@annaileby_art
anna@annaileby.comIgår satt jag på kontoret och försökte teckna julklappsbeställningar, det var ändringar hit och dit och jag kände att pulsen steg. Samtidigt spelades inte mindre än tre olika sorters musik på kontoret där jag sitter i mitten.
Pulsen steg ytterligare och jag kände hur det kröp i kroppen.
Jag var tvungen att lämna alltihop, teckningarna, pennorna och skrivbordet och fly.
Jag skickade sms till Emil och frågade om han kunde köra hem mig (jag hade ingen bil igår) men han hade fullt med jobb hela dagen och hade inte tid.
Jag gick hem till min faster, åt min ledsna matlåda och somnade helt utmattad och sov i nästan tre timmar.
När vi kom hem tyckte Emil att vi skulle städa upp lite, flytta på barnsängen som låg i delar över golvet och biostolarna som är isärmonterade och sprider ut sig över hela huset.
När vi började plocka ihop spjälsängsdelarna gör Emil det kolossala misstaget, han säger: måste du slarva när du målar, det har ju runnit här! och pekar på en del av sängen.
Då tappar jag det.
Helt.
Börjar storgråta hysteriskt och gråter oavbrutet i över en timme!
Ligger i sängen och hyperventilerar och skrikgråter och det känns som jag kommer ligga så resten av mitt liv.
Orkar inte.
Orkar helt enkelt inte mer.
Orkar inte klä om biostolarna, måla spjälsängen (utan rinn), packa flyttlådor, rensa garderoben, tömma kattlådorna, laga matlådor, tvätta alla lakan, flytta ut från kontoret, teckna tio julklappsbeställningar, försöka pricka in postens öppettider, flyttstäda och dessutom hinna köpa julklappar.
Mitt i allt detta, ska jag dessutom försöka vara gravid och förbereda mig på att föda barn.
Det är ingenting man bara gör sådär i en handvändning mellan man packar upp två flyttlådor!
Jag vet att jag borde vila, men om jag inte jobbar har jag inte råd med besiktningsmannen och huslånet. Om jag inte målar klart spjälsängen så gör ingen annan det och om biostolarna inte blir färdiga ligger de bara och skräpar i hela huset.
Om jag inte packar flyttlådor redan nu så kommer allting komma ifatt mig sen och om jag inte gör allt jag planerat blir det inte gjort på mitt sätt.
Jag är värdelös på att be om hjälp, sämst på att visa mig svag och inte orka.
När Emil frågar om han ska måla färdigt så säger jag nej, för jag vet att det blir bäst om jag gör det.
Men samtidigt behöver jag hjälp.
Så himla mycket hjälp behöver jag just nu.
För jag orkar inte mer.
(jag grät visserligen i en timme, men sen ryckte jag upp mig och klädde färdigt de där jävla stolarna! Så en sak mindre på listan)
Om två veckor åker jag hem till mamma. Sen ska vi sitta där, hon och jag och mormor. Mormor sa idag när vi pratade i telefon att vi behöver inte ens prata med varann. Bara sitta bredvid och veta att vi finns.
Jag önskar att min pappa satt bredvid han med.
Och allra mest önskar jag att han fanns.
Jag har visserligen aldrig behövt förbereda mig på att föda barn (än), men vet precis hur pissigt det är att flytta och ta ut sig på jobbet. Inre och yttre stress har en förmåga att samverka vid de sämsta tidpunkterna… När allt blir för mycket är det bara att explodera, och jag tror att det är bra. Åtminstone brukar det kännas lite bättre. Hoppas att du orkar det du vill och behöver!
Stor kram till dig! Förr eller senare kommer du igenom det. Och man får be om hjälp om det man kan dela med någon annan, även om det är himla svårt att inse det ibland.
Fy fan vad jävligt! Önskar att jag kunde lätta på bördan. Håller tummarna för att du får lite andrum. Kram!
Jag hade också stressigt med filmpremiärer, skolarbeten och extrajobb i mitten av min graviditet. Fick sammandragningar och ringde till min barnmorska och berättade om all stress, hon sa till mig rejält att – nu handlar det inte bara om dig längre! Och jag behövde det för att byta riktning på min livsstil. Varva ner och LYSSNA PÅ KROPPEN! Tänk vad den gör just nu, skapar lungor att andas med, fingrar, tår och ett hjärta som ska slå stabilt. Det är tillräckligt för göra en trött. Ta hand om dig!
Ger dig en stor kram! Även om det känns fördjävligt nu (förstår dig verkligen gällande stress som byggs upp tills det bara brister) så kommer det kännas bättre efter ett tag om det kan vara till nån tröst. En stor kram igen!
Så skönt att du kunde gå hem till faster en stund. själv tror jag att jag ska satsa på lite gråt när jag kommer hem. behöver det.
Fy va jobbigt! Vill börja med att skicka en kram! Det kommer bli bättre.
Jag mådde dåligt under min graviditet pga jobbiga familjeförhållanden. Livet var verkligen en berg-och dalbada. Jag pluggade dessutom på en högpresterande utbildning så jag satte uppe många nätter bara för att jag skulle hinna med allt som skulle göras. Vi flyttade till en större lägenhet. Sammandragningarna kom titt som tätt. Usch vad jag kände mig dålig och trött hela tiden. Det var inte mycket som var kul då.
Jag tänker mycket på det där med prestationen och måsten. Kanske du kan göra en prioriteringslista? Vad är det absolut viktigaste just nu? Alla möbler som ska göras kanske kan komma lite senare. Det går att måla ibland med även om man har en bebis. Alla era idéer om huset låter så himla fint och det kommer absolut helt säkert även bli så!
Ta hand om dig!
Tyvärr vet jag av egen erfarenhet hur lite en hinner med ifall en blir inlagd pga hotande förtidsbörd pga stress. Och hur om möjligt ännu mindre en hinner med en liten premis.
Det är på allvar. Att vara gravid måste få vara högst upp på listan. Sen måste en jobba såklart för pengar är ju ett måste, men allt annat är värdsligt. Julklappar är inget måste alla år. Önska er flyttstäd i julklapp? Emil får tömma kattlådor och tvätta lakan. Rensa garderoben i sommar? Det går ganska bra med bebis i sjal på magen. Det tär längre tid, men det är det kanske värt. Och allt, typ målad spjälsäng behöver kanske inte bli bäst, bra duger ju rätt långt, och en bebis som kanske inte ens vill sova i den kommer absolut inte att bry sig om det runnit lite.
Kram på dig, ta hand om dig och bebisen.
Ta hand om dig! Och, i all välmening, låt maken tömma kattlådorna.
http://www.alltforforaldrar.se/artikel/rensa-kattl%C3%A5dan-n%C3%A4r-du-%C3%A4r-gravid-%E2%80%93-t%C3%A4nk-p%C3%A5-det-h%C3%A4r
Å hjärtat, kramar!
Åh lilla Anna!
Som jag känner igen mig. Är också sämst på att be om hjälp och har så sjukt höga krav på allt jag och min omgivning gör. Det är ingen höjdare att tycka man gör allt bäst själv och inte kunna släppa kontrollen. Inte ens om någon erbjuder hjälp kan jag ta emot den utan att må dåligt.
Flyttade också under graviditeten och bar varenda flyttkartong och släpade möbler från lägenheten högst upp utan hiss med hjälp av min nioåriga son, hemsk foglossning hade jag på kuppen. Alla andra har så mycket att göra med sitt och man vill inte vara till besvär och belasta någon annan.
Jag började packa alla mina och sonens saker direkt vi bestämt oss för att flytta för jag tänkte att varje dag som går gör att allt blir jobbigare att göra. Tvättade allt och packade. Är ett maniskt jävla kontrollfreak, usch vad det är tungt att vara det ibland! När jag flyttat våra saker satte jag mig ner och grinade och struntade i min sambos grejer, struntade i städning för att prioritera mig och barnen. Istället började jag tapetsera, fick springa på toa efter varenda våd, satt och sydde på nätterna allt för att bli klar med något som aldrig blir klart. Lagade massvis med mat och fyllde frysen med matlådor för att köpa mig tid till bebisen. Allt går nästan att göra med en bebis men det är krångligare och tar lite längre tid.
Nu när bebisen är på utsidan har jag gått med honom på en arm och stökat runt medan tårarna droppat ner i hans ansikte (inte av ledsamhet, för jag är otroligt lycklig och tacksam, utan mer av utmattning, hormoner är inte att leka med) och det har känts så ovärdigt. Du måste be om hjälp, jag kan hämta saker osv säger min sambo men jag tycker fasen det är jobbigare att be om hjälp än att fixa själv. Ibland när det blivit för mycket har jag åkt hem till mor och far eller bjudit över något syskon på fika så man får vila armarna eller bara gå och jobba med något i lugn och ro. Jag jobbar nu aktivt på att be om hjälp och släppa kontrollen.
Hoppas innerligt att du kan släppa kraven, stressa ner lite och be om hjälp för man behöver det. Allt måste inte vara perfekt hela tiden, ibland kan man rätta till små skavanker allt eftersom tiden erbjuder det. Försök att slappna av och njuta av din efterlängtade graviditet, den första är något alldeles särskilt. Tiden får man inte igen men alla möbler, tapeter och tyger finns kvar och väntar på dig. Det enda bebisen behöver är sina föräldrar, massvis med kärlek och en varm famn att vaggas i.
Stor kram till dig fina Anna med fina magen.
Försök ta det lugnt och prioritera bort allt som inte är ytterst nödvändigt. Det har jag fått göra denna hösten för att klara av jobbet när det har varit väldigt tungt privat.
Våga be om hjälp! Folk vill ofta hjälpa men det är alltid så svårt att fråga. Det är också något jag har lärt mig.
Kära Anna!
Först en stor Cram!
Sen en påminnelse : kommer du ihåg att fröken Anna ”klarar sig utan hjälp” Ileby stressade lika mycket vid bröllopet?
Näst sist en uppmaning: lär dig av erfarenheter och BE om hjälp! Be folk använda hörlurar! Utnyttja att du har släkt och vänner i närheten. Bjud fastrarna på kaffe, håll koll när de packar åt dom och skratta istället med dom.
Sist, allra sist: En Cram.
Jag fick mitt första barn i Augusti. Jaghade som dig sjukt mycket att ordna före. Nu, alltså.. han hade kunnat sova i en byrålåda. Det spelar ingen roll för honom eller för mig längre. Han är ju underbar och nöjd ändå! <3
Anna Anna Anna !!!
Jag vet hur det känns med stressen och allt.
Ler lite varje gång du beskriver din mor och mormor, underbara band ni har.
Gråter lite inombords varje gång du skriver om saknaden av din pappa.
Önskar jag va lika jävligt på måla, fixa o dona som du, då hade jag hjälpt dig.
Kommer ut med lite kartonger i veckan och ring nästa gång du behöver åka hem o inte har bil, jag är ute o flänger dagligen i mitt jobb o kanske kan köra hem dig.
Kram o glöm inte att andas // Jenny
När jag var gravid flyttade vi, skolade jag in vår ettåring på förskolan (DET är en stor psykisk kraftansträngning) och så skrev jag ihop min avhandling. Att sammanställa fem års forskning och förbereda sig för att försvara den… Ja det krävde helt enkelt att jag fick släppa allt tänk på att DET MÅSTE vara perfekt i lägenheten med alla tavlor uppe där och där och det fixat si och så och ja…. Det gick det med! Det gick det med! Ettåringen var precis lika lycklig pch glad i kaoset som han hade varit i ett perfekt hem, bebisen kom och man får ordna med det man kan när man kan.
Och jag lovar, det går bra att fixa lite saker när bebisen kommit. Ta lite hjälp bara, det mår de som får hjälpa dig bra av och försök göra det du också. Andra kan också! Njut av livet!
KRAM!