@annaileby_art
anna@annaileby.comRetrolover skrev ett så himla bra blogginlägg om sin graviditet och jag känner precis igen mig!
Jag VET att jag framstår som negativ och otacksam när jag skriver om graviditeten.
Jag VET att ni tycker att jag borde ju vara glad nu när jag kämpade så.
Men att vara gravid har varit det mest mentalt påfrestande jag gjort och även fysiskt har det varit riktigt tufft emellanåt.
Sånt här får man inte skriva om, för man ska stråla och vara lycklig, njuta av att kroppen förändras och ta vara på sin tid som gravid.
Jag är gravid av en enda anledning, att jag och Emil vill ha en bebis ihop.
Så enkelt är det.
För att få en bebis, måste man vara gravid. Det är liksom priset man får betala.
Att jag fullkomligt avskyr att vara gravid har ingenting med mina tankar om bebisen att göra. Det gör inte att jag längtar mindre eller inte ser fram emot vad som ska komma sen.
Men de två sakerna läser folk automatiskt ihop.
Hur ska det gå med bebisen om hon är så negativ redan nu?!
Igår, när flyttlasset gått till huset, alla som hjälpt till hade åkt på varsitt håll och jag var ensam kvar i huset så brast det totalt.
Jag storgrät i säkert en timme.
Grät för att hela huset var fullt av lådor som jag inte orkade packa upp, att de burits dit av snälla personer fast jag egentligen borde burit dom själv men inte klarat av det, att jag inte kunde resa mig ur soffan och att jag ibland när jag vaknar, för en kort sekund glömmer bort att jag är gravid och försöker resa mig upp och inser att varje liten millimeter av min kropp gör så vansinnigt ont.
För att mitt huvud säger åt mig att skruva upp hyllor och måla om möbler, packa upp lådor och hjälpa till och kroppen bara totalvägrar.
Därför grät jag.
För att jag inte är såhär egentligen.
För att jag måste finna mig i att bara ligga och se på.
Det är den biten jag hatar.
Att ha en sparkade, hickande, kullerbyttabebis i magen har jag ingenting emot, det är ju det jag velat hela tiden.
Det är allting annat runt omkring det som jag är så hiskeligt, vansinnigt, megatrött på!
Jag visste inte innan att det skulle kännas såhär, folk sa att på slutet är det jobbigt och tungt och man vill bara få ut bebisen.
Och ja, det är jobbigt och tungt.
Kroppen är jobbig och tung.
Men att få en bebis snart, att vi äntligen blir tre, det känns precis hur lätt som helst så snälla ni, skuldbelägg mig inte som blivande mamma och att jag inte ”ser fram emot bebisen” för det är inte alls det som är fallet.
Ni får gärna också bespara mig på eventuella historier om att man går över tiden som förstföderska, om att det minsann blir ännu värre de närmsta veckorna och att ni inte fick barn förrän hundra dagar efter utsatt datum.
Det hjälper liksom inte det minsta.
Tack.
/Bitter höggravid gnällkärring
Kram till dig! Tycker du har helt rätt i det du skriver. Att vilja ha barn och att tycka om alla faser i sin graviditet är faktiskt två helt skilda saker. Jag tycker väldigt mycket om din blogg och att du delar med dig av så mycket i ditt liv. Tack för det!
Jag tyckte inte heller om å va gravid men tro det eller ej, -jag tycker om mitt barn! Klart de inte hör ihop!
Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag hör att folk skuldbelägger dig för att du inte låtsas gå runt och njuuuuuta av alla smärtor och krämpor, den extremt begränsade rörligheten, tröttheten och allt annat skoj i slutet av en graviditet. Det är bara så jävla oförskämt att påstå att det på NÅGOT sätt skulle indikera att du skulle vara negativt inställd till ER BEBIS! Jävla idioter. Alla som ser hur hårt du kämpat med huset, vilket fantastiskt barnrum du skapat, hur du och Emil slitit för att förbereda er familjs hem, är verkligen helt vrickade om de fäller kommentarer om att du inte längtar tillräckligt.
Jag har förhoppningsvis sex-sju veckor kvar innan Harry är här. Det har gått snart tre och en halv månad sedan jag satte mitt liv på paus. Flera läkare avrådde mig å ddt bestämdaste för att vara sängliggande i fem månader – inte för att de inte tror att det är effektivt för att få behålla en högriskgraviditet, utan för att sängliggande under så lång tid sabbar ens kropp fullständigt, och de anser att det INTE ÄR VÄRT DET. För mig är det ett så bisarrt synsätt. Jag skulle ligga ner i fem ÅR om det var min enda chans att få bli mamma. Jag skulle göra nästan vad som helst. Nu, med mindre än två månader kvar, fattar jag såklart VARFÖR de avråder. Min kropp är a fucking mess. Förtvinade muskler, smärtor som gör det bra mycket svårare att sova och röra sig än vad det borde vara i vecka 30, hundratals sprutor för att minska blodproppsrisken, ben och fötter som inte riktigt bär. Ovanpå alla andra förbannade gravidkrämpor.
Jag har valt det här själv. Jag hade kunnat hoppas på det bästa istället, men jag valde att ge vår bebis de mest gynsamma förutsättningarna för att födas frisk istället. Om jag är tacksam över att jag fått den här chansen? Så ofattbart tacksam. Om jag klagar, självömkar, gnäller, gråter, tycker synd om mig själv? OH YOU BETCHA. Om jag tänker göra om det här? Det tror jag inte. En gång räcker fint. Nu måste det bara bli en Harry också, som klarar av att leva och får komma hem med oss, om inte förr så i alla fall senare. Då kommer allt, allt, allt att vara värt det. Det betyder inte att jag inte HATAR min situation just nu. Att jag inte vaknade i morse och kände mig fruktansvärt bitter över att solen skiner och att det fortfarande dröjer många månader innan jag får gå en promenad. Det gör mig inte till en sämre blivande mamma, så mycket kan jag lova. Walk a mile in my shoes osv – ändå inte som att JAG har någon användning för dem… 😉
Snart, snart, SNART är bebis här, Anna! Tjurskallarna ska bara vara tysta.
Det kändes som att min personlighet försvann under min graviditet. Kände inte alls igen den där personen jag blev. Hon som inte orkade och inte kunde själv. Under de där nio månaderna var det bara ett par veckor som jag faktiskt tyckte att det var rätt okej. Resten av tiden var jag ledsen, mådde illa eller var trött som bara den. Som grädde på moset fanns det där dåliga samvetet där. Jag borde vara lyckligare. Borde stråla mer. Då hjälpte det att läsa andra bloggar, skrivna av personer som inte heller levde i någon tuggummirosa bubbla.
Ville bara att du skulle få veta att du inte är ensam i att känna som du gör. Skjut undan alla tankar på hur det borde kännas. Snart är ditt lilla pyre här! Stor kram till dig!
Anna! När jag har läst dina inlägg har jag flera gånger tänkt att det är så himla skönt att du skriver ut även det jobbiga. Däremot har det nog aldrig blivit av att jag skrivit det i någon kommentar, så därför nu. TACK för att du delar även de bitar som är jobbiga, för kära nån, det kan rimligtvis inte vara bara positiva grejer med att vara gravid. HEJA dig och lycka till, hoppas att tiden går fort tills du får hålla bebisen i dina armar!
Man behöver absolut inte gå över tiden som förstföderska, nästan alla i min släkt har fött för tidigt. Jag är äldst av mina syskon och kom 2 veckor för tidigt, min lillebror kom 4 veckor för tidigt och min syster ca 2 veckor för tidigt precis som jag. Min kusin fick en dotter i oktober och hon kom dagen före bf, så det där är helt olika från person till person!
Det ÄR två olika saker, förstås. Med min kommentar på ditt förra inlägg ville jag bara ”försvara” tjejen som utgått från att det var härligt att vara gravid/få en bebis eller vilket hon nu menade. 😉 Inte kritisera dig, om du förstår?
Jag gillar din blogg och din konst. Heja på!
Hej! Jag har tydligen inte läst så mycket kommentarer, för det här med skuldbeläggandet har gått mig förbi. Spontant blir jag ARG för att folk tar sig sådana friheter. Min uppfattning om det du har skrivit om graviditeten har varit ”Fy vad skönt att hon säger som det är”. Både bra och jobbiga saker. Det är något jag har uppskattat jättemycket, och för mig gör det att du framstår som mänsklig. Bättre det än att låtsas vara övermänsklig.
Hoppas att du inte tog min kommentar på förra inlägget som något negativt, ville bara peppa! Som jag skrev då: Kämpa på! och lycka till 🙂
Vi fick våran efterlängtade tös i våras, och jag förstår dig fullständigt i känslorna kring graviditeten! Jag trivdes aldrig riktigt heller med att vara gravid, kände mig liksom aldrig bekväm i det. Visst var det väl häftigt att känna hur någon levde runt och växte i magen, men att vara tjock och klumpig och inte kunna sova på mage, eller röra sig o lyfta saker som man brukade gjorde att jag kände mig instängd. Men som tur var finns det ett slut på det 🙂 Förlossningen var den häftigaste upplevelse jag någonsin varit med om, att kroppen kör sitt race att få ut ungen o det liksom bara är att följa med, det var hur coolt som helst! O ut kom världens bästa unge! Den bästa belöningen av allt slit i 9 månader!
Stor kram och lycka till! 🙂
Det är helt okej att gnälla för jag förstår att det blir jobbigt. När folk har fått sin unge så klagas det ju ännu mer och ja..det är väl så. Förhoppningsvis så älskar man ju sin unge mer än vad man tycker den är dryg. Jag som inte har haft barn eller varit gravid än känner nog att det är bra att den jobbiga biten kommer fram för det gör mig ännu mer övertygad om att barn inte är något för mig. Förstår inte grejen med det och är inte så nyfiken på att må dåligt under så pass lång tid heller. Däremot så kommer ju din unge få en underbar familj med massa massa kärlek så det känns ju så himla fint! Hejja dig nu sista biten!!!
Hejjja Anna!
När jag läste att ni väntade barn blev jag ärligt talat mycket glad, jag väntar nämligen också barn! Och när jag såg att ni var beräknade en vecka före mig kände av på nått sätt ännu större anknytning till er!
Jag och min sambo har också gått igenom ett jobbit missfall och vi har efter de försökt att bli gravida i över ett år! När vi äntligen blev gravida trodde jag ärligt att allt bara skulle bli bra! Att ag skulle ha sådan där gravid glow och vara lycklig, ja så blev det inte!
Jag kräktes de första 25 veckorna och gick ber väldigt mycket i vikt! Jag förlorade mitt jobb och blev utfryst på samma ställe, de vägrade att prata om min graveditet och jag skämdes ärligt talat att prata med någon om de lilla undret i min mage fram tills jag slutade jobba i vecka 30!
Nu är vi vecka 35 och jag ligger inlagd på sjukhus med högt blodtryck och misstänkt havandeskapförgiftning och kommer förmodligen att bli igångsatt i nästa vecka!
Inget har blivit som vi hade tänkt oss, men snart är belöningen här!
Jag känner precis som dig! För att få en bebis måste man vara gravid, om man då inte väljer att adoptera!
Jag tycker verkligen att det är tråkigt att folk/läsare inte kan acceptera hur verkligheten faktiskt ser ut för många av oss som väljer att skaffa egna barn! Och jag förstår inte att de känner att de har rätten att säga till dig eller någon annan att man inte ska ”gnälla” för att man kanske har försökt länge eller inte!
Du har all rätt i värden att säga att du inte tycker om att vara gravid, jag tycker inte heller om att vara gravid, men jag vill ha ett eget barn och har då inte så mycket med val än att bära på barnet själv! Jag kan redan säga att jag älskar mitt barn även om jag inte träffat den än! För mig är själva graviditeten och barnet två olika saker men som är kopplade till varandra!
Jag tycker inte att du ”gnäller” jag tycker du skildrar och berättar om din graviditet från ditt hjärta! Jag tycker du gör ett bra jobb och jag hoppas att ni får träffa eran lilla bebis snart!
Keep on keeping on,
Jag förstår dig så himla väl. Jag har hatat att vara gravid, speciellt sista gången. Älskar att vara mamma, men att må illa i 30 veckor (typ) och inte kunna äta, inte kunna röra sig för att allt gör ont och att inte orka. Det var så plågsamt. Samtidigt som man ska vara så Jävla duktig, man ska ta hand om sig, börja träna och äta rätt. Under min första graviditet så var jag enbart sugen på typ snabb makaroner och korv. Typ. Barnmat och absolut inga fibrer. Jag kräktes konstant till två veckor innan bebisen kom. Jag kan tycka att när andra berättar om sina graviditeter och hur strålande de mår, så blir jag ledsen och provocerad. Nu när jag väntade mitt andra barn så var den fråga jag fick mest gånger, ”ska ni skaffa en trea nu då, så ni får en tjej med”. Jag blir och blev vansinning, bara tanken på att vara gravid igen ger mig panikångest. Och att behöva genom gå det igen för att få en tjej, nä tack. Räcker gott och väl med mina två fina pojkar.
Och du, man behöver inte gå över som förstföderska, mina är födda 14 dagar och 10 dagar förtidigt. Så det där behöver verkligen inte stämma!
Jag känner precis som du Anna.
Jag tyckte graviditeten var framförallt väldigt psykiskt påfrestande. Just som du säger att man helt plötsligt (för fort går det!) inte kan göra saker som man i huvudet tror att man kan. Det ÄR extremt jobbigt. Men tro det eller ej, nu är våran lilla Bob (Bobban (;) 4 veckor & jag tycker han var värd varenda skitdag. Såklart.
Väl rutet!
Har inget med att gnällighet eller bitterhet att göra. Människor i allmänhet utgår ofta från att deras erfarenhet är någon slags sanning. Jag tycker att det är extra tydligt kring graviditeter och förlossningar. Plötsligt finns det inget utrymme för olikheter. Om någon själv haft en enkel förlossning utgår de ifrån att alla andra är gnällspikar. Om någon själv haft en lätt graviditet så utgår de ifrån att alla andra är bittra och otacksamma. Om någon själv haft lätt för att amma utgår de från att alla som inte kan amma är lata och vårdslösa. Det gick ju så lätt för mig…
Bra att du berättar hur det egentligen är för dig. Alla borde lyssna istället för att pracka på dig en massa skuld. Glöm inte bort alla saker som du gör trots att graviditeten påverkar dig. Alla saker som du lyckas med, jobba, flytta och renovera trots att du inte är på topp. Det är jävligt bra gjort.
Om man tror att det är samma sak att vara gravid och vara mamma är man ju bara sjukt dum i huvudet. Och har man någon gång i livet rätt att klaga ordentligt är det fan när man är gravid! Och du ska inte ha dåligt samvete eller känna att du borde klara av saker (som att bära flyttkartonger). Hallå, du bär på en hel person! Dygnet runt!
Snart är din lilla bebis här och då kan det viktigare börja! Graviditeten är ju bara färdsträckan.
Och förresten måste jag säga att du är sjukt snygg som gravid(och annars också såklart). Och som Linn skrev; Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Men skriver folk sånt, på riktigt?
Klart det kan vara skitjobbigt att vara gravid, precis som det kan vara det att vara förälder. DET betyder inte att du kommer älska ert barn mindre. Varje graviditet är individuell och därför finns det ju lika många känslor kring en sådan som det finns graviditeter.
Ta hand om dig. Och ”gnäll” bäst f*n du vill!
Dude, exakt så är det. Jag är precis nygravid med mitt andra barn (hoppas hen väljer att stanna!) och jag mår så jävla dåligt. Det är liksom inte rimligt, men jag tänker minst en gång om dagen att man nog mår såhär om man har cancer, vilket inte är en vidare charmerande jämförelse (OBS! jag förstår att när man har cancer så har man en hel del psykiska spöken som man inte har som gravid, jag menar inte att cancer och graviditet är lika hemskt/jobbigt. OBS!). Men jag är så genomtrött, har ont överallt och mår så illaaaaaaaaaaa. Det är inte det minsta fluffigt och härligt. Jag längtar tills veckorna mellan 18-30, då mådde jag rätt bra förra gången. På slutet var det ju svinkämpigt, men det kommer att gå bra! Snart har du din lilla bebis och du kommer att känna dig så jävla UNG igen. Jag tror aldrig jag varit piggare än första dygnet efter förlossningen, jag studsade fram och hade egentligen knappt ro att gosa med ungen, hehe.
Kämpa på <3
Med min første, fødte jeg 12 dager før termin. Det var luksus! 🙂 Lykke til!
Luuuuugn nu! Från där jag sitter och läser är det inte alls konstigt att du blir ledsen och less nu, herregud vad mycket fint ni gjort i huset! Och jobba samtidigt, jösses jag blir helt matt av bara tanken. Folk som inte varit gravida har ingen aning om hur fruktansvärt trött man blir och hur otroligt ont man kan ha, för att inte tala om den stora hormonella och mentala biten. Självklart blir man ledsen när någon tror att det är någon slags otacksamhet eller ovilja mot barnet som får en att agera så. Jag tycker iaf du gör det jättebra och nu är det så lite tid kvar! Pepp och styrka från långvarig bloggläsare!.
Känner igen mig i din situation. Hade själv längtat länge efter barn och när jag äntligen blev gravid tyckte jag graviditeten var jättejobbig. Speciellt i slutet. Var så tung och klumpig och jättekänslig. Alla sa att jag skulle gå över och undrade eller antog att jag tyckte tillståndet var underbart. I slutet var jag så deppig att jag själv undrade om jag skulle kunna knyta an till barnet pga allas kommentarer. Gick dessutom över 11 dagar. Men när bebben väl var här kändes allt jättebra. Var liksom skitorolig för att de inte skulle göra det eftersom jag hade mått så dåligt under graviditeten. Hade lätt sett att min snubbe var den gravida. Hoppas din bebis kommer snart. Sen tog det en liten stund efteråt för mig för att all svullnad skulle gå ner. Hade trott de skulle försvinna dagen efter men det tog ngn vecka eller så (vätskan alltså). Var till och med ännu mer svullen dagarna efter men de är nog väldigt individuellt det där. Lycka till nu!
Jag vill bara skriva att jag älskar dig! Men det kanske vore konstigt!
För varje felande gravtest jag tar desto mer nyfiken blir jag på hur det egentligen känns att vara gravid. Alla dessa tankemonster man har.
Gött när folk säger hur det är och inte vad man ska tro.
Förstår dig! Snart är det över. Och då börjar allt ♥
Hej Anna!
Jag har inga barn och är inte intresserad av att skaffa barn för tillfället, men jag känner att du har förberett mig mentalt när stund väl kommer. Under din magperiod har det varit så skönt att höra både de positiva och negativa sidorna så jag vet vad som kan tänkas komma.
Det jag vill få fram är att jag tycker det är bra att du inte har skrivit om att det va en baggis och ett guldsken höll dig i handen hela vägen (som det kan låta ibland).
Jag tackar och bockar helt enkelt!
Hej Anna! Och heja Anna!
Jag tror att det är meningen att man ska vara less på sin graviditet, ibland hela tiden eller så bara på slutet. Jag vill tro att det är naturens sätt att få oss att faktiskt uppskatta förlossningen när den väl börjar.
När man blir gravid händer detta:
Folk tar sig friheten att kommentera/kritisera ALLT.
*Antingen har man för stor mage eller för liten mage. Hur nu ens mage ser ut så kommer man få kommentarer och (helst lite äldre) kvinnor vill helst jämföra med hur deras egen fantasibild av hur de själva såg ut var (för förmodligen var de stora också. Men det har de förträngt. I deras huvud hade bara en bitteliten mage och gick knappt upp i vikt). Bristningar fick de absolut inte förrän vecka 40. Konstigt bara när man ser strimmiga magar på kort när de var i vecka 20?
* Säger man att man mår bra som gravid vill de berätta hur hemskt det var för dem. Om man tvärtom inte är nöjd som gravid får man höra det som du får höra. (Jag har haft en graviditet var, en enkel och en nu som är mkt jobbigare så jag har fått höra båda sidor, snark).
* förlossningen. Tycker man den var jobbig kommer de säga hur de inte använde smärtlindring och var helt tysta hela tiden (grattis, ni är såååå mycket duktigare än mig på att föda barn ;)).. Tycker man inte att det var hemskt kommer de berätta hur de sprack överallt. Hur läkaren låtsades som ingenting och blev ihopsydda fel och att de aldrig blivit bra.
Sen kommer bebisen. Då kommer ännu mer åsikter i form av uppfostran och diverse saker, man bär för mycket, för lite, man skämmer bort med kärlek etc etc.
Men innan jag fick mitt första barn läste jag på UnderbaraClaras blogg. När hon skrev om kommenterar hon fått ang Bertils kläder när hon var ute. Någon dam som tyckt att han borde ha tjockare kläder typ. Då var hennes svar ”Det vet JAG bäst själv”. Och då bestämde jag mig att alltid svara så när folk hade åsikter.. Och det är bra. Folk vet inte riktigt vad de ska svara tillbaka.. 🙂
Okej. Inte helt rörande ämnet utan tänkte på saker du skrivit tidigare också!
Bara några veckor kvar!
Ojojoj, aaaandas!
Jag tror att den enda blogg jag kommenterar på i hela universum, det är din Anna! jag vet inte varför det blir så! men det blir så. (och jag skriver bara positiva saker, tror jag. typ ”åh fin färg på stolen” osv.) men iaf! Jag kan få lite små-ångest över att folk har mage att klaga och vara elak! jag är jättejättejätteorolig att såna kommentarer ska få dig att sluta blogga! 🙁 Hoppas verkligen inte du gör det! Hoppas folk förstår att alla graviditeter är annorlunda och ingen kan säga åt en att ”såhär är det” typ: ”du känner fel”
Du är bäst och du är grym och jag önskar bara gott i ditt liv!!! <3
Men man SKA ju vara trött och gnällig och en liten satkärring på slutet. Det är lag på det!!
Aldrig kommenterat tidigare men kände mig manad.
Nu har ju inte jag varit gravid MEN måste inflika att jag varit så vansinnigt imponerad över vad du/ni åstadkommer med huset och flytt och allt vad det är – jag säger ni för jag är imponerad över både dig och din partner, att ha energi att fixa så mycket och ändå ha en vardag (underlättar säkert om en är intresserad av inredning och men ändå).
Och då är jag flera resor mer imponerad av dig, som pallar att måla tak och tapetsera och jag vet inte mer.. samtidigt som du är höggravid. Har liksom ikväll tryckt en chipspåse framför ett maraton av någon halvrolig amerikansk sitcom, och bara undvikt plugga hela dagen.
Cut yourself some slack. Du är svinduktig med allt du gör, och att en ledsnar på att släpa runt på massa vikt och ha en kropp som inte en är bekant med, och att vara fysiskt & emotionellt trött och bara vilja ha sitt liv igen – HELT förståeligt.
Att inte vilja vara gravid och att inte vilja ha sitt barn är två helt olika saker. Du är inte otacksam.
Snart är detta över och då börjar det, på riktigt! Du fixar det!
Åh vad jag hör dig. När jag fick reda på att jag var gravid grät jag i 3 dagar av total chock, även fast vi försökt i 9 månader. Det där att livet bara förändrades på ett kisseri var jobbigt för mig. Jag hade behövt nio månader mental förberedelse och inte en sekund som det tog för pluset att träda fram och mitt liv att förändras. Jag pinade mig igenom 9 månader rent fysiskt och trivdes inte alls i min gravidkropp utan kände mig bara tjock, otymplig och omobil. Och då vill du inte veta hur jag upplevde min förlossning, haha. MEN, jag är idag världens lyckligaste mamma till den finaste pojken som tokälskar bilar och ”pippi långsötött” och som gärna spenderar ett par timmar om dagen med att sitta i tvättstugefönstret och tittar ut!?! Med facit i hand hade jag kunnat ha han i min mage dubbelt så länge för ett liv utan vår fina Loe är otänkbart. Tycker om din blogg mycket och är lite nyfiken på hur det gick med ”Håkan-citatet?” Hade så hemsk gärna velat ha den på en vägg här hemma i vår nya fina tegelvilla =) Oj vilket snurrigt inlägg men du förstår nu min poäng! =) Stor kram till dig!!
Jag upplever att jag aldrig i hela mitt liv blivit så ifrågasatt som från och med den dagen min mage började växa. Jag mådde skitbra förvisso, min känsliga mage slapp jag under nio månader vilket var en enorm lättnad för mig som annars ofta mår dåligt. Men då var det också fel, man får tydligen inte må för bra heller. I stället för att uppfattas som otacksam så blev jag hon som skönmålande graviditeten. Men nej, jag mådde faktiskt jättebra och jag trivdes. Inte förrän veckan innan förlossning började jag känna mig tung då jag samlade på mig en jädra massa vätska. Sen kom vårt barn och nu är han 3,5. Nu blir en ifrågasatt som förälder i stället, antingen daltar jag för mycket, eller så låter jag honom bestämma för mycket. Jag ska tydligen vara auktoritär som förälder, men jag har inget intresse av att min son ska lyda mig blint. Och skulle jag vara sträng skulle jag förmodligen få kritik för det, det finns alltid något att klaga på tydligen. Det jag vill säga är att det är din upplevelse som är riktig, oavsett hur en gör finns det alltid folk som ska kritisera en. Det är skittråkigt, men jag försöker att inte bry mig. Du har all rätt i världen att känna som du gör utan att behöva bli ifrågasatt. Du vet hur du mår och känner, att någon ska försöka jämföra det med sig själv eller någon annan går liksom inte, ändå verkar vissa tro att det är fritt fram bara för att man är gravid (eller förälder). Lycka till med allt! Och fortsätt gärna berätta hur du känner om du orkar, för även om det finns många kritiker därute så finns det minst lika många som känner igen sig och jag tror att det är jättebra att olika bilder av graviditeten får synas. Normen är väl tyvärr strålande och näst intill helig, men långt ifrån alla känner så. All pepp till dig och din familj!
ALLA sa att jag skulle gå över pga första barnet men vips en vecka innan BF susade han ut (okej INTE susade men ut kom han)!
TACK för att du skriver ärligt om din graviditet!! Jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga dig, och folk som gör det är dumma i huvudet. Själv får jag dåligt samvete över att det finns aspekter av graviditeten jag mår dåligt över, kanske extra för att jag har två (varav ett i v 19) missfall bakom mig och därefter tog det över ett år av hormonbehandling innan jag lyckades bli gravid igen. Så jag ska ju bara vara tacksam. Och det ÄR jag. Men det som är tufft för mig är att orken tryter (gått ned till 75 % arbetstid och det verkar som det får bli 50 för jag ORKAR helt enkelt inte.) Jag sover oroligt på nätterna vilket gör att jag har noll motståndskraft när vardagen är jobbig. Ser i kors av trötthet på jobbet där det dessutom är rätt tufft klimat. Men det ALLRA jobbigaste just nu (jag är i v 27 förresten) är att folk kommenterar min kropp ständigt. Senaste veckan har tre personer oberonede av varandra på jobbet utropat (!): VAD STOR DU ÄR!! Senast idag. En människa som inte ens gratuletat mig. SKREK detta som om jag inte bara är tjock, utan DÖV också. När jag sa Jaha kanske det, sa hon NÄR SKA DU HA, DET ÄR SNART VA?? Sa jag Det är i maj. MEN DET ÄR JU LÅNGT KVAR!? och så såg hon misstroende på mig som jag lurade henne, får så jävla stor kan en ju inte vara om det är 3 månader kvar tydligen. Kändes nästan som hon ville att jag skulle be henne om ursäkt. Jag visste inte vad jag skulle svara, sa att kaffemaskinen strulade istället (för det var mer relevant för mig just då). Sedan hade jag en jävlig kund (jobbar i kundservice) och sedan var tårarna ett faktum. Jag har ADLRIG gråtit på jobbet förut. Som tur är satt en kollega bredvid mig som är jättesnäll och tog hand om mig. Men nu sitter jag här hemma och vill helst inte gå tillbaka till jobbet.
Detta med att folk får kommentera hej vilt är otroligt jobbigt för mig, det är så jävla respektlöst men man förväntas bara stå där och gravidskina och le och tacka för skiten de öser över en. (Jag gravidskiner INTE jag är blå under ögonen av sömnbrist.) Och detta med att jag är så STOR enligt dessa personer, jag har gått upp 6 kilo hitills under graviditeten. Inte för att det spelar roll eller att de har med det att göra men det är ju inte särskilt mycket. Jag är rätt kort (163) och magen är rund och börjar högt upp men vaddå? Magar är ju olika. Innan dessa kommentarer började hagla kände jag mig fin, klädde mig i åtsmitande kläder för att framhäva kulan, men nu känner jag mig ful och tjock och fel och det är bara för sorgligt. Ursäkta uppsatsen men ville bara dela med mig av hur icke perfekt och ohärlig min gravidietet är just nu. Jag har förresten knåpat i hop en topplista över dumma saker folk sagt till mig hitills med anledning av gravidteten som kommer inom kort i min blogg. TACK för ditt inlägg och din fina och inspirerande blogg!