I större delen av mitt liv har jag sagt ja. Fast jag egentligen inte velat.
Sen något år tillbaka har jag istället börja säga nej.
Det ÄR svinjobbigt att säga nej, speciellt när jag egentligen inte har någon annan anledning är att jag inte vill. Men det korta obehag som krävs för att våga säga nej vägs upp av den enorma våg av lättnad som kommer efteråt. Att få slippa!
Säger jag däremot ja, måste jag ju må dåligt ännu längre över att jag faktiskt måste göra det jag inte vill.

Här är en lista på tio saker jag numera säger nej till:

• Umgänge med personer där jag inte kan vara mig själv. Jag frågar mig: Får jag ut något av de här samtalen, ger de mig nått? Frågar personen roliga saker och undrar jag något om hen? Känner jag mig glad eller trött efteråt? Är det genuint roligt eller bara ”trevligt”? Hade jag frågat om att ses om hen inte frågat? Är svaret nej på de här frågorna – tacka nej till att ses.

• Föreläsningar på skolor. Efter Fislandet var det flera som hörde av sig och ville att jag skulle komma till olika klasser och prata om boken eller mitt jobb. Men nej. När frågan först kommer kan jag lätt dras med men ser ser jag framför mig hur jag parkerar bilen utanför skolan och ska våga gå in och får hjärtklappning av bara tanken. Är rädd för skolor, är rädd för barn och är allra mest rädd för att stå framför folk och prata om mig själv.

• Tårta. Jag gillar inte tårta. Alltså sån med sockerkaksbotten. Så varför då äta det? Det är onyttigt och äckligt, två dåliga grejer! Ingen bryr sig, jag tar hellre två koppar kaffe istället. Någon annan får min bit. Nej tack till tårta.

• Att vara klassförälder. Nej tack. (Vi har dock varit det, för att Emil är helt tvärtom mot mig här och säger ja till allt. Han är en sån som gärna är klassförälder, tränare, volontär och kock på samma gång. Åt alla)

• Besök i min ateljé. Nej ni får inte ta med era barn till min ateljé och fika. Nej du får inte komma hit och titta. Det här är min safezone och jag vill ha så få människor som möjligt här inne. Dessutom ligger det blöta målningar på golvet, färgburkar överallt, vattenburkar och penslar högt och lågt. Det är inte en plats för kladdiga barnfingrar eller snabba fötter.
  Att släppa in någon här känns större än att visa mig naken. Det är min privata sfär och otroligt känsligt.

• Lära ut hur jag tecknar. Jag kan visa och ni får titta, fråga och så. Men jag vill inte hålla i någon kurs. Jag gör på mitt sätt så gör ni på ert sätt. Det tror jag blir bäst.

• Skypemöten. Får ångest av tanken. Maila allt för guds skull! Ring om du måste, men ring INTE videosamtal!

• Nätverkande. Alltså jag gillar när det är frukost, eller mingel kan jag leva med också (om det finns vin) men inget sånt där uppstyrt ”en minut på sig att presentera en idé” grej. Fy fan!

• Dela rum med okänd person. Har blivit medbjuden på flera event med massa härliga människor på ljuvliga platser, men då är det alltid ”plats i dubbelrum”. Nej, nej. Jag vill knappt ens ha en plats i dubbelrum om det är med Emil! För mig är det HELT orimligt att tacka ja till någonting där jag måste dela rum. Att ens träffa människor jag inte känner känns enormt, att sova med dom känns obeskrivligt. Nej. Punkt.

• Gympa utomhus. Att stå i en park och köra ett gruppass är så långt ifrån min comfortzone man kan komma. Det skulle aldrig hända.
  För att få se mig träna ska du iallafall ha ett betalt medlemsskap, inte bara stå på trottoaren och peka och skratta när jag gör burpees.

/Med vänlig hälsning

Trevligast i stan-Ileby