Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Du Är Min Person!

mar 15, 2013 | Tankar och Vardag | 8 Kommentarer

Photo: Jessica Silversaga

Sen pappa dog har jag och mamma pratat i timmar, ältat, vridigt och vänt på hur den perfekta partnern är, hur man får det att hålla i trettio år och tre dagar och hur man gör för att stå ut när det går trögt.

Vi har kommit fram till att vi tycker ganska lika i de här frågorna.
Det viktigaste, överst på bådas lista: att ge varandra plats.
Man kan inte kontrollera en annan människa, inte bestämma vad den ska tycka om eller inte tycka om.
Jag och Emil har vitt skilda intressen, men det är viktigt att låta det vara så för annars trampar man så lätt på varann och stänger in sin partner i en liten låda. Då går det helt enkelt aldrig.
Emil älskar till exempel att åka skidor, får han inte göra det minst en gång om året så känner han sig instängd och blir olycklig.
Då får han såklart åka skidor. Jag har alrig stått på ett par skidor och skulle aldrig våga åka lift, så därför följer inte jag med på hans skidresor på samma sätt som han inte följer med mig när jag åker till Turkiet och bara ligger i en solstol i sju dagar.

Det är svårt att ge varann plats, för man är så upptagen med att man måste skapa minnen ihop, resa ihop, göra saker ihop! Men de allra bästa minnena, det som mamma saknar mest med pappa nu när han är borta, det är det där att bara sitta i soffan ihop. Att bara va.
Inte resorna, inte middagrna, inte allt det där andra. Utan det enkla, det som tar tid att bygga upp och det som är riktig kärlek.
Att bara va.
Ihop.

Min bästa tid är när Emil är på nedervåningen och pysslar med något, drar in nya lampsladdar eller installerar nya ledbelysningar i hyllorna och jag är uppe i min ateljé och målar. Han är inte på mig och jag är inte på honom, men jag hör att han är där och det räcker.
Sen har vi, såklart, en himla massa gemensamt också. Vi skrattar åt samma saker (okej, inte riktigt samma saker, men nästan) tycker om att klä oss i våra bästa kläder och åka på loppisrunda med matsäck i bilen, vi tycker om att vara i trädgården och bygga om någonting och vi tycker om att hitta på nya projekt till huset.

Men allra mest tycker vi om att vi får vara precis som vi är, som vi var innan vi blev ihop. Utan att någon säger åt oss att ändra oss.
För det var ju den Emil jag blev kär i, inte en efterkonstruktion som jag tvingat honom att bli!
Vi har sett Italien och New York, gått på gatorna i London och rest över hela Sverige i bil.
Ändå värderar jag vår tid i soffan högst. Då vi bara är.
Ihop.
(foto: den fantastiska Jessica Silversaga)

8 Kommentarer

  1. Håller fullständigt med! Båda är olika individer med olika intressen, drömmar och visioner. Och så länge det finns kärlek till den andra personen och att man mår bra av den personens sällskap, så kan man få det att funka. För oavsett om man är sambos, förlovade eller gifta, så är man inte en utan två. Fast ihop.

  2. Fint skrivet! Och du har så rätt så!

  3. gud vad bra. jag vet exakt vad du menar och vad ledsen jag blev, för min pojkvän är 160 mil ifrån mig…

  4. Åh vad jag håller med! Fullständigt!

  5. Så sant, så sant!

  6. Vilket bra och tänkvärt inlägg! kram

  7. Superfint och sant inlägg. Alltid lika härligt när du skriver!
    Däremot måste jag (som är ganska ny här) säga vad säkert tusen andra redan sagt. Det är så himla himla himla konstigt att både du och Anna Grundberg heter samma sak, och har varsin Emil? Det går nästan över mitt förstånd. Först trodde jag det var något slags skoj eller bus 😀

  8. fantastiskt!

Läs mer 

En annan slags jul.

Nu när pandemin härjar över världen kan vi inte längre fira jul på samma sätt som vi gjort förut, fullt med folk, mat och stoj.Jag är uppväxt med att vi bara firat med vår familj och min mormor. Alltså fem personer.Det var alltid dukat fint med julduk (som pappa...

En väggmålning till My!

Förra veckan var jag i Halmstad och träffade My Feldt i hennes nya projekt, Tivolikiosken!Hon är i full färd med att förvandla sitt gamla cykelcafé till en tivolikiosk och jag skulle vara med på ett hörn, för jag skulle nämligen måla en karusell! Jag satte igång...

Från illustratör till konstnär.

För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas. Allt ja slitit med.Och det var så...