Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna om Sorg!

maj 11, 2014 | Tankar och Vardag | 7 Kommentarer

Nu har det gått över ett år sedan min pappa dog och nu kan jag se på det hela med lite mer distans och avstånd.
Innan hade jag aldrig upplevt en sådan sorg, sådär obeskrivligt överväldigande och jättestor.
Då kunde jag bara föreställa mig hur man skulle reagera och det är inte alls samma sak.
Jag trodde att jag skulle skrika rakt ut, storgråta och aldrig bli glad igen.
Så var det inte alls.

Jag ska försöka förklara hur min sorg kändes. För det första reagerar man ju helt olika till sådana livsomvälvande saker som en förlorad pappa innebär. Man kan inte säga att man ska göra så eller känna si.
Man bara gör.

Jag blev tyst.
Grät inte särskilt mycket alls. Bara ibland kom det över mig som en stor våg och slog undan benen på mig och då grät jag. Men annars var jag tyst.
Det kändes som jag fuskade som inte storgrät.
Som att jag hela tiden väntade på att ”nu snart kommer nog den RIKTIGA sorgen”.
Det gjorde den inte. Eller jo, den var ju där hela tiden men för mig innebär en sorg inte nödvändigtvis skrik och gråt.
För mig har det inneburit att jag förlorat en del av mig själv, att jag aldrig blir som förut igen. Att jag ibland riktigt känner hur det knakar i hjärtat när jag tänker på honom.
Det har helt enkelt blivit något man får lära sig leva med. En liten del av mig kommer för alltid ha sorg och det känns som att det märks och ibland till och med syns.

Men på något sätt gillar jag sådana människor mest. Med en emotionell ryggsäck full av sorger och upplevelser, lyckorus och olycklighet.
Det är ju de man vill prata om livet med. De som har något att jämföra med.
Bananskalspersoner som bara klappar en på axeln och säger att det nog blir bra är ingen att hålla i när det stormar.

Som pappa hade sagt: ”man vill inte se in i någons ögon och känna att det är som att se in i en tom tvårumslägenhet.”

IMG_4387

7 Kommentarer

  1. Alltså. Du satt mina tankar i ord. Min pappa dog för fem år sedan, då jag ännu gick i gymnasiet. Och P-R-E-C-I-S så kände (och känner) jag än idag.

  2. Fint skrivet om sorg och väldigt bra också. Känner igen mig så mycket i min sorg efter min mamma som gick bort för nio år sen. Varje dag hugger det tag i mig att mamma inte finns och det gör mig både sorgsen och vemodig. Visst finns det saker varje dag som får mig både lycklig och glad och jag är ingen olycklig person men djupt inne så finns saknaden kvar och den varken kan jag eller vill ta bort. Kram till dig!

  3. Vet inte heller exakt hur det känns att förlora en så nära. Men jag har känt på sorg och kan sörja min gamlinggranne som jag stått nära alla år jag bott i min lägenhet. Jag hade kontakt med honom in i det sista per telefon (fast han inte kunde prata längre) och skickade fina hemmagjorda kort. Ibland när jag ser en gamling på stan så hugger det i hjärtat och ibland så kan jag börja gråta. Det bara kommer liksom. Och jag håller helt med om att det ofta är det svåra som gör människor djupa och ibland ganska så mycket mer intressanta. Men har tyvärr fått erfara, då jag har mycket trassel bakom mig själv, att det ibland kan bli förmycket för folk. Iaf om de är lagda åt det mer…tomma hållet.

  4. Han hade humor, din pappa. 🙂 Vacker bild.

  5. Vilken himla bra text!

  6. åh anna! detta inlägg känns så djupt. tänker liksom varje dag på hur det kommer vara att förlora min pappa. är så rädd. har liksom ingen annan i världen. ingen mamma inga syskon inte morföräldrar och inga farföräldrar. inga barn heller än för den delen. och man vet ju inte hur det kommer vara för en, eller när. och det är verkligen det värsta. tack för att du delar med dig. det är så himla viktigt.

  7. När mamma dog blev jag verkligen Storgråt, skrika rakt ut och aldrig glad igen. I alla fall efter ett tag. Det ligger fortfarande och skvalpar den känslan att aldrig bli glad. Men känns bättre och bättre!

    Älskar citatet från din pappa! Det sparar jag i hjärtat!

Läs mer 

En annan slags jul.

Nu när pandemin härjar över världen kan vi inte längre fira jul på samma sätt som vi gjort förut, fullt med folk, mat och stoj.Jag är uppväxt med att vi bara firat med vår familj och min mormor. Alltså fem personer.Det var alltid dukat fint med julduk (som pappa...

En väggmålning till My!

Förra veckan var jag i Halmstad och träffade My Feldt i hennes nya projekt, Tivolikiosken!Hon är i full färd med att förvandla sitt gamla cykelcafé till en tivolikiosk och jag skulle vara med på ett hörn, för jag skulle nämligen måla en karusell! Jag satte igång...

Från illustratör till konstnär.

För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas. Allt ja slitit med.Och det var så...