Innan jag startade bloggen Anna Ritar så hade jag en annan blogg, en hemlig blogg.
Eller snarare jag skrev aldrig ut vem jag var, skrev under hemligt namn och alla jag skrev om hade smeknamn.
Igår hittade jag den igen, den är numera låst för läsare eftersom ni på en gång hade listat ut att det var jag som skrev och den är alldeles för utlämnande för att vara publik numera.

Igår läste jag igenom, inte allt men mycket. Jag var 22-24 år nr jag skrev den, hade intrasslade relationer och var upptagen och singel om vartannat.
Minns precis känslan när jag läser, hur jag trodde jag skulle dö ensam och att jag aldrig skulle hitta någon som var tillräckligt bra.
Jag läser om mina drömmars bröllop, om hur det antagligen känns att få en bebis och nu känns det så underligt och härligt att få läsa rakt in i mitt eget tidigare liv. Nu när jag har allt det där jag drömde om.

Vad jag däremot reagerade på när jag läste var mitt sätt att skriva. Väldigt bra om jag får säga det själv. Rakt, ärligt, roligt och tänkvärt.
Mitt språk har helt klart blivit lidande av att ha så mycket läsare som jag har nu. Nu kan jag inte bara låta orden och tankarna bubbla över då man alltid måste stå till svars för det man skriver.
När man var anonym behövde man inte tänka så och det gav det hela mer rum att flöda fritt.
Det känns synd att jag håller tillbaka, men samtidigt är det för tröttsamt att behöva ta alla konsekvenser av att släppa det fritt.

Jag önskar ni kunde få läsa den, men som sagt så är den för öppen för att jag ska känna mig bekväm med att så många läser. Det finns för stor portion ungdomlig oövervinnerlighet, en alldeles för stor del sex och sjävömkande.
Minns speciellt en grej som hände i bloggen, jag skrev ju under hemligt namn och plötsligt fick jag en hemlig läsare – J. Han började också blogga, på samma sätt som mig. Hemligt, roligt och utlämnande.
Vi kommenterade, läste och följde varandras hemliga liv. Länge länge utan att veta hur den andre såg ut. Pratade till och med i telefon, länge och ofta.
Förstår ni hur spännande det var, den hemliga J och jag.
Vi sågs sen en gång, men då var liksom hela grejen över. Det var roligare när man inte visste.
Men ja, det känns så fint att den finns där.
Som ett hemligt dokument över ett liv som var då.

Det finaste är att läsa inläggen om pappa, som är skrivna utan någon som helst ansträngning. Då han bara var en pappa som vilken som helst, odödlig och med innetofflor och mustasch.
Önskar jag fortfarande fick skriva sådana inlägg. Inlägg utan klump i halsen.