@annaileby_art
anna@annaileby.comJag har vridit och vänt på det här inlägget. Ska jag eller ska jag inte skriva om det här.
Jag har alltid varit väldigt personlig i min blogg, men frågan är om jag vill vara såhär personlig.
Sen kände jag efter och jag vet att ni förstår och att ni alltid är så himla kloka och bra, så kanske är det bra att dela med sig.
Jag hade en stor hemlighet. En sak jag väntat ivrigt på att få berätta för er.
För ni blir ju alltid så glada för min skull, alla hurrarop vi fick när vi gifte oss och när vi flyttade in i drömhuset, ja allt sånt kommer från er.
På julafton skulle jag berättat.
Jag skulle berättat om vårt lilla knytt som låg i magen, om alla små minikläder jag hämtat hem från mamma, om illamåendet och den lilla runda magen som började synas om man putade lite extra.
Sen kom beskedet med pappa, besöket i Karlstad med sjukhussängar och morfin och pappan i sjukhuströja.
Alla var så ledsna med samtidigt så glada för den lilla lilla magen som skymtade och pappa klappade och sa att jag skulle vara rädd om mig och lilla knyttet därinne.
Sen kom vecka 12. Veckan då man enligt boken kan pusta ut. Då den största risken är över.
Då man kan börja hoppas och berätta och jubla.
På dagen vecka 12 kom blodet.
Akut ultraljus. Inget litet hjärta, ingen liten näsa och inga små öron.
Bara tomt.
Nu har vi inte längre planer att ligga på BB på midsommar, jag har vikit ihop alla små bebiskläder och lagt dom längst in i garderoben, ställt undan gunghästen och barnstolen och gråtit så mycket i Emils knä att hans tröja blivit alldeles våt.
Nu känns allt bara tomt. Som om ingenting. Ingen rund mage längre, inget illamående och saltgurkorna står orörda i kylskåpet.
Bara tomt.
Jag vill inte ha styrkekramar och huvuden på sne och ledsna ögon, inga peppande ”men det är bara att sätta igång igen” och inga frågor om hur jag mår.
Jag vill bara ha förståelse över att jag inte orkar träffa mina vänner nu, att jag inte orkar så mycket som att se en gravidmage och än mindre orka prata om det här.
Jag vill bara vara ifred, prata med min familj, träffa de som vet hur det känns, åka bort härifrån.
Jag som var så rädd så rädd om den lilla…..
Nu vet ni.
Jag hoppas jag respekterar din önskan trots att jag skriver det här, men så himla brabrabra att du är ärlig med hur du vill ha det, och jag hoppas också att du alltid är ärlig med vilket sätt du vill ta itu med detta ofattbara som hänt.
Men faaan! Det är visst ingen hejd på eländigheter för dig och din familj just nu. Jag har ingen aning om hur det känns att vara gravid och att sedan få missfall men var ifred och ta den tid du behöver. Tillåt de nära få finnas för dig sen, när du är redo.
Starkt av dig att berätta här, och det känns skönt att veta, för trots att jag just har börjat läsa här och att jag inte känner dig, har jag ju märkt att något har varit väldigt fel. Jag har ju märkt att det är nåt som inte var okej..
Jag känner dig inte som sagt, men jag tänker på dig och hoppas att det så småning om kommer finnas ett ljus i tunneln som gör att det känns.. kanske inte bra, men i alla fall bättre än vad det gör nu..
Och jag tror att folk kommer förstå att du inte kommer orkar prata om det. Och att du skriver det här gör det lättare för dina vänner att veta hur de ska bete sig. Men jag vet att de kommer finnas där sen när du vill och är redo att prata!
Och fortsätt måla, rita och skapa. Jag tror sånt har nån typ av helande effekt på oss människor. Som en slags terapi hjälper det oss i svåra stunder.
Jag tänker på dig och sörjer med dig. Jag hoppas ni kan ta er igenom det här tillsammans och komma ur det tillslut som starkare, visare och förstående människor. Jag tror på er!
Vet hur det känns, tyvärr.. Sörj med dina nära. Starkt av dig att dela med dig. Kram
Fy faaan alltså! All styrka till dig <3
Anna, det var då själva fa-an va mycket skit som händer på samma gång. Gråt och var ledsen. Skrik och var arg. Jag skickar en stor cyber-kram och tänker på dig.
Kram Malin
Det finns inga ord…
Det är svårt med sådana här saker, och du är stark som berättar. Du ska veta att jag tänker på dig, ta dig tiden du behöver.
<3
Inga styrkekramar. Bara riktigt innerligt hoppas att saker och ting blir bättre, på ett eller annat sätt. <3
Det finns egentligen inget bra att säga (skriva), men jag hoppas att du och ni kan känna att jag ute på internet hoppas att allt ska bli bättre.
<3
<3
Som om det inte kunde bli värre och det blev det. Först din pappa och nu det här….för mycket ledsamhet på en gång. Tror att det ni har varit med om kan många relatera till. Men för det blir inte eran sorg mindre och tårarna färre…allt har sin tid.
Eran tid kommer det vet jag.
Kram
Du har rätt i att det inte går att säga ”ni är unga, det funkar nästa gång” för det hjälper inte. Sorgen måste få finnas utan att man slätar över den. Sörj och gråt och ta hand om dig och Emil. /Malin
<3
Nej, men vad fan, stackare! Det är så hemskt, jag är så ledsen för er skull. Det enda man kan göra är att tillåta sig att sörja drömmen om det lilla livet, det är så brutalt svårt med missfall. En dag känns det bättre, men man behöver inte skynda dit och det får vara svart. Massa kramar
Känns konstigt att läsa utan att skriva något, samtidigt finns inget att skriva som hjälper. Men tror att det du skriver är till hjälp för fler som råkar ut för samma, så även om det är till någon tröst för dig tror jag du kan skänka tröst åt andra.
<3
Kram
Tillåt dig själv att få känna sorg, att förlora sitt tilltänkta barn är att förlora en familjemedlem och därför måste man få gå igenom processen på sitt eget sätt. Du är omgiven av kärlek!
Tycker du är så stark som berättar, ville bara säga det!
Jag förstår exakt din stora sorg. Har varit med om detta två gånger i år och hur man än försöker går det ju inte att inte planera, glädjas och tänka framåt på det lilla fina som ligger i magen… Efter första gången visste jag inte om jag skulle orka försöka bli gravid en andra gång men det gick. Den oron jag kände då… Och som blev bekräftad. Den önskar jag ingen.
Vad modig du är som berättar så personligt. Önskar dig och Emil all lycka framöver, det kommer att gå bra.
Takk for at du er så sterk og deler dette! Du skal vite at du ikke er alene, jeg var i gjennom det samme som deg tidligere i høst. Noe av det som ble min trøst er at man ikke er alene. Du skal være stolt av deg selv som våger og dele dette, det gjør det kanskje litt lettere for den neste kvinnen som skal oppleve det. Det er en skam at spontanabort er så tabubelagt!
Ta vare på deg selv og hverandre i stunden, dere er ikke alene!
Nej men Nej! Styrkekramar ifrån Linköping!
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har läst din blogg länge, men aldrig kommenterat. Nu skickar jag kärlek till dig och sen finns inte mycket mer att säga. Jag är glad att ni har varann. Tag er tid. Du är bäst!
<3
åh.. ville bara säga att jag skickar en bamsekram genom internet. har läst din blogg i alla år och bara av att läsa din blogg har jag blivit en bättre människa. har aldrig kommenterat tidigare och detta vara kanske det svåraste inlägget att börja på. ta hand om dig och emil. all kärlek och styrka till er <3
Åååh vad tråkigt att höra!! Det finns inga ord som kan trösta, bara hoppas den lillängeln sänder er ett friskt syskon om ett tag..
Hoppas ni har varandra i alla väder ändå <3
Tröstkramar!!
FY fan! 🙁 KRAM! <3
Jag känner dig inte men sitter och gråter här. Kan inte ens föreställa nu hur fruktansvärt det måste vara för er. Tänker på dig. Stor kram <3
Fy bubblan. Är det enda som går att skriva. Känner inte dig men lider med dig, detta ska ingen behöva gå igenom och ändå händer det ofta ens när och kära. Allt för ofta. Usch! Hoppas att du (ni!) hittar något sätt att få ut allting på, även om det också måste få stanna kvar, det ledsna.
från en Anna till en Anna: <3 <3 <3
<3
<3 <3 <3
Alla tankar med er. Du är så stark.
<3
Fina fina Anna. När vi var där ni är nu, mitt i sorgen och smärtan, sökte vi tröst i vetskapen att vi faktiskt bevisligen kunnat bli gravida. Ta fasta på det. Hjärta till er.
Fäller en tår. Många tankar till er <3
Kram/
Maria
Oj vad ditt inlägg väckte minnen hos mig. Har oxå spenderat en jul med att berätta för vänner och familj, bara för att på nyårsafton få reda på att det inte lägre fanns någon att vänta på. Vart så mycket mer lessen än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men sluta inte på att hoppas och tro på livet, för dig, din pappa eller någon liten som ska komma. Livet vänder så snabbt- inte bara till det sämre. Kram
Gått runt med gråt i halsen sen jag läste det. Min mamma har även hon råkat ut för detta, men nu har hon fyra barn. Hoppas på det bästa för er.
Finns inga ord!
Ta hand om dig!
Jag förstår dig till hundra procent. Har varit med om samma sak och man blir aldrig riktigt densamma igen. Det är en erfarenhet som tar på krafterna och som får en att se världen med nya ögon. Jag ville också bara vara själv, gråta från tårna och låta det ta den tid det behövdes. Såret kommer alltid finnas kvar men sorgen förändras. Vill säga att det blir bättre även om det inte är det du är mottaglig för att höra just nu, men det blir bättre. Nu har jag en dotter på 20 månader och ett syskon på väg. Det trodde jag aldrig när jag låg där med kramper i magen och blodet bara rann.
Låt det ta den tid det tar, vi möter alla sorg olika och det finns inget rätt eller fel. Heja er och TACK för att du delade med dig.
<3
Starkt att berätta. Det är så sällan folk talar om sina missfall så man tror att det är helt onormalt när det händer en själv. Men det är ju det inte. Jag fick också missfall för ungefär två månader sen. Man måste få gråta. Sen måste man få vara glad igen också.
Usch, beklagar detta elände!
när jag läste denna text stack det till i mitt hjärta. jag tänker på er och delar er sorg.
Hej Anna! jag har nyligen börjat läsa din blogg och har förstått att ngt inte stått rätt till. modigt av dig att våga berätta. Jag kan inte ens förställa mig hur hemsk det måste kännas. Vill bara att du ska veta att du är en stor inspiration i mitt liv. Tack vare dig och din blogg har du hjälp mig att hitta min inspiration till att börja teckna igen, vilket har hjälpt mig genom en tuff period i mitt liv. Så tack!
Det finns inga ord för det du går igenom just nu, livet är orättvist.
Du vet kanske inte vem jag är men våra män jobbar på samma jobb. (Fredrik heter han)
Du/ni finns i mina/våra tankar!
Hej Anna,
Det är väldigt starkt gjort av dig att berätta. Jag har varit med om samma sak och jag var väldigt öppen med vad som hände då – det i sin tur resulterade i att de jag pratade med öppnade upp sig och berättade att de varit med om samma sak. Det visade sig att nästa alla jag kände hade varit med om ett missfall. Jag tyckte iallafall att det var skönt att berätta, och det är ok att få vara ledsen och avundsjuk på alla man ser med gravida magar, det var jag med. Allt detta hände i samma veva som jag började ett nytt jobb och fick ringa chefen och berätta 2:a dagen på nya jobbet.
Jag hoppas du repar dig snart men jag vet att det tar tid och att man kan bli helt manisk att få sätta igång igen och försöka bli gravid, det blev jag, och nu sitter jag här med mina två underbara flickor.
Stor kram till dig och Emil!
Tack för att du delar med dig Anna. Det betyder mycket.
Jag förstår..
Fy fan vad livet är förjävligt ibland. Jag är så ledsen för din, för er skull. Jag vet inte mer vad jag ska säga än massa fula ord. <3
Anna.
Vill bara säga att jag tänker på er. Din pappa är min kusin vi har haft mycket roligt ihop. Mycket som man inte kan berätta på bloggen…
Vad det gäller dig så har du en fantastiskt liv med Emil och jag vill säga till dig som jag sagt till mina barn. Man får de barn man ska ha när det är dags i livet.
Kram från mig
Kärlek till dig!
Åh Anna.. Jag hittade precis hit via Matilda och det första jag möts av är min egen verklighet.. Den 18 juni skulle vårt älskade mirakel komma, en sådan längtan och förväntan! Men så händer det som absolut inte får hända.. Jag börjar blöda, ringer i förtvivlan till gynmottagningen och får till svar att vi ska avvakta, då det inte behöver vara något farligt. Söndagen går och även måndagen, men på kvällen när jag kommer hem från jobbet dyker en stor blödning upp och känslan i magen säger direkt..att nu är det kört. Dagen efter alltså tisdag förra veckan får vi komma på kontroll. Ett ultraljud görs och i magen finns det inget litet hjärta som slår.. Vi får förklarat för oss att ”bebisen” dött redan i vecka 9 men att kroppen inte har börjat med att stöta ut förrän nu. Nu, i vecka 12 + 5, jag säger som dig, det var ju nu allt det värsta skulle vara över, det var ju nu vi skulle kunna pusta ut på riktigt.. Nej denna förtvivlan och maktlöshet går inte ens att sätta ord på. Vi bestämde oss för att stöta ut det resterande med tabletter, redan då i tisdags fick jag den första tabletten, att svälja den där lilla vita tabletten, herregud, jag kan inte ens förklara känslan.. då allt skulle bli så defenitivt. I torsdags var vi på sjukhuset och fick den andra tabletten.. Allt vi hade planerat, sett fram emot och hoppats på är nu bara tomt.. Vår älskade lilla bebis..
Jag hoppas att vi någongång kan resa oss starka ur detta, att kunna blicka framåt. Jag tänker på dig Anna! Kram Emma
Åh. Min bror och hans tjej gick igenom något liknande i våras. Det är verkligen en sorg, för alla inblandade.
Skit i alla måsten och borden.
Ta hand om dig och din make. Det är det viktigaste just nu.
Jag skickar lite extra omtanke, trots främlingsskapet.
Du är fin.
Fina Anna.
Starkt av dig att berätta.
Ta tid. Var ledsen.
KRAM
Livet är så vidrigt mot oss ibland. Gråter med er och hoppas ni hittar styrka i varandra! <3
Finns igentligen inget bra att skriva som svar till något sånt här, otroligt tråkigt såklart. Det räcker väll med att säga jag förstår dig och en varm tanker går till er.
Så himla fint att du berättar. Vi finns kvar om du inte orkar blogga.
livet alltså. ibland är det riktigt jävligt. riktigt jävla jävligt.
Du är fin! Skriver jag istället. 🙂
Jag var med om en likande sak. Vi försökte aktivt att bli gravida i ett helt år. Sen plussade vi äntligen, vi var så glada och förväntansfulla. Men sen kom blodet, tidigt dock, i vecka 8. Men vilken smärta det före med sig. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mej om jag ska vara ärlig. Det är en grym sak att behöva gå igenom. Du ska veta att jag tänker på dej och lider med dej. Det enda jag kan säga av personlig erfarenhet är att ge inte upp. Till slut gick det vägen för oss och det är jag evigt tacksam för. kram
Så jävla modig är du! Så. jävla. modig. Och så förbannat bra för att du berättar och låter det vara något man får sörja och skrika och gråta för, istället för alla de tusentals som sväljer undan, tystar ner och går på den här jävla missfallstabun som har gjort att i princip varenda kotte i det här landet inte har en aning om hur vanligt det faktiskt är. Ta din tid, lås in dig, skrik och gråt. Vi finns kvar här när du kommer tillbaka. Och vi förstår.
Du har all rätt i världen att vara ledsen men också all rätt i världen att inte prata om det <3
Jag beklagar sorgen. Ingen ska behöva gå igenom något sådant här, ändå händer det. Men i allt det här tunga finns det en mening. Att råka ut för ett missfall är kroppens sätt att tala om att det var något som inte stod rätt till med ert lilla knyte.
Som med alla förluster är det bara tiden som kan lindra den outhärderliga smärtan.
Låt det ta den tid det tar. Hur lång tid det handlar om är det ingen som vet…
helt plötsligt kommer det bara att kännas lättare att andas igen.
<3
sköt om er och sörj tills ni kan gå vidare!
Åh… Ta hand om dig.
Vi tänker på er och känner så mycket med er! <3
Kramar
Sjukt modigt och bra att du berättar. Känns som att många alltid bara pratar om sånt som är rosa glimmer och är tysta när såna här saker sker, man kan ju hoppas att din historia hjälper andra i allt det jobbiga. Jag lider verkligen med er båda och det ska inte vara såhär i livet. Men du ska nog se att er tid kommer, så gråt ut och försök se ljuset i tunneln. Sommaren kommer att komma även nästa år också och du kommer bli glad och kunna skratta igen.
Det började så för mig också, för länge sedan då du väl inte ens var född. Den tomheten är svår att beskriva. Sedan fick jag fyra troll som nu har körkort, skägg, jobb och små egna familjer.
Åh jag längtar efter min skäggiga bebis! 😉
Massor med styrka, kärlek o omtanke till dig. Du är inte ensam, vi är många som förstår precis vad du går igenom. Som varit där. <3
<3
åh anna, jag blir så ledsen när jag läser detta.
Tack för att du berättar Anna. Det är många som är med om det du beskriver, men så många lider i det tysta. Kanske kunde människor hjälpa varandra om vi delade lite mer. Du är modig. Jag har följt dig länge och önskar dig och Emil det bästa. /en barnmorska
Jag vet inte vad jag kan säga som ens kan få er att känna er bättre.
Jag hoppas dock att ni kommer känna er bättre igen. Snart är kanske för mycket begärt, men förr eller senare i alla fall.
Men du är stark Anna, och det här klarar du även om du inte vill just nu.
”Den lilla sorgen” skriven av Anna Normelli och Olle Bergman är en bok som handlar om missfall. Skriven på ett sätt som är lätt att ta in. Den var bra för mig att läsa iallafall, bara ett litet tips.
Du är fantastisk, kärlek
Just din tomhet har jag aldrig upplevt, bara den innan, när det inte blir nåt fast man vill och vill så mycket! Det går inte att beskriva och det är inget man ens önskar sin värsta fiende. Och såinihelveteont gör det, det vet jag.
Ja det kan jag bara föreställa mig, frustrationen! Fy! All lycka och snart, snart går det nog!
Fina Anna! Det finns ju inga ord som hjälper, tröstar eller tar bort smärtan, men jag skickar iaf lite cyberkramar till dig o Emil ❤
Var längesen jag kikade in och så läser jag det här olyckliga. Mycket som hänt i ditt liv de senaste åren. Både bra och dåliga saker. Med det sagt vill jag avsluta med att det är strongt av dig att orka vara kreativ och kanalisera allt elände. Det hjälper så mycket på sorg. Man bearbetar och känner efter. Det är en gåva. Tänker på dig.
Satan vad orättvis världen är!! Kan inte sätta mig in i det du går igenom, men det måste vara bland det jävligaste man kan föreställa sig. Har läst din blogg i snart ett år, och jag kommer vara kvar. Jag önskar så starkt att den värsta punkten är nådd och att det bara kan bli bättre från och med nu. Tänker på er!!
Vilken obeskrivlig smärta, som du ändå lyckats beskriva så fint. Starkt gjort, och så himla bra. Även när vardagen blir till ovardag så hoppas jag att du minns hur man lever, skrattar och gråter. Sådan sorg kan ju så lätt bli till ett vakuum, ett intet av ont.
Det här är en jättetöntig grej, men när jag är hemskt ledsen på insidan så brukar jag sätta fina plåster på utsidan. Glittrande, holografiska, giraffmönstrade, prickiga. Allt för att muntra upp insidan, utifrån. Kanske är din tatuering ett sådant plåster? Jag hoppas att du ser efter insidan lite extra nu, trots att insidan blivit ensam.
Jag önskar er allt väl.
Kram
Det tror jag säkert kan hjälpa litegrann, jag får försöka med det!
Sitter här nu och tårarna bränner. Vet hur smärtan är och vill ge dig all kraft jag har.
Nä, fy fan! Jag önskar er allt gott.
Jag har misstänkt vad som hänt, för jag kände så väl igen mig i känslorna du beskrivit. Jag var i v. 11. Började blöda, fick rådet att avvakta. 10 dagar gick, vi ringde och ringde. Tillslut orkade vi inte längre och åkte in akut. Embryot hade slutat utvecklas i v. 6 men kroppen förstod inte det förrän v. 10. Efter en skittur med cytotec blev det akut skrapning. Det är så vanligt, och alla man pratar med har varit med om det eller har någon i sin allra närmaste krets som varit med om det. Men ingen pratar om det. Varför? Konstigt, tycker jag. Jag har pratat om det hur mycket som helst, jag har varit jätteöppen. Det har hjälpt mig.
Två veckor efter skrapningen var jag gravid igen, och i mars kommer vår tös. Det känns förjävligt när det händer, och det känns förjävligt fortfarande, men man blir stark av det och så småningom kommer det att sparka mysigt i magen.
Vår första skulle födas på nyårsafton. Undrar hur det kommer att kännas…
Mina tankar går till dig och Emli. Låt det ta sin tid och lyssna inte på någon som vet precis hur du ska känna eller må.
Och jag beklagar det tråkiga besked ni fått om din pappa. Det blir för mycket ibland. Livet är så bräckligt.
Det är skönt att höra att man iallafall inte är ensam och att höra om hur man visst kan f sin bebis tillslut.
Vår läkare rekomenderade att vänta tre månader med att bli gravida igen, men nu har jag hört om så många som blivit et på en gång att jag nog struntar i de dr månaderna!
Grattis till lilla tjejen!
Äsch, det där med att vänta i tre månader är ett gammalt råd som det inte finns någon vetenskap bakom, det har jag hört från flera läkare. När kroppen är redo att bli gravid igen blir den det. Ett argument för att vänta skulle kunna vara att du och/eller din man behöver läka mentalt först, men för mig och min man var det enda botemedlet att genast försöka igen, och det är jag väldigt glad för nu.
När det hände mig sade en vän att vår värld kommer att stanna upp igen, fast av en annan anledning – när vår nya, kletiga bebis läggs upp på bröstet och börjar sitt liv. Det var sån tröst för mig att jag säger det till dig också: din värld kommer att stanna upp igen Anna. Fast av en helt fantastisk anledning.
Tusen tack för ditt inlägg! Precis sådana vill man ha!
Jag har läst och googlat till förbannelse och alla verkar säga olika, så jag skiter i tre månader och hoppas det löser sig snart av sig själv!
Fina, fina du! <3
Anna…jag gråter med dig. Fy farao. <3
Tack för att du delade med dig, du är så modig <3 många styrkekramar till er… <3
<3 <3 <3 <3 <3
Du är fantastisk!
Hej! Jag är sjukt ledsen för eran skull. Och vet hur det känns. Var med om något liknade i v 12 för tre månader sedan… Jag skrev om det på min bogg med: http://linalindberg.blogspot.se/2012/11/missfoster.html
Jag tror det är bra att inte hålla käft!
Jag tror också att det är bra att inte hålla käft och det va precis som du skriver, precis så kändes det! Usch och fy fan på alla sätt och vis!
Kram!
utrolig sterk du er som tør å dele dette her. <3 klem til dere.
åh 🙁 jag fick samma besked för någon vecka sen från min syster ;( hon var i v. 9/10, och ÅH, jag blev sååå lessen 🙁 men kanske bra med tanke på deras situation men ändå. blir så lessen av att höra det här. och med din pappa också. hemskt att sånt där händer. 🙁
kram!
Livet är verkligen inte rättvist… Ta hand om er!
Jag känner igen dina känslor, jag och min man har kämpat oss igenom fem IVF-behandlingar, ett missfall, en lång adoptionsutredning och nu äntligen står vi i kö i ett land någon annanstans för att få adoptera vårt älskade barn. Efter sju års längtan och väntan vet jag precis hur det känns att inte vilja träffa gravida kvinnor, bebisar eller se gravidmagar. Det är jobbigt och fördjävligt och orättvist, skrik, gråt och var arg. Det måste få ta tid, sorg gör ju det.
Tack för att du delar med dig! Jag tror det är bra att skriva av sig och berätta för världen, llivet är inte bara fluffiga rosa moln och glitter utan oxå jävligt bräckligt, skört och tufft i perioder.
Usch och fy! Lider med er:(
Ta hand om varandra nu, och ha inte alltför bråttom att komma tillbaka till vardagen – den väntar tills ni är redo.
Önskar det fanns något jag kunde skriva för att göra det lite lättare… men dessvärre så finns det ju perioder i livet som bara känns helt övermänskligt svåra & det finns inte så mycket annat att göra än att kämpa på. Håller tummarna för att ni trots allt får en fin jul tillsammans, att vara med de man älskar allra mest kan hjälpa att läka de djupaste sår.
Åh Anna! Så ledsamt. <3 Blir så arrrg. Varför är livet så orättvist att man får vara gravid så länge, hinna bli så glad, längta och planera, innan det så plötsligt bara ska ta slut. Hjälper inte att säga att det inte var meningen, det var något som var fel, det var inte just den lilla stjärnan som var meningen att bli er lilla bebis… Fy vilken sorg. Men i alla fall en liten 'tröst', det går säkert igen, det kommer säkert en liten bebis. Jag har äntligen blivit moster för 10 dagar sedan, en frisk liten rosakindad, gossig tjej som vi längtat sååå länge efter. Min syster och hennes man har försökt så länge, säkert en 10 år och med ett flertal missfall, men vågade ändå försöka, försöka och försöka igen. Sörj för det ni har förlorat men ge inte upp. Kram på er! <3
Snyft från mig. Och stykekramar till dig. Kramar emma
Hej, jag har bara snubblat in här men kände att jag ville skriva till dig. Jag var med om precis samma sak i april, ultraljudet när de visade ett litet knyte utan hjärtslag var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag och min kille var väldigt instabila en låg tid efteråt och det var nära att det tog slut för vi bråkade så mycket. Men vi tog oss igenom det och jag blev gravid igen. Livrädd tills jag fick göra ultraljud i vecka 12+3. Men just nu ligger en liten bebbe och sparkar i min mage och jag tror faktiskt att det kommer att gå riktigt bra denna gången. Är i femte månaden redan. Jag skriver det här för att jag minns hur ofta jag googlade ”gravid efter missfall” för att jag ville höra att det kan gå bra igen.
Och det kan det såklart. Vi började försöka med en gång men det tog ändå tre månader innan jag blev gravid igen, tre månader för kroppen att läka ihop. Och du kommer såklart att bli gravid igen, det är bara en tidsfråga. Tänker på dig massor och om du vill så får du gärna skriva.
En STOR kram skickar jag här, vi har tänkt mycket på er!
<3
Jag önskar att det fanns bra saker att skriva, men det gör det inte. Det är för jävligt, orättvist och jag förstår att det gör ondare än ondast.
Så fint att du berättar och pratar om det. Det händer många men är ändå den jävligaste känslan i världen. Alldra mest för att, som många säger här, ingen pratar om det.
I våras var jag gravid och hade precis som du plockat fram pyttesmå kläder och drömde om det nya livet för förälder. I vecka 19, en vecka innan ultaljudet fick jag en pytteliten blödning och alla sa att det inte var någon fara, att sånt händer. Men mina föräldrar tvingade mig till sjukhuset och det visade sig att jag hade haft ett uteblivet missfall någon gång runt vecka 10. Jag kände mig grundlurad. Där hade jag vikt små kläder, börjat titta på vagn och så hade det där inne slutat leva. Utan att jag märkte det. Sånt händer ju bara inte. Det händer bara mig tänkte jag. Och skammen. Min kille var fantastisk, men det spelade ingen roll, det var ju mig det var fel på, så måste det vara.. Men det visade sig att det hade hänt flera på jobbet och i min bekantskapskrets. Men ingen hade pratat om det. Jag pratade med alla som ville om det, folk ja kände och folk jag inte kände. Även om det kändes förjävligt var det skönt att veta att det inte bara var jag.
Det var i början av maj. I augusti var jag gravid igen. Men i vecka 6 började jag blöda igen och det visade sig vara ett missfall. Den här gången hade jag vetat att sånt kan hända men inte blev det lättare för det.
Nu är jag gravid igen, är i vecka 7 nu och jag är fullkomligt livrädd. Varje gång jag går på toaletten kollar jag om det är blod i trosorna. Jag är medveten om varje känsla i magen och det tar upp alla mina tankar. Jag vågar inte tro att det ska gå bra den här gången men i smyg drömmer jag om att hen där inne i magen ska växa och att allt ska gå bra. För det ska det ju såklart göra, det måste det ju bara göra.
Så åter igen, fantastiskt att du tar upp ett sånt här ämne i och med att du når ut till många människor. Kanske kan det tvätta bort den där jäkla missfallskammen.
Kram!
Tack.
Uuuusch vecka nitton är ju jättelång tid!
Förstår verkligen att dte måste varit tufft, håller tummarna för er den här gången!
Fy farao.. va precis hur ledsen hur länge du vill. Och tack för din öppenhet. Det har inte jag orkat vara.
Den 10 september i år försvann min lilla ärta. På dagen 12 veckor.. som man väntat, längtat och älskat. Fan. 3 månader av helvete och så mycket smärta. Men man blir starkare. Jag lovar.
Igår visade det plus på stickan, jag är så sjukt nervös och orolig och ”all over the fucking place”. Snart ska jag vara glad, jag ska övervinna oron och ångesten, för jag måste! Och jag är gravid igen, det gick, och det kommer ni också bli!
Tack igen och kramar från Anna
Ja när man väl berättat det verkar det ju vara en hel del i samma sits. Så roligt att ni plussade igen, stort grattis och hoppas det sitter fast hårt den här gången!
KRAM
Så ledsamt för er och så ledsen jag blev när jag läste trots att jag inte känner dig. Jag tänkte på den sista meningen du skrev, att du var så rädd om den lilla. ÅH det är klart att du var rädd om den! Det är klart att det inte var ditt fel det dumma och orättvisa och hemska som sen hände! Jag tänker på min systers ord när detta hände henne ”det var inte den här bebisen som skulle bli vår lillasyster” Den rätta bebisen har inte hunnit komma än till er bara. All styrka och allt hopp till er!
Hoppas din pappa blir bra, frisk och stark!
Och hoppas att det flyttar in ett knytte som riktigt bonar in sig och stannar
i din mage.
Känner igen det där med gravidmagar, jag och min sambo har försökt bli
gravida i över ett och ett halvt år utan tillstymmelse till bebis.. kräks på allt som har med bebisar och magar att göra just nu.
Styrkekramar till dig och pappa.
Jag förstår dig precis. Jag har varit med om samma sak, två gånger. Det är så orättvist och skamset. Otroligt starkt att du skriver om det här, för det behövs då det är såpass vanligt men ingenting man pratar om. Kram!