Jag har ett bra flow nu, allt känns så mycket bättre.
Tecknandet går framåt, uppdragen kommer och det känns lättare att ta djupa andetag nu än på länge.
Det här är min första höst då jag inte har någon plan. Jag vet inte vad som ska hända och för första gången är jag inte livrädd.
Jag får ta det som det kommer.
Kanske flyttar jag härifrån, kanske stannar jag kvar.
Det känns så ljuvligt skönt att för en gångs skull inte veta.

I lördags hade jag min bästa kväll på länge.
Mötte Emil på en fest och vi satt och pussades och bara va nära hela kvällen, sådär som det var i början.
Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv att såhär lycklig har jag inte varit på länge.
När man sitter ihopkurad i någons knä, någon som man känner innan och utan och ändå känner sig lika nyfiken på.
Det kan vara den absolut bästa känslan.

Det där har hängt kvar sen dess, som att jag ständigt går på ett litet rosa fluffmoln nästan.
Hurra för fluff efter nästan två år tillsammans!