I tisdags var det dags för min största grej ever, nämligen min liveteckning för Panduro och Winsor & Newton!
Det var bra att vi hade releasefest dagen innan så jag inte hann tänka på liveteckningen över huvud taget, annars hade jag nog dött på fläcken!
Jag säger alltid nej till alla såna här förfrågningar, så jag skyller på graviditeten att jag helt plötsligt sa ja!
Nu var det iallafall bara att stå sitt kast och göra det, så efter frukosten gav jag mig av mot kontoret där det skulle livesändas.

Själva livegrejen gick förvånandsvärt bra, om än på väldigt knackig engelska men det får man leva med. Fick ett glas lugnande rödvin innan för att inte tuppa av haha!
Här kan ni se hela sändningen om ni missade den!

I en timme sände vi och efteråt var jag alldeles genomsvettig och allmänt hög på livet.
Jag var tvungen att gå runt några varv på stan för att återhämta mig innan jag gick tillbaka till hotellet och mötte upp familjen.

På kvällen gick vi ut och åt italiensk mat för att fira. Det känns så stort att göra saker jag egentligen inte vågar. Efteråt växer man flera meter.

I onsdags var det dags att åka hem, men eftersom vi inte hade någon brådska tog vi vägen förbi Södertälje och Tom Tits experiment! Jag har bott tre år i Södertälje och fick gåshud och ont i magen av att se staden. Jag har verkligen inte goda minnen därifrån. Men som tur var så höll vi oss inne på museét och struntade i att strosa runt på stan.

Vilken strålande ställe det är, Tom Tits! Knut var i extas! Vissa grejer va för svåra förstås men det mesta förstod han mycket väl och hade väldigt roligt med alla knappar man kunde trycka på.

Dessutom älskar man ju aktiviteter som är lika roliga för oss vuxna som för barnen! Win win!

Fiffig spegeltext, som blev rättvänd när man kollade i spegeln.

Det bästa enligt Knut var dock att köra lastbil. De hade en riktigt hytt man fick gå in i och trycka på alla knappar och dra i alla spakar. Lyckan för en fyraåring med andra ord.

När vi tryckt på alla knappar, kollat i alla speglar och testat alla grejer blev vi ganska mosiga i huvudet och begav oss de 35 milen hemmåt.

Väl hemma igen har vi bara varit själva och landat.
Jag blir på riktigt så otroligt sorgsen efter såna här intensiva dagar. Det blir för mycket intryck och känslor på en gång så jag måste återhämta mig i flera dagar efteråt. Sova mycket och bar aha det tyst och lugnt omkring mig, annars börjar jag gråta eller mår jättedåligt.
Det är samma sak varje gång.
Stockholm i all ära, men jag behöver lugnet i en småstad desto mer.