Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna och Psykologen!

nov 26, 2013 | Tankar och Vardag | 15 Kommentarer

Åh min psykolog, SOM jag tycker om henne! Jag har ioförsig bara gått två gånger men det är ändå så himla skönt att prata med någon, på riktigt!
Förra gången pratade vi mest om pappa, om den kommande bebisen och hur jag mådde. Jag fick även fylla i ett formulär om hur mitt tillstånd var, utifrån 1-5 där fem var bedrövligt och ett var helt okej. Där fanns bland annat frågan hur social jag är, jag kryssade i en fyra, dvs inte alls.
Idag ägnade vi hela terapitimmen åt att prata om detta. Jag förklarade att detta inte är något tillfälligt som kommit i och med pappas död eller bebisen, jag är alltid osocial och har alltid varit.
Hon förklarade dock att jag inte är osocial eftersom jag kan prata med folk och föra mig i sociala sammanhang, men att jag däremot är en introvert person och en ensamvarg som trivs mycket bättre i mitt eget sällskap än ihop med andra.
Åh älskar när de slår huvudet på spiken för PRECIS så är jag!
Hon sa även att jag verkar känna mig själv väldigt väl och inte vara rädd för att stå för att jag är som jag är och gillar att vara ensam.
Det har hon också väldigt rätt i, jag har som sagt alltid varit sån och kommer antagligen också alltid vara det så jag har lärt mig att acceptera att jag är en enstöring.
I samhället över lag så ska man vara social, gilla att arbeta i team och vara en del av ett gäng. Det är på något sätt normen och är man inte en sådan blir man genast en smula udda.

Jag har tänkt mycket på det här genom åren, vad det är som är fel på mig som hellre sitter hemma och klipper tygbitar än går på middagar. Men hon förklarade helt enkelt att en del människor är sådana, att det är ett personlighetsdrag och inget man kan göra något åt.
Man kan öva sig i att vara social, men ändå är man innerst inne som man är ändå.
Kände mig helt lycklig när jag gick därifrån, glad att kunna vara trygg i att jag inte är knäpp och lugn med att iallafall jag känner mig själv väldigt väl.
Även om ingen annan gör det.

7bb016_ec91bcf67e82f08ea2e7d4a21615e5d3.jpg_512

15 Kommentarer

  1. Åh! Takk Anna! Sånn er jeg og. Kjenner meg veldig godt igjen i den beskrivelsen. Sitter aller helst hjemme med strikketøyet mitt. Takk for at du deler og at du gjorde meg litt tryggere på at jeg er helt bra som jeg er! Ha en fin kveld. 🙂

  2. Jag är likadan! Gillar verkligen att vara själv och har gjort sedan jag var barn. Har dock hållt på med lagsport och har inga problem att jobba i team, men blir på sjukt dåligt humör om jag inte får min ensamtid som jag behöver…

  3. Känner igen mig i det där. Jag älskar att få tid för mig själv, när det blir för mycket med allt socialt. Jag finner styrka o sinnesro i de stunder som jag får vara själv.

  4. Jo tack, är precis likadan! Har också lärt mig att acceptera det, och har också lärt mig den hårda vägen att det inte funkar att ha vänner som ger en dåligt samvete så fort man tackar nej till inbjudningar eller liknande. Det är det värsta jag vet! Jag är tillsammans med en väldigt extrovert person också, det är väldigt bra tror jag för han ”tvingar ut” mig ibland så att jag träffar lite folk. 🙂

  5. Jag är också ensamvarg. Behöver lite social stimulans men det får jag av sambon och vännerna i stallet (även om alla där är betydligt äldre än mig). Mer än så behöver jag egentligen inte. Hatar att gå på middagar, har aldrig varit på en fest i hela mitt liv och tackar ofta nej till inbjudningar från kompisar. Men visst, ibland får man ju träffa de … men då föredrar jag att träffa de en och en.

    Sen, min pappa lever inte heller längre. Och sen han dog har detta personlighetsdraget förstärkts och även mitt behov av att bara vara hemma. Skulle aldrig vilja resa bort någon längre tid långt bort. Jag vill vara hemma.

    Säkert många som ser mig som väldigt annorlunda och ibland får en lite ”pensionärspikar” med tanke på att jag bara är 22 år. Men det skiter jag i! 🙂

  6. Tror vi är ganska många som i det tysta egentligen är mer ensamvargar än vi låter oss vara. Ensamtid för mig är guld värt och min sambo har äntligen förstått att jag njuter av att vara själv till skillnad från han som vill umgås 24/7 om han fick välja. Väldigt starkt och modigt skrivet av dig.

  7. Precis sån är jag också! PRECIS! Det var faktiskt jätteskönt att läsa det, färdigformulerat. Sån är jag, och helt till freds med det. 🙂

  8. Jag är också introvert och har alltid varit. Jag är väldigt social och älskar människor, men har jag umgåtts med folk och det har varit mycket runt mig någon dag eller två så blir jag nästan dålig, blir matt, ledsen, orkeslös och irriterad på allt. Då behöver jag vara hemma eller i värsta fall smita undan en stund och vara själv och andas. Jag har aldrig mått dåligt över att vara ensam, fastän jag ibland tyckt att jag borde må dåligt över det. Är det mycket folk och ljud runt omkring kan jag inte koncentrera mig och blir ganska disträ, så jag tycker bättre om att umgås med några få åt gången, annars är jag inte så rolig som jag kan vara. Det är skönt att läsa här att det är flera som känner precis som jag, inte för att jag inte känner att det är okej, det har jag accepterat för längesen, men för att det är så vanligt i ett ganska extrovert samhälle.

  9. Hej! Har också alltid varit introvert och det blir inte direkt bättre med åren (:)). Har väl på senare år lärt mig att själv acceptera och trivas med att jag är såhär och känna mig trygg och glad när jag väljer att stanna hemma istället för att gå på t ex jobbafterwork. Tyvärr känns det ibland som att andra människor blir lite provocerade av oss som är såhär och det gör mig ledsen. Känner ni likadant?

    • Min man och jag är likadana, och när han nyligen bytte jobb så fick han en liten pik från gamla chefen, att han ju inte var så bra på fikandet..
      Han gillar det inte alls- äter ofta lunch själv och gruvar sig för alla dessa tillställningar. Jag tror att anledningen till att andra tar illa vid sig är att de ser det som ett: ”jag vill inte umgås med dig” snarare än ett ”jag vill vara själv”. Är man dessutom en person som är ”likeable” så vill ju alla gärna umgås med en, extra stötande då kanske när den personen inte vill.

  10. Vad jag känner igen mig i detta. Jag kunde länge inte förstå varför jag tyckte det var roligare att hänga på egen hand eller att umgås med kompisar en-och-en istället för i grupp. Jag har för mig att – ganska förenklat – så får introverta person energi av att vara på egen hand medan extroverta personer får energi av att vara med andra. När jag förstod det så ändrade jag attityd till mig själv. Att sitta hemma och sy en kväll istället för att gå ut -eller att träffa vänner på tu man hand- handlar om egen vård och att pyssla om den egna själen! Super viktigt!

    Det har varit en större utmaning att få den där egen tiden med ett litet barn hemma och det krävdes en del pusslande, men även med små går det, och det är det ända sättet som jag kan vara en bra förälder på!
    http://mwpoplin.com/blog/2013/7/24/solitude

  11. Det är nog väldigt många som är introverta men kanske inte vågar stå för det eftersom det inte framställs som något ”fint” och eftersträvansvärt i dagens samhälle… Men din psykolog har ju verkligen en poäng i det där med att man inte är osocial bara för det. Vi använder nog ordet osocial på fel sätt tror jag. Min man sa samma sak till mig härom veckan, att han och jag inte är osociala, för vi tycker väldigt mkt om att umgås med vissa och har hög social kompetens. Men att vi inte är intresserade av att ha en stor umgängeskrets, att det rentav tar energi.
    När jag var yngre skämdes jag nästan för det..oj, jag kanske borde ha fler vänner?! Varför har jag inte fler bekanta, alla andra verkar ju ha det?
    Men nu är det bara skönt att ha landat i sig själv och vetskapen att man är den man är. ^_^

  12. Jag är också introvert och det är härligt att läsa om andra som är det. Har precis börjat förstå hur det ligger till med introverta och extroverta i samhället och kan sitta och koka av ilska ibland när jag tänker på hur ruttet det kan vara i skolor och på arbetsplatser bland annat.

    Finns en ganska ny bok om ämnet som är intressant att läsa: Quiet: the power of introverts in a world that can’t stop talking av Susan Cain. Finns på svenska också.

    Hoppas verkligen att fler förstår att det faktiskt rör sig om en personlighetstyp och inte att man är osocial eller tråkig eller avig på något sätt.

  13. Jeg har lest en fantastisk bok som handler om å være introvert, den heter Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking! Anbefales virkelig 🙂 Den boka gjorde meg litt sint, men mest glad!

Läs mer 

En annan slags jul.

Nu när pandemin härjar över världen kan vi inte längre fira jul på samma sätt som vi gjort förut, fullt med folk, mat och stoj.Jag är uppväxt med att vi bara firat med vår familj och min mormor. Alltså fem personer.Det var alltid dukat fint med julduk (som pappa...

En väggmålning till My!

Förra veckan var jag i Halmstad och träffade My Feldt i hennes nya projekt, Tivolikiosken!Hon är i full färd med att förvandla sitt gamla cykelcafé till en tivolikiosk och jag skulle vara med på ett hörn, för jag skulle nämligen måla en karusell! Jag satte igång...

Från illustratör till konstnär.

För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas. Allt ja slitit med.Och det var så...