Jag har haft utställning i helgen (det håller på nästa helg också om någon skulle vilja se, på Hörle Slott utanför Värnamo)
Att ställa ut är som att blotta sig själv, man liksom står där och vet inte var man ska göra av sig.
Jag ställde ut ihop med en annan konstnär, när vi öppnade kom hela hans släkt och vänner.
När vi öppnade var mina föräldrar där.
Jag kände mig så himla dum och ensam och utlämnad på det absolut värsta tänkbara sättet.
Här står jag och tror att jag kan någonting, med tavlor som ingen vill se och de röda prickarna flödade över den andre killens tavlor.
Men det blev bättre såklart, och även mina vänner och släktingar kom, om än lite senare.
Tur jag hade en pappa som minglade och en mamma som strök mig över håret.
Men i min mobil skrev jag ett sms till mig själv där det stod ”aldrig mer, aldrig mer ska jag utsätta mig för det här!”.

Men som sagt, det blev ju fint till slut och även jag fick en del röda prickar. Men ändå, att ha utställning är som att ta andan ur någon.
Som ett slag i magen och en alldeles speciell känsla.
Det är spännande och otroligt läskigt på samma gång.
Då är det tur att man har en släkt som spelar dragspel så man kan lyssna på ”Annas visa” på kvällen och glömma bort hur ensam man var för en stund.

(nu är det ändrat till chockladboll, hoppas det blir bättre)