@annaileby_art
anna@annaileby.com
Läste inlägget hos Sandra och fick en stor klump i magen. Aj.
När kärlek tar slut så blir det liksom så…..tomt.
Jag läste inlägget, sen läste jag inlägget igen och sen klamrade jag mig fast nära, nära Emil och sa att han aldrig någonsin får lämna mig.
Aldrig.
Han lovade.
Sen fick han lova igen.
Han lovade.
Ibland måste jag nypa mig i armen för att riktigt förstå att det ligger en varm kille bredvid mig i sängen, som lovar att vara med mig resten av livet.
Med mig!
Av alla människor på jorden, så lovar han att bara vara med mig.
Vilken himla jäkla tur, att just jag fick honom. Som råkar vara bäst av allihop.
Tänk att jag fick en, som man kan rufsa i håret, som man ibland bara måste bita i för att verkligen veta att han finns på riktigt och tänk att jag fick han som luktar godast och som föreslår att vi ska åka på utflykt bara för att testa nya vägar.
Om två månader, exakt på dagen, så blir vi Herr och Fru Ileby!
Tänk va, att just han lovade att alltid älska mig!
Usch det är hemskt när kärleken tar slut. jag måste också klamra mig fast extra hårt vid min man när jag läser om andra som gått skilda vägar.
Grattis i förskott till bröllopet!
Usch ja, jag fick alldeles ont i magen när jag läste Sandras inlägg. Tänk att vakna upp och inte längre vara kär i den man älskar…
Men en förlovning (och snart giftemål) betyder ju ändå väldigt mycket. Grattis!
Hjärtesorg. När mattan plötsligt rycks undan under fötterna på en… Ett väldigt fint blogginlägg både från dig och Sandra. Måste nog krama min äkta hälft lite extra ikväll.
Hej, har precis vågat mig på promarkers, men har fel typ av papper hemma :/ färgerna speciellt den svarta flyter ut alldeles för mycket och förstör. Vilken typ av papper använder du? Har du en speciell svart penna med tunnare spets eller är det samma variant som de i färg, vad heter den i så fall? Jag skulle behöva lite hjälp 😛
Tack för in fin och inspirerande blogg 😀
Jag läste det också igår, fick rysningar och började nästan gråta för hennes skull. Har följt henne ett tag nu och det känns som att jag känner henne. De verkade så perfekta tillsammans, som ett riktigt drömpar. Det gör ont i mig när så fin kärlek tar slut.
Man vet inte vad man har förrän det är borta många gånger. Dock tycker jag att det är en rätt sjuk grej, det här med att lova att älska varandra för alltid… Sånt kan man ju aldrig veta, hur mycket det än känns så just då liksom. Verkar mer som att man med löften vill hålla fast varandra, med osynliga kedjor ungefär. Nej gifta mig ska jag aldrig göra!
(Nu lät det här jättenegativt vilket egentligen inte var meningen…önskar alla kärlekspar där ute lycka till och seriöst, de få gånger jag stött på riktigt gammal kärlek så är det tamigtusan det finaste som finns!)
Jag reagerade PRECIS likadant som du. Kastade mig om halsen på Mikael och låg ihopkrupen i hans knä hela kvällen och bad honom varannan minut att lova att alltid vara min min min och aldrig någonsin tvivla på att det är vi för evigt. Jag klarar inte ens av att tänka tanken på att leva utan honom. Det gör ont i hela kroppen och jag får svårt att andas. Så gud. Kärlek tar slut ofta. Men min får inte det. Kan inte det.