@annaileby_art
anna@annaileby.comFörra året ungefär vid den här tiden var vi på bröllopsresa i Italien. Jag hade precis fått ett plus på ett italienskt graviditetstest och stod och putade med min icke-existerande mage i hotellspegeln.
Jag och Emil var alldeles nygifta och jag var så himla lycklig och kunde för mitt liv inte tro att det någonsin kunde kännas så bra!
Jag ringde hem till Sverige, till mamma och pappa och berättade om plusset och pappa sa glatt ”ju fler desto bättre”!
Sen gick det två månader och det blev december.
Min pappa hade ont i magen och jag började blöda.
Jag och Emil förlorade vår lilla bebis i magen och jag trodde inte att det kunde bli svartare än så.
Jag hade fel.
Tre dagar senare fick vi veta att pappas magont var cancer som inte gick att göra något åt.
Helt plötsligt gick min tidigare så fullkomligt genomlyckliga tillvaro i kras och allting blev kolsvart.
En månad senare dog min pappa.
En månad.
Nu har det gått tio månader.
Tio månader där jag de första aldrig trodde att jag skulle överleva.
Vaknade varje natt, genomsvettig med panikångest. Ältade och vred och vände i huvudet. Kunde inte släppa sjukhuskorridorer och lukten av handsprit.
Men konstigt nog så klarade jag mig. Jag dog inte av sorg trots att jag flera gånger trodde att jag skulle göra det.
Jag överlevde och när jag kände att jag kanske skulle klara mig trots allt, så kom det ett nytt plus.
Nu har det gått ett år sen bröllopsresan i Italien.
Nu sitter jag här med en rund mage med små sparkande fötter inuti.
Jag kommer få en liten bebis, med gener och drag som kommer från min pappa.
Ett år som varit både det bästa och värsta i hela mitt liv. Jag är så glad att det är över och samtidigt så stärkt av att det hänt.
Vilket fint blogginlägg!!
Kan säga att det kanske är din pappa som skickat ner lillplutt som ligger i din mage, han vill säkert att du ska det bästa!
Styrkekramar // Sofie
Hm, jag måste nog sluta läsa dina blogginlägg i skolan för jag blir väldigt ofta tårögd av dem…men det är ju för att det är så fint skrivet 🙂
Så otroligt sorgligt och hoppfullt glatt på samma gång. Så glad att det ordnat upp sig.
Å! <3
Jag fick iallafall ha min mamma kvar i fyra år efter att vi fått veta. En månad går inte ens att tänka sig…
Så mycket känslor i ett och samma inlägg. Så starkt av dig att dela med dig av allt detta, både glatt och sorgligt, till oss här. Tack!
Åh vännen. Jag har följt din glädje, sorg, stapplande steg, glädje igen.
Livets gungningar 🙂 All lycka till på din fortsätta båtfärd o låt dig mötas av lugna vatten.
Kram
Tack för att du delar med dig, och jag glädjs så mycket för din skull.
Trodde inte det var möjligt eftersom jag aldrig träffat dig, men det är din personlighet som är anledningen.
Sköt om dig och magen, 🙂
Fint inlägg, och värt att tänka på. Jag har följt din blogg under det här året och innan och uppskattar verkligen allt med den. Inte bara de pigga, fina, färgglada inläggen med fantastiska illustrationer och inspirerande outfits, men det ärliga och öppna som händer där emellan. Kommer fortsätta följa dig med spänning, och önskar dig allt fint som finns! Kram till dej!
Så fint och hemskt inlägg. Jag blev alldeles tårögd. Jag kan inte ens föreställa mig det du har gått igenom med din pappa. Min mamma fick cancerbesked samma tid fast året innan, jag minns skräcken så tydligt, men vi hade tur. Jag är så otroligt ledsen för din och din familjs skull. Den enda gången jag har storgråtit för någon jag inte känners olycka är för dig. Sedan grät jag av lycka när du berättade om bebismagen.
Så glad för er skull med lillhen i magen! Stort grattis och lycka till!
Du är så himla bra Anna! Ser upp dig så otroligt mycket, du klarar allt.
Hej Anna,
jag har läst din blogg från och till under några års tid. Jag har ofta tänkt på dig, vilken sorg som drabbade dig. Du förlorade din far och ditt barn. Många tankar har jag sänt, och när jag nu var in och tittade på din blogg efter några månader och ser att du är gravid blir jag så glad! Var bara tvungen och skriva att du berört mig och jag är så glad för din skull! Lycka till med allt! Kramar från Lappland!
Åh, hur skör man är och hur stark man måste vara. Heja dig. Massa värme och kramar!