Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna Om Att Inte Hälsa!

mar 30, 2016 | Tankar och Vardag | 7 Kommentarer

Fick en kommentar på bloggen från en av mina grannar, att jag är otrevlig som inte hälsar.
Känner att jag måste förklara detta lite.

För det första, jag kan absolut förstå att jag framstår som otrevlig när jag inte hälsar. Emil gnäller ofta på mig för det.
Men att vara en introvert person i ett samhälle som så uppenbart är mycket mer extrovert, är inte alltid så himla lätt.
För andra är ett hej en enkel hälsningsgrej, en trevlighetssak. Lätt som en plätt.
För mig är det mycket större. Det är en invit till ett samtal som jag kanske inte vill ha.

Jag är så otroligt mån om mitt privatliv (kan verka konstigt med tanke på att jag har en blogg med tusentals läsare) men ibland vill jag bara inte finnas till för andra än mig själv.
Jag vill inte synas, inte märkas. Vill bara gå obemärkt förbi.
Då kan jag låta bli att hälsa.
Inte för att jag är dryg eller otrevlig, men det är bara ett större hinder för mig att skrika hej till någon jag inte känner än det är för de flesta andra.

Jag vet att jag framstår som konstig och framförallt udda om man även träffat Emil eftersom han är på absolut motsatta sidan av skalan. Han älskar att heja och småprata medans jag vill krypa ur mitt eget skinn när jag tvingas småprata.
Återigen vill jag nämna boken ”Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Lätt den bästa bok jag läst.
Den handlar om skillnader mellan introverta och extroverta. Hur olika vi uppfattar situationer.

För en extrovert person anses det jätteotrevlig att inte hälsa och för en introvert är det ett skönt sätt att slippa prata med varann.
Vi funkar helt enkelt helt olika.

Introverta upplevs ofta som enstöringar och otrevliga kufar som helst vill sitta inne och inte prata med någon.
Det stämmer nog ganska väl också, men vi är samtidigt väldigt kreativa och påhittiga när vi bara får utrymme.
När vi är i sammanahng där vi känner oss hemma så är vi precis som vem som helst. Min storebror säger tex att jag är den mest extroverta introverta han mött för att jag pratar så mycket.
Men det är ju i mitt eget trygga hem och mitt eget sammanhang.
Det är enorm skillnad.
Min kompis, som är extrovert läste den här boken och sa att hon tänkte på mig hela tiden, att alla situationer stämmer in på mig och att hon efter att ha läst boken, förstår sig bättre på ”oss på andra sidan”.

Så ursäkta om jag upplevs som otrevlig och dryg när jag inte hälsar alla gånger. Jag hälsar när vi får ögonkontakt och är hyffsat nära. Men jag kommer aldrig bli den personen som skriker hej åt någon som inte sett mig eller om jag inte måste.

För vi är olika.

IMG_2674

7 Kommentarer

  1. Jag är också väldigt dålig på att hälsa. För min del beror du på att jag går runt i min egen lilla bubbla och att när jag är i min bubbla så ser jag inte folk. Ingen tanke eller avsikt med det, men jag är helt enkelt inne i mina egna tankar.

  2. Jag tycker att det är lite onödigt att gå in på en grannes blogg och klaga på att personen inte hälsar och att den därför upplevs som otrevlig. Det går ju faktiskt att hålla såna tankar för sig själv, eftersom det knappast bidrar till en bättre grannsämja att göra det.

  3. Jag förstår precis vad du menar, jag är också introvert. I hela mitt liv har jag fått höra att jag är både sur och blyg, fastän jag inte är något av det. Vi bor i villa och de grannar som bor på vardera sida om oss låter oss vara helt ifred, superskönt. Kanske är de introverta själva. Men ve och fasa när vi fick grannar vid huset nedanför oss, när kvinnan i familjen brukade komma klättrandes uppför slänten till vår tomt för att prata!

  4. Jag har väldigt svårt för att ”kallprata” vilket ofta leder till att jag tar omvägar runt människor jag inte vill prata med. Det beror inte på att jag inte gillar dem, tvärtom, men oftast har jag ingen lust och känner obehag. Svarar heller inte i telefonen när jag inte känner igen numret, vill man något kan man lämna ett medd. Får ofta höra att jag borde vara mer social och under många år i min ungdom trodde jag att det var fel på mig men har nu insett att jag är fullt normal och är ganska stolt över min integritet. Ska tilläggas att i miljöer jag känner mig trygg i är jag hur extrovert som helst. Min mamma var likadan och jag har alltid beundrat hennes stråk av ensamvarg och hon valde själv när hon ville vara social. Jag har även till min förvåning ändå ett fungerande socialt liv. Så jag förstår dig fullt ut! 🙂

  5. Och vad skönt att vi är olika! Tack ändå för att du tar upp det här för vi extroverta tänker nog inte på att alla inte är som vi (är nog väldigt introvert vad gäller telefonsamtal för hatar att prata i telefonen och kan låta bli att svara bara för att jag inte vill prata). Kan du inte skriva mer om hur det är att vara introvert så andra kan få lite förståelse? Bara om du vill alltså, du har ingen skyldighet att förklara eller utbilda.

    Men ska minnas den där boken och läsa den i alla fall.

  6. Men oj, kunde inte den där grannen vara tyst med sin åsikt eller framföra den någon annanstans än i din blogg? Jag är likadan och undviker all ofrivillig kontakt. Ofta är det inte så farligt om det väl händer men ändå något jag undviker. Jag bor i hyreslägenhet med väldigt lite kontakt med grannarna. Mötte dock närmsta grannen UTANFÖR huset i morse och han sa ”god morgon!”. Läskigt! Men förstås lite trevligt också på något sätt. Han var ju på språng och hade ingen avsikt att säga mer än så.

  7. En person nära mig blir oerhört ledsen och kränkt om någon inte hälsar. Hon känner sig ignorerad, som att hon inte duger och känner sig avskydd. Efter att ha umgåtts med henne tänker jag att visst, man har rätt att vara introvert men man får väl också tänka på vad man skapar för reaktioner hos andra. Om man inte vill hälsa på någon så menar man ju inte att såra den personen, men om den tolkar det så får man väl offra sig och säga hej ibland. Varför skulle mitt välbefinnande (att inte hälsa) stå högre än hennes önskan att bli hälsad på?

    Funderar på om det kan vara en småstadsgrej? När jag växte upp (i ett samhälle med 1/3 av Värnamos folkmängd) sa man hej till alla (typ klasskompisars grannars bekanta eller någons moster som man sett på en fotbollscup två år tidigare). Nu när jag bor i en storstad verkar det vara väldigt annorlunda.

Läs mer 

En annan slags jul.

Nu när pandemin härjar över världen kan vi inte längre fira jul på samma sätt som vi gjort förut, fullt med folk, mat och stoj.Jag är uppväxt med att vi bara firat med vår familj och min mormor. Alltså fem personer.Det var alltid dukat fint med julduk (som pappa...

En väggmålning till My!

Förra veckan var jag i Halmstad och träffade My Feldt i hennes nya projekt, Tivolikiosken!Hon är i full färd med att förvandla sitt gamla cykelcafé till en tivolikiosk och jag skulle vara med på ett hörn, för jag skulle nämligen måla en karusell! Jag satte igång...

Från illustratör till konstnär.

För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas. Allt ja slitit med.Och det var så...