@annaileby_art
anna@annaileby.comAlltså TACK för all er respons i förra inlägget! Blev så himla glad när ni skrev att ni gillar de andra inläggen också.
Ibland får jag för mig att ni är svintrötta på mig nämligen och ibland vågar jag inte dela något djupt för jag blir så rädd att det ska bli konflikter. Jag är ju en himla konflikträdd person.
Men, bara för att ni är så peppiga så ska jag skriva om en grej som upptar så himla mycket av min tid, nämligen barn nummer två.
Eller snarare avsaknaden av barn nummer två.
Innan jag fick Knut var jag fast övertygad om att jag ville ha två barn. Det vill väl alla, liksom standard så att säga. Ensambarn blir si och så och yadayada….
Men sen blev jag gravid och avskydde det. Tyckte det var så hiskeligt jobbigt att vara gravid och kände mig himla otacksam eftersom jag jobbat så hårt på att få in den där bullen i ugnen.
Knut föddes, mitt liv slutade vara en ständig plåga av vaggande barbapappa och blev istället något annat. Ett familjeliv.
Jag var inte längre Anna – oövervinnerlig ensamvarg med all tid i världen.
Jag var Knuts mamma.
Det var en GIGANTISK skillnad! Mycket större än jag trott!
Jag är numera sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan, eftersom någonting kan hända honom.
Jag älskar Knut, villkorslöst och oändligt (varför måste man alltid säga det för att kunna skriva vidare och inte få dåligt samvete?) men det är ändå väldigt mycket större och mer att vara mamma än jag var beredd på.
Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk.
Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande.
Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.
Han är ju så bra nu, i en så himla rolig ålder (2,5), pratar om massa roligt, frågar hur man mår (imorse sa han ”Mamma, du vet väl att jag älskar dig? Mest i världen!”) och han sover på nätterna (i alla fall ibland)
Om man skulle våga yttra de orden att man är nöjd nu, att man är färdig med barn, så känns det så himla bra inuti.
Att få landa och andas i det faktum att vår familj är komplett och fantastisk och att vi har tid och ork att vara oss själva, ihop eller med varann.
Å andra sidan känns det egoistiskt. Att inte ge Knut syskon bara för att jag gillar att vara ifred ibland.
Som att jag inte var ”nöjd” med hur det var att få barn och aldrig vill göra det igen. Otacksam.
Men kanske är det just för att jag är så nöjd, som jag inte vill göra det igen?
Ja ni hör ju, jag kan skriva om det här hur länge som helst, för jag tänker på det jämt.
Vad man borde och vad som förväntas av en.
Samtidigt tror jag att jag innerst inne vet vad som är bäst för just mig.
Men det är svårt att höra det när det är så mycket brus utifrån.
Det låter ju iaf som att det vore rätt dumt att satsa på barn snart. Å andra sidan kan man ju ändra sig. Du borde väl ha många år kvar. Det är ju inget fel heller med en sladdis om fem år, om det går. Och heller inget fel att landa nu i att det inte blir fler. Jag tänkte också sjukt mycket på tvåan när min etta var i Knuts ålder. Kanske det är något biologiskt med det? Jag fick iaf en tvåa, våran Knut, när ettan (Rut) fyllde 4. Men nu är jag innerligt nöjd och det är så skönt att man kan släppa alla de där tankarna.
Vet du, det är sjukt jobbigt med två barn. Faktiskt.
Jag tycker ni ska göra precis som ni vill! Och känner du att det räcker med en så ha inga skuldkänslor, det är din familj och ditt liv. Du ska ju inte gå och må dåligt för att andra tycker att ni skulle ha ett barn till. Och ångrar man sig sen och vill ha en till så går det oftast att göra något åt (tvärtom är ju lite svårare ????)
Åh, vad jag känner igen mig i detta. Har också ett barn, plus ett bonusbarn en helg i månaden. Ändå får jag höra att vi borde skaffa ett barn till, det är ju så synd om den stackarn som inte har några syskon, och sen när vi dör blir det jobbigt för honom att ta hand om allt själv. Jag själv känner att jag inte alls orkar med ett barn till utan är jättenöjd som det är. Det finns så mycket ideér om hur saker och ting borde vara, men att skaffa barn bara för att samhället tycker det är ju fullkomligt befängt. Det viktigaste är väl att familjen mår bra och trivs tänker jag.
Tack för fin blogg med många inspirerande inlägg!!
Både jag och min man är enda barnet (skrev först ensambarn men raderade det, ”ensam” har ju en negativ klang, även om det för mig som är introvert innebär nåt positivt).
Iallafall, både jag och min man är och har alltid varit nöjda med att vara enda barnet, och vi har aldrig saknat syskon!
Vi har lärt oss att sysselsätta oss själva, ta alldeles egna beslut, bli självständiga och vi är astighta med våra föräldrar. När vi ville ha sällskap träffade vi kompisar, men uppskattade annars hur lugnt och skönt det var hemma.
Jag har alltid varit inställd på att bara ha ett barn, det känns naturligt för mig.
Det är lättare, mindre stressande, ger mer tid över (både för sig själv och för barnet i fråga) och är mer ekonomiskt.
Och så himla himla mysigt!
Har fått massa ”skit” för detta, att det är synd om det enda barnet osv. Många välmenande för att de själva tycker att det är toppen och roligt med fler, och andra där det tydligt lyser igenom att de tycker att eftersom jag inte gjort samma val som dem (och skaffat flera barn) på något sätt verkar fördöma deras livsstil.
En av mina bästa vänner har fem barn (och är sugen på det sjätte). Hon älskar stojet, stöket, farten och att ha fullt upp med en stor och bullrig familj.
Dock sade hon till mig en gång, när vi var på restaurang och hennes tre yngsta var överallt medan min satt och var ”snäll” -Du vet inte hur bra du har det!
Och då tänkte jag i mitt stilla sinne -Jo, det vet jag, och det är preciiiis just så här jag har valt det att ha!
Jag tänker precis som du – fast tvärt om. Och nojar på samma sätt – fast tvärt om. Jag har alltid tänkt ett barn. Det känns bättre att kunna fokusera på det barn man ha, ge allt man har till det barnet. Jag har sett många syskon som bara bara bråkar, som inte gillar varandra under uppväxten och som aldrig står varandra nära när de väl är vuxna (även om de inte direkt ogillar varandra). Syskon är inte en självklart bra grej. Vad som däremot är en självklart bra grej är att ha en glad förälder. Knuts liv kommer INTE att bli bättre om du känner dig slut och trängd för att det har blivit för mycket.
Så här har jag alltid tänkt. Nu tänker jag det här, samtidigt som jag tänker att jag är redo för nummer två. Varför känner jag det? Vet inte. Jag har bara insett att jag vill göra det här igen – trots att det bitvis var jättehemskt (förlossningsdepression).
Jag är alltså ett stort fan av att göra som man vill och att ändra sig!!
Jag tänker att det inte handlar om att skaffa ett syskon till Knut, det handlar om att skaffa ett barn till till er allihopa. Och känns det inte som något ni längtar efter, som ni längtade efter Knut, så är det inte det ni ska göra. Jag tänker att varje barn har rätt att vara efterlängtat för sin egen skull, inte inplanerat som nån slags ”accessoar” till det första barnet (ja, jag hårddrar det lite extremt här, men det blir tydligare så). Barn ska inte sättas till världen för någon annans skull än sin egen. 🙂
Jag är uppväxt med en lillebror som är ett år yngre än mig, 14 månader för att vara exakt. Vi har inte någon särskilt nära relation och har aldrig haft. Vi är väldigt olika (jag är introvert, stillsam, gillar att läsa och pyssla, han är extrovert, sportig, gillar fart och aktivitet) och har inte mycket mer än generna gemensamt. Varje gång jag hör saker som ”det är så bra med syskon, då har de alltid en kompis” och ”det är bra om barnen kommer tätt, då har de mer glädje av varandra” (som dessutom alltid sägs som nån slags sanning!), så tänker jag att det inte är sant. Syskon behövs inte, syskon är inte nån garanti för en nära relation.
Jag kommenterade aldrig på förra inlägget, så jag skriver det här istället. Jag halkade in på din blogg pga dina teckningar (från UnderbaraClara och Stinastil) men stannade kvar pga det andra du skriver, så fortsätt skriv om Knut, renoveringar, Stockholmshelger, resor, teckningar, allt möjligt!
Fina, fina Anna! <3 Vi fick en Emil. Vi tänkte som alla andra att vi skulle ha syskon. Sen blev pappa sjuk, all tid lades på min familj. Jag fyllde 40, firade utan min älskade pappa som fick fira med andra änglar eller var han nu är. Mitt i sommaren så bara släppte jag och Kärleken tanken på syskon. Vi orkar inte. Vi vill ju faktiskt inte! Vi slutade må dåligt för att vi inte försökte, det tog ju sån himla tid innan Emil blev till – tänk om det tar lika lång tid nu då är vi jättegamla….! Vi är lättade, nöjda och fokuserar all vår kärlek på vår envisa, kavata, pratiga, spralliga, tjuriga, bestämda, roliga go'fis till avkomma. Nu kan vi fokusera på varandra. Det som är rätt i er familj är rätt i er familj, allt annat är ganska oviktigt. Dessutom är du ju egentligen redan 2-barns mamma, du driver ju företag precis som jag! Och det är verkligen en liten bebis emellanåt. 🙂
Känner igen mig jättemycket i dina tankegångar. Jag har en tiomånaders flicka och känner mig extremt osugen på att skaffa fler. Inte för att jag inte tycker om henne, men det har varit tio väldigt omtumlande månader och jag har mått ganska dåligt till och från. Jag har egentligen aldrig haft nån direkt barnlängtan heller, men kände ändå att jag skulle ångra mig om jag valde bort det. Så nu har vi vår lilla tjej och jag känner att det räcker med det. Men så kommer ju de där kommentarerna ibland. Från släktingar mest. ”Hur många barn ska ni ha?”, ”De där kläderna kan ni ju spara till nästa” osv. Blir så himla irriterad då, men säger inget. Och då är hon ju som sagt bara tio månader, kommer den sortens kommentarer bara att bli fler och fler? Låt mig vara, ni har ju fått ett barnbarn nu varför är ni inte nöjda? Ska vi skaffa fler för eran skull menar ni? För det tycker jag låter som världens sämsta anledning till att skaffa barn.
Jag kände att jag hade så mycket tankar att jag ville skriva ett helt eget inlägg, så jag gjorde det! http://mirijam.blogspot.se/2016/09/ett-inlagg-om-barn-nummer-tre.html
Gå på magkänslan säger jag, och bit ifrån om någon hävdar att det skulle vara dåligt för Knut att vara ensambarn, att vara ett av två syskon som slogs konstant var inte heller så himla lattjo om du frågar mig som är knappt två år äldre än min brorsa. Då hade jag hellre varit ensambarn och legat och läst KP ifred på mitt rum. 🙂
Så himla bra och viktiga tankar! Och så himla bra att du skriver om dem så andra (som jag som är barnlös) får veta att det kan vara så. Gör som DU vill. Lyssna inte på bruset. Men jag förstår att det är svårt!
Jag skulle säga att det inte alls är jobbigare med två barn. Vi har två helt galna ungar, båda är väldigt aktiva och det är full fart hela tiden. Vi funderar nu på nr 3. MEN man måste lyssna på sig själv, ingen annan ska säga till dig hur du ska känna. DU bestämmer vad som är bäst för dig, som du säger finns ju din inre röst. Lyssna på den!
Jag tror att barn mår bättre av föräldrar som mår bra än av syskon. Har bestämt mig för att ett barn är lagom för vår familj, fler bara för att… folk förväntar sig det, skulle inte kännas bra. Tyckte det var jobbigt när Max var yngre,men nu är han se år och omgivningen har äntligen slutat tjata om en tvåa.
Svarar på förra inlägge här också. Jag hittade hit genom din IG. Även om jag tycker om dina teckningar (speciellt de på två på flickor i klänning bakifrån!) så gillar jag att få en inblick i din vardag och ditt liv.
Och så en kommentar till detta inlägg dådå… På dig låter det som att du egentligen har bestämt dig. Gå på din magkänsla – då blir det rätt och bra. ????
Vi har två barn med 2 års mellanrum. För oss har det alltid varit typ outtalat att vi skulle ha två och vi resonerade att vi gärna fick hyfsat tätt mellan dem så att vi ”blev av” med småbarnsåren snabbare. Nu är våra 3,5 och 1,5 och jag döljer inte att jag gärna snabbspolar tills den lilla är 3-4. Alla är olika och gillar olika. För mig var det helt klart jobbigast att gå från inga barn till 1. Helt omtumlande och överväldigande och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Det här att ha hjärtat utanför kroppen och vara någons mamma. Andra barnet var så mycket enklare. Jag var redan mamma och hade gjort omställningen innan, hehe. Och med andra barnet var jag trygg i min mammaroll. Behövde inte googla och oroa mig så mycket. Hade inte tid att mysa och bebisgosa dock men det gick det med. Syskonkärleken finns där och den är det mest fantastiska att se. Då sväller hjärtat så att det gör ont. Men de bråkar ju också. Får se om de blir riktiga vänner eller ”bara” syskon men de har ändå varandra. Alltid.
Även om jag (såklart) älskar båda oändligt kan jag tänka på hur det skulle vara med bara ett barn, om vi nöjt oss. Helt fantastiskt är svaret. Eller så kan jag tänka på om vi aldrig fått barn alls – och det hade också varit helt fantastiskt (med det minuset att jag aldrig fått uppleva KÄRLEKEN men det hade jag ju inte vetat eftersom jag inte fått barn). Och sen tänker jag att det är fantastiskt med två barn också och att jag aldrig velat byta bort vår vardag mot något eftersom den är vår. Jag ser så mycket fram emot allt vi ska göra som familj och att få se mini-människorna bli brötiga tonåringar och sedan vuxna och få älska och stötta dem alltid. Vi är klara nu. Ni kanske är klara med k. Eller så blir det en till. Oavsett så blir det bra men det är inte fel med ett barn.
Trevlig helg!
Exakt så. Vi gjorde (gör) det aktiva valet att ha ett barn ungefär pga allt du skriver ovan. Vi anser att vi är de optimala föräldrarna i stunden och vill vara lyckliga här och nu. Vill inte ha småbarnsår på nytt trots att vi också hade ett ”lätt” barn men som vi kämpade med att få.
Tror inte att jag skulle gjort mitt barn en tjänst genom att ge honom ett syskon men olyckliga föräldrar i några år (även om jag inser att lyckan också skulle dubbleras). Men så säger inte normen att du får känna.
Det här är ett viktigt inlägg. Många fler borde ”nöja sig” med ett barn och slopa skräpet med vikten av syskon. Jag kämpar hela tiden med att argumentera för varför jag bara vill ha ett barn, till och med gentemot mig själv. Och så de ständiga blickarna mot magen, alla vill vara först med att undra om det inte är en till på gång.
Vi fick tvillingar, älskart! Har hela tiden tänkt att jag vill ha en till, men nu vet jag inte. Börjar bli bekvämt med två 4-åringar. Haha. Mitt råd – försök inte skaffa en till förrän du är galen av längtan. Det är alldeles för mycket jobb om man inte är riktigt säker.
Min son är snart 3 år och jag är lika osugen på syskon fortfarande. Visst, ibland kan jag tänka att det vore roligt för honom med syskon.. Men jag tror verkligen inte att jag vill ha fler barn. Jag har precis kommit på fötter igen känns det som. Jag fick en förlossningsdepression har jag förstått såhär i efterhand och den varade väldigt länge. Min son har alltid sovit gott om nätterna och det är en jäkla tur det för jag hade inte överlevt annars. Han var konstant missnöjd dagarna igenom från det att han föddes till att han blev ungefär 2 år. Jag är nog rädd att det skulle bli likadant igen. Jag skulle inte klara det helt enkelt.
Själv har jag alltid tänkt det som självklart med två barn, kanske tre. Ettan gick rätt lätt, förutom förlossningen och att hon aldrig sov första året. Blev blixtsnabbt gravid, graviditeten var okej och vi fick en klok och glad unge som man alltid kunnat resonera med. Vi resonerade också som någon ovanstående att vi tar tvåan snabbt så att spädbarnsåren ”går över”. Men icke, det blev ingen graviditet och tiden gick. Det blev en kris för oss. Den kanske eldades på av samhällets förväntningar på att man ska ha mer än ett barn? Men den kom också inifrån, och var bortom all logik. Framför allt jag borde kunna nöja mig med den fantastiska unge jag har, men det kunde jag inte på riktigt. Vad jag menar är att känner du inte den längtan, då finns det ingen anledning att skaffa fler, för det är nog ett jäkla jobb och att få en till ”lätt” unge är inte självklart. Nu blev jag gravid till sist ändå (på naturlig väg) och kanske fanns det någon mening med att det fick vänta. Så snart det barnet är fött uppstår säkert frågan om en trea. Men det ställer jag mig mycket tveksam till som det känns nu… I så fall ska den riktiga längtan infinna sig!
Hej! Jag har ett barn på 3,5 år och ett barn räcker gott och väl. Ifall folk frågar om fler svarar jag bestämt nej. Med två småbröder (varav en bara 15 månader yngre) kände jag mig ändå ensam i barndomen, och kommer ändå få ”sköta det mesta” när våra föräldrar blir gamla och går bort. Inte för att det spelar någon roll, men eftersom det ofta är ”argumenten för” att försöka få fler barn… Ifall du inte VERKLIGEN VILL ha ett till barn bör du INTE försöka igen. Ingen människa har ”rätt” till syskon. Jag tror mitt barn kommer att vinna mycket på att vara ensam, och jag med make kommer vara gladare med bara ett barn. Vi hade två hemska första år och har precis börjat hämta oss. Vi längtar tills hon blir ännu större och vi kan göra saker mer avslappnat tillsammans.