@annaileby_art
anna@annaileby.comJust nu känns det som mitt liv pausat. Det har hänt så mycket på så kort tid, sånt som man hade varit glad om man aldrig hade behövt uppleva.
Det har tärt hårt på kroppen att ständigt vara orolig, att inte veta, att inte kunna göra något. Bara vänta, hoppas och hålla tummarna så hårt att knogarna vitnar.
Den här hösten har varit fylld av sånt som man helst bara blundar för. Men efter en stund kommer det ändå alltid ikapp och man tvingas se.
Imorse vaknade jag, gick rakt upp till toaletten, spydde och sen gick och la mig igen. Och där har jag legat sen dess.
Jag känner mig som ett bankkort som dras igen och igen men ändå står det bara ”medges ej”.
På fredag kommer min bästaste vän hit och då kommer allt kännas mycket bättre. Det gör det alltid.
Jag önskar hon kom idag.
Hoppas saker ordnar upp sig för dig snart!
Även o jag inte vet vad som har hänt och vad det är som får dig att må dåligt så önskar jag bara att det vänder och att prövningarna snart är över! Kram till dig <3
Känner igen det du beskriver. Att inte veta, vara orolig eller att inte kunna göra något.. Man kommer på något sätt ur alla prövningar starkare och klokare även om man inte kan tro det under tiden.
Haft två händelser de senaste två åren som liknar de känslor du beskriver. Ett missfall och ett självmordsförsök i familjen.
Jag önskar och hoppas att du mår bättre snart..
Usch, hoppas att du ”medges” snart igen. Tyvärr är det jobbigare med stress och sorg för kroppen än vad man kan tro, fysiskt alltså. Psykiskt är man ju lite mer på det klara med att det är jobbigt.
Min mamma blev sjuk i cancer för tre år sedan och gick bort förra hösten, jag är fortfarande trött efter att först ha gått och spänt mig i två år, och sen sörjt henne, och att fortfarande sörja. (Och dessutom få barn mitt i allt ihop).
Jag har lärt mig att vara snäll mot mig själv. Ingen tackar dig om du kör slut på dig själv.
Hoppas innerligt att det som tynger dig lättar snart.
PS. Du är en sån jätteinspiration och jag är glad att jag får ta del av det på din blogg, den var en av grejjerna som piggade upp när jag var som ledsnast och inte orkade umgås med folk som mest undrade om jag inte hade gråtit färdigt snart.
Men huh då! Jag vet hur det känns när man tar slut och det är inge bra. Styrkekramar!
Men oj! Vad är det som har hänt???
Aj då..låter inget bra 🙁 hoppas det vänder snart!
Hej Anna,
Jag känner mycket väl igen den känsla som du beskriver, en känsla av oro och maktlöshet och att pendla mellan hopp och förtvivlan.
Vi känner inte varandra, men jag vill ändå sända dig en styrkekram!
Glömt inte bort att ta hand om dig själv, om varandra!
Karin
Stor kram! Hoppas att allt ordnar sig 🙂
Du ger och ger och ger så mycket genom din blogg. Vill ge lite tillbaka till dig men det är svårt när man bara har ord på en skärm – MEN – du är grym och inspirerande och du är en person jag verkligen vill att det ska gå bra för. Vet vad du menar med att det känns som att livet står på paus. Kan inget säga för att göra det bättre men jag hoppas att det snart vänder och att du landar på fötterna.
Du är en sol som lyser upp min tillvaro med dina blogginlägg! Tyvärr kan jag inte göra det samma för dig, men jag sänder dig min varmaste omtanke. Jag beundrar dig för det du gör och lyckats åstadkomma och jag hoppas att allt ljusnar för dig snart. Många tröstande kramar /Maria
Hoppas det känns bättre snart!
Oj.. 🙁 Hemskt att läsa! Hoppas det vänder vad det än är. Kram!
Största kramen! <3 Maila om du vill.
Skickar en stor kram till dig fina Anna!
Åh, megapepp till dig! Det är okej att krascha bortemellan varven. Lite som en skogsbrand eller en Fågel Fenix eller…en garderobsrensning ger det välbehövligt utrens av gammalt skit och plats för ny energi (eller nytt skit, men det är åkej det med). Sen när man har kraschat en stund kliver man tillbaka mot vägen med vingliga steg och klena sparvben, funderar på hur i HELVETE de där skrangliga benen ska hålla hela vägen, och sen, rätt vad det är, så finner man sig själv mitt i ett hoppsasteg i solskenet och är lika förvånad som glad att man hamnade där. =)
Hoppas du känner dig starkare snart! 🙂
Jag förstår hur du känner dej. Ständig oro och maktlöshet tär verkligen på kroppen. I somras gick mitt älskade syskonbarn bort, endast 1,5 år gammal. Även om sjukdomstiden var kort ( 17 dagar) så kändes det som en evighet. Efter det hemska beskedet att han hade gått bort försvann jorden under mina fötter och allt ALLT för en annan betydelse. Nu vill jag ta vara på livet mer. Uppskatta och säga till dom som betyder nått vad dom faktiskt betyder för mej.
Каждый из нас индивидуален, нам не нужно выделятся, за нас это сделала природа, ведь нет двух совершенно одинаковых людей, каждый чем то выделяется/отличается.