@annaileby_art
anna@annaileby.comDagens Porträtt!
Jag har varit lite less på mina pennor ett tag. Vill att det ska kännas lite friare och större, så jag plockade fram mina älskade jättepapper från Canson.
De är 50×65 cm och superroliga att måla på. Men man får ju hålla igen lite och bara måla när det känns riktigt jäkla inspirerande. Det är inga slöseripapper så att säga.
Jag gjorde den här målningen i akvarell, med lite detaljer av brushmarkers. Gillar verkligen hur det blev.
Som vanligt använde jag Little Magpie som förlaga, för hon är den snyggaste jag vet.
Hade varit fint att göra en hel serie med såhär stora bilder och sen ställa ut någonstans.
Lite detaljer.
Carpe Fucking Diem!
Återigen, era tankar om barn i förra inlägget! Så jäkla mycket smart ni skriver, blev alldeles lycklig av att höra era tankar och att jag inte är den enda som tänker såhär. Tack, nu kom jag ihåg varför jag bloggar överhuvud taget, för att ni är svinbra!!
Det nya ordet (kanske inte alls är nytt utan jag som är gam,al och inte hänger med) FOMO, fear of missing out är något som aldrig drabbat mig.
Jag är aldrig orolig över att missa nått och gör det gärna snarare. Vill aldrig gå sist från en fest, aldrig säga ja till vad som helst och aldrig jaga den där kicken.
Däremot är jag snarare en FOMM, fear of missing me, att jag ständigt oroar mig för att jag inte uppfyller min fulla potential, att jag kanske hade varit lyckligare någon annanstans, på någon annan plats, i en annan tid osv osv.
Jag är liksom aldrig nöjd och tillfreds.
Det finns en del människor, som bor i samma stad där de föddes, jobbar på samma jobb i hela livet och sen bildar familj på samma gata som när de var små och är totalt nöjda med detta (jag tror Emil är en sån)
Jag kan bli så vansinnigt avundsjuk på det. Det där med att bara kunna sätta sig ner och vara tillfreds med sitt liv.
Jag är det aldrig.
Jag vill mer, tröttnar fort, önskar och drömmer om andra saker, hoppas på nya möjligheter och tror alltid att the next big thing väntar runt knuten.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att säga att jag bor i Värnamo. För att det aldrig var min plan, jag skulle bara bo här en snabbis och sen skulle jag bli något märkvärdigt på en häftigare plats.
Kan inte förlika mig med tanken på att this is it, fast jag egentligen trivs hur bra som helst!
Så jävla dum man är ändå, som aldrig bara stannar upp, inser vad man har och jublar en liten stund.
Tror inte jag hade varit ett dugg lyckligare någon annanstans.
Men det kanske är lättare att skylla på platsen, tillfälligheter och annat trams, än att inse att jag faktiskt kanske måste jobba med mig själv en smula.
Anna Om Barn Nummer 2!
Alltså TACK för all er respons i förra inlägget! Blev så himla glad när ni skrev att ni gillar de andra inläggen också.
Ibland får jag för mig att ni är svintrötta på mig nämligen och ibland vågar jag inte dela något djupt för jag blir så rädd att det ska bli konflikter. Jag är ju en himla konflikträdd person.
Men, bara för att ni är så peppiga så ska jag skriva om en grej som upptar så himla mycket av min tid, nämligen barn nummer två.
Eller snarare avsaknaden av barn nummer två.
Innan jag fick Knut var jag fast övertygad om att jag ville ha två barn. Det vill väl alla, liksom standard så att säga. Ensambarn blir si och så och yadayada….
Men sen blev jag gravid och avskydde det. Tyckte det var så hiskeligt jobbigt att vara gravid och kände mig himla otacksam eftersom jag jobbat så hårt på att få in den där bullen i ugnen.
Knut föddes, mitt liv slutade vara en ständig plåga av vaggande barbapappa och blev istället något annat. Ett familjeliv.
Jag var inte längre Anna – oövervinnerlig ensamvarg med all tid i världen.
Jag var Knuts mamma.
Det var en GIGANTISK skillnad! Mycket större än jag trott!
Jag är numera sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan, eftersom någonting kan hända honom.
Jag älskar Knut, villkorslöst och oändligt (varför måste man alltid säga det för att kunna skriva vidare och inte få dåligt samvete?) men det är ändå väldigt mycket större och mer att vara mamma än jag var beredd på.
Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk.
Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande.
Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.
Han är ju så bra nu, i en så himla rolig ålder (2,5), pratar om massa roligt, frågar hur man mår (imorse sa han ”Mamma, du vet väl att jag älskar dig? Mest i världen!”) och han sover på nätterna (i alla fall ibland)
Om man skulle våga yttra de orden att man är nöjd nu, att man är färdig med barn, så känns det så himla bra inuti.
Att få landa och andas i det faktum att vår familj är komplett och fantastisk och att vi har tid och ork att vara oss själva, ihop eller med varann.
Å andra sidan känns det egoistiskt. Att inte ge Knut syskon bara för att jag gillar att vara ifred ibland.
Som att jag inte var ”nöjd” med hur det var att få barn och aldrig vill göra det igen. Otacksam.
Men kanske är det just för att jag är så nöjd, som jag inte vill göra det igen?
Ja ni hör ju, jag kan skriva om det här hur länge som helst, för jag tänker på det jämt.
Vad man borde och vad som förväntas av en.
Samtidigt tror jag att jag innerst inne vet vad som är bäst för just mig.
Men det är svårt att höra det när det är så mycket brus utifrån.
Bloggens Framtid!
Jag har bloggat nu i över åtta år (!!!) i början var det bara teckningar, ingen text alls och jag tänkte att jag skulle vara lite hemlig och svår.
Det sket sig kan man väl säga.
Men nu känns det lite som att min blogg blivit en i mängden och inte så nischad som den var då.
Så hur tycker ni, är det teckningarna som är roligast att kolla på?
Hade det varit bättre om det var en ren och skär teckningsblogg, men test av olika pennor och papper, tekniker och massor med teckningar?
Eller vill ni se när vår familj är ute på utflykt, vad jag har på mig eller läsa om våra renoveringsplaner?
Åh det är svårt tycker jag, för att växa och bli riktigt bra känns det som att man måste vara ganska inrutad. Men samtidigt, vill jag växa på bloggdelen då?
Jag är ju ändå hyffsat stor på instagram.
Hmmmm….
Hjälp mig nu, hur ska jag lägga upp det här?
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
