Jag och min man fick efter fyra års kämpande nyligen veta att vi inte kan få barn själva. Direkt utanför rummet där vi fått det tunga beskedet så springer vi in i just ett sådant lyckligt par med sin rosiga lilla bebis och just då kändes det som hjärtat skulle brista.
Vilken fin bild på er..du har rätt i att det är bara du som ska sätta ord på dina känslor. Jag minns när vi hade våran förstfödda och när vi sen planerade för en till bäbis så blev det inte riktigt som vi tänkt oss. Vi fick 3 missfall eft varann. Men till slut så kom då våran andra pojk. Och efter det fick vi en flicka. De är nu 27, 23 och 21 år. 🙂
Been there done that… Hemska känsla, just därför valde vi att byta till annat BB när det äntligen var dags, på riktigt.
Jag är så glad att jag hittar hit! Blir glad av dig 🙂 mys på med er lille prins! Kraam
På det sjukhus som ligger närmast där jag bor delar BB och gyn lokaler. För tre år sedan dog min mormor av cancer i livmodern och låg på gyn sista dagarna (eftersom det var där hon fått alla behandlingar och operationer). Kändes lite avigt att varje dag passera nyfödingar och lyckliga föräldrar när mormor låg och dog tio meter längre bort.
Tur att ni nu har er Knut och det går ju oftast vägen till slut, men det är en tung vandring dit! Bra vandrat och grattis till minibebis!
Knut ser ut att vara världens finaste och jag känner mig lite glad varje dag för er skull. Äntligen. Det känns så fint att få ta del av ert liv, med dina ord, både roliga och hemskhemska saker. Tack för att du gör det och lycka till med allt!
Fint skrivet!
Ute och går morgonpromme med min tjej och får nu gömma mina tårar bakom solglasögonen…
Oj, jag visste inte detta. Härligt att allt blev bra och du är så duktig. Kram
Så bra. Så bra skrivet.
Ingen kan sätta ord på, riktigt förstå det där mörka.
Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg. Det är mitt första besök på din blogg och du är verkligen f a n t a s t i s k på att teckna! Vill även gratulera till Knut!
Jag och min man har gått igenom precis samma sak, två gånger. Första gången i vecka 19. Det var frukstansvärt och en lång sorgeprocess som omgivningen inte riktigt förstod. Nu är jag gravid i vecka 32 för tredje gången och allt ser bra ut. Igår var vi på Ikea och köpte skötbord och spjälsäng. Jag tror på att det ska hända den här gången, att vi ska bli tre, äntligen efter flera års försök, väntan och sorg. Det jag vill säga till dig är att jag verkligen förstår att du inte ville att det skulle stå om det i intervjun, jag ville och vill själv ha kontroll över vem som vet vad vi gått igenom och hur fruktansvärt det är. Reportern tyckte det var konstigt- jag tycker det är konstigt att folk inte fattar att det bara är en själv som kan känna hur en vill ha det med något. Har man inte erfarenheten tycker jag i alla fall att man ska vara ödmjuk inför att den som gått igenom något vill ha det på ett visst vis. Men så är det ofta inte. Oj vad besviken jag blev på människor när jag sörjde vår bäbis, när svåra saker händer bekänner människor verkligen färg, på gott och ont.Jag tycker överlag att det finns dålig kapacitet att hantera sådant som är svårt i vårt samhälle, då ska man liksom gömmas undan, inte störa andra med sitt jobbiga. Och att behöva dela utrymme med nyblivna föräldrar och bäbisar när man just förlorat sin bäbis to be är fruktansvärt! För oss var det inte så, vi hamnade på gynakuten första gången och fick klara av det hemma själva andra (fruktansvärt, skulle ALDRIG gå med på det igen). Men bara att se barnvagnar fick mig att må jättedåligt länge.
Hursomhelst, stort grattis (igen) till lille Knut. Livet är både fantastiskt och fruktansvärt och mina missfall har verkligen lärt mig om det, och om kärleken. Allt gott till er! Ps jag är också från Småland men emigrerade till Göteborg för 12 år sedan typ. 😉
Kärlek till dig, Anna. Kärlek!