Att vara egen företagare passar inte alla typer av människor. Man måste ha en viss mån av oräddhet och inte vara beroende av trygghet på samma sätt som en anställd. Man vet aldrig riktigt hur det blir med det där med inkomsten i början.
Men för mig var det hundra gånger värre att vara anställd.
Jag passar helt enkelt inte in i rollen som anställd. Eller så har jag bara varit på fel plats.
Men det där med att dricka kaffe samtidigt som man kollar på klockan, äta matlåda utan att riktigt kunna djupandas. Egentligen aldrig kunna andas ordentligt. Så kände jag när jag var anställd, som att någon ständigt jagade mig.

Jag blev väldigt ofta sjuk, kände efter för mycket eller så blev jag faktiskt sjuk av att vara på ett jobb där jag liksom var tvungen att vara.
Så fort jag slutade vara anställd och blev min egen så försvann alla sjukdagar och jag kan räkna på en hand de gånger jag gått hem från jobbet under mina tio år som egen företagare.
Som anställd gick jag hem flera gånger i månaden.

Den värsta känslan är att behöva kontrollera sin inspiration och inte bara go with the flow.
Minns så himla väl en gång när jag jobbade på mio och det liksom kom en våg av inspiration över mig. Fick sådan oerhörd lust att måla i olja och hade tusen ideér, men när man har fasta arbetstider kan man inte bara ge efter för en sån impuls.
Så jag fick stå emot. Vara kvar på jobbet.
Och när jag väl kom hem så hade inspirationen försvunnit.
Det tog emot i varje cell i kroppen att inte ge efter när ens kropp vill skapa, kände mig så otroligt instängd och fick nästan svårt att andas och cellskräck över att behöva vara kvar på jobbet.
Efter den gången bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på mitt eget och det har jag aldrig ångrat.

Nu får jag vältra mig i inspirationsvågorna, grotta ner mig bland pennor och papper och kan dricka kaffet hur länge jag vill, sova middag om jag har lust och fördela arbetet så det passar mig.
Länge leve valfriheten!