@annaileby_art
anna@annaileby.comNu när vårt bröllop är över, dagarna har gått och mamman har för längesen åkt hem. Så känns allting så himla tomt.
Inga gömda glasspinnar i frysen, inget hembakat surdegsbröd, ingen madeira i köksskåpet och inga ludna mjuka kinder att lägga näsan mot.
Hon finns kvar. Det gör hon alltid.
Men jag har börjat längta hem. Mer än jag gjort innan.
Efter mammakramar och Löfbergs lila lukt, efter välkända gator och värmländsk dialekt.
Kanske är det åldern, kanske är det det nya familjelivet, eller kanske är det helt enkelt måttet som är rågat.
Kanske överlever man bara fyra år på bortaplan innan mammaabstinensen blir så stark att man bara måste få bo nära igen…
Mammalängtan är stark – jag har bott i Canada sedan 2007 & nu börjar det riktigt mola i hjärtat av att tänka på hur långt bort jag är från min egen fina lilla mamma. Målet är därför att flytta tillbaka någon gång 2013-2014. Få ett par år hemma & sedan se vad man vill göra sen. Att flytta tillbaka behöver ju inte innebära att man gör det på tid & evighet, men är längtan väldigt stark tror jag att man bara gör sig själv en otjänst genom att försöka ”härda ut”. Det blir inte bättre sen, såret finns där i alla fall. Då tycker jag i alla fall att det är bättre att göra upp en plan som inkluderar de man saknar & så testa om det fungerar att flytta tillbaka!
Den som ändå hade en sådan relation till sin mor. Och till sin far också för den delen (Obs ej bitter, what so ever)
Åh, jag vet precis känslan.
Så fint skrivet! Jag förlorade min älskade mamma förra sommaren och det jag smärtsamt har lärt mig är att man ska njuta av sina kära så mycket man bara kan, man vet aldrig hur lång tid man har kvar tillsammans. Det är lätt att tänka ”sen”, att tänka att mamma, pappa, syskonen – de finns ju alltid, de finns kvar när jag gjort allt annat skoj, tyvärr är det inte alltid så…
Fy vad hemskt. Förstår att det måste vara jättejobbigt och det är just det som är min skräck, att tänk om det händer nått, då kommer jag ångra mig hela livet!
Japp, fyra år är ungefär vad man klarar av som ”mammig” dotter. Bodde ca 40 mil från min mamma i knappt fyra år- å när jag mot slutet av de åren fick en egen dotter blev det helt outhärdligt att bo så långt från mamma/mormor och pappa/morfar. Det var bara att packa och flytta hem igen 🙂