Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna & Mammafitness!

Vid nyår skapade jag ett konto på mammafitness, efter att ha hört mycket bra om det.
Så nu har jag alltså kört programmet i en månad ungefär, så tänkte att det var dags för en liten utvärdering.

Först lite kort vad det går ut på:
– Man får svara på en massa frågor, hur ofta man kan träna, om man vill träna hemma eller på gym, hur man mår, om man har några skador osv osv.
– Man får skicka in före-bilder på sig själv, framifrån, från sidan och bakifrån. De här ser ingen förutom din tränare och din kostrådgivare,
– Sen får man ett personligt träningsupplägg och en kostplan. Där står det precis vad man ska äta och hur mycket man ska äta (man äter typ hela tiden) och så får man fylla i att man ätit och gjort de träningsövningar man blivit tilldelad så att säga.
– En gång i veckan får man feedback, man kommenterar varje dag hur det gått med träning och mat.

Sååå, vad tycker jag då?
Jag tycker att träningen är SÅ HIMLA ROLIG!
Jag är en sådan person som bara velat gå på pass innan, absolut inte vara själv i gymmet för då känner jag mig alldeles vilsen och har ingen aning om vad jag ska göra.
Men nu har jag alltså ett träningsschema med saker jag ska göra varje gång jag är där (jag hade tre pass i veckan i början och har nu ökat till fyra) och jag ÄLSKAR det!
Tycker så mycket om att kunna öka vikterna, känna sig stark och grym!
Så den delen är verkligen toppen!

Sen är det matbiten då.
Det är väldigt god mat och som sagt, man är aldrig hungrig för man äter hela tiden.
Men det kräver väldigt mycket planering och tid.
I början tyckte jag det var helt okej men börjar tröttna mer och mer.
Tröttnar på att alltid hålla kolla och känna att jag har dåligt samvete om jag gör något utöver schemat (detta är alltså bara i mitt huvud)
Jag har aldrig i mitt liv varit en person som brytt mig särskilt mycket om vad jag stoppat i mig och känner nu att jag börjar bli snudd på manisk och det är en känsla jag ABSOLUT inte tycker om.

Resultatet då?
Jo jag har gått ner fyra kilo och tappat sju centimeter i midjan under den här månaden.
Med andra ord en väldigt stor skillnad!
Dessutom känner jag mig stark och mycket piggare.
Dock är jag på bedrövligt humör då jag blir frustrerad av att inte kunna äta vad jag vill.
Jag har därför valt att inte fortsätta med mammafitness.
Jag ser det istället som ett verktyg och jag har lärt mig väldigt mycket under den här månaden, speciellt med träningen.
Jag valde att testa mammafitness just för att jag ville ha träningen, inte bara ”gå ner i vikt”. Jag vill bli stark!

Jag kommer fortsätta med 5:2 istället, som jag kört på tidigare och som jag vet funkar väldigt bra för min del, då det räcker med att ha koll två dagar i veckan istället för sju.
Träningen kommer jag också hålla i på samma sätt som jag gjort den här månaden, då jag verkligen tyckt det varit roligt!

Om Ytliga Ting!

Imorgon har jag tid för att färga håret. Ahhh det är min bästa tid på året. Jag ÄLSKAR att sitta där under skynket, dricka kaffe och läsa skvaller tidningar i flera timmar och sen vips, komma ut som en helt ny person!
Jag har en tumregel när jag går till frisören, att hon alltid måste göra något drastiskt. Jag är ingen ”klipp-topparna-person”.
Den här gången ska hon dock inte klippa mig alls eftersom jag äääääääntligen börjat få långt hår (mitt ex beskrev mig som en person som alltid är ”mellan två frisyrer”) så istället ska hon färga det rosa!
Åh är så omåttligt peppad på detta!
Jag vill inte ha rosa ROSA, utan mer smutsrosa-lila-grått typ.
Lite såhär:

a69fc96d9d7dfa8e9298a3cc4db3be65 be25827dae83485a31c94789a15b333f

När vi ändå pratar om ytlighet ska jag skriva om en sak till, nämligen Tanita-vågen vi har på jobbet.
Det är en våg som räknar ut fettprocent, hur många procent av kroppen som är muskler och vatten osv. Sen räknar den ut hur gammal kroppen är (hög fettprocent och låg muskelmassa = hög ålder)
Jag vägde mig på den innan semestern, då var jag 40 år (jag är alltså 32 egentligen, dvs alldeles för otränad för min ålder)
Sen vägde jag mig efter semestern och var då 41, eller om det till och med var 42.
I vilket fall som helst så tänkte jag att nu jäklar måste jag göra nått åt saken.
Jag var trött jämt, orkade aldrig någonting förutom att ligga hemma i sängen så jag skaffade mig (mycket motvilligt) ett gymkort.

Nu har det gått 1,5 månader sen jag köpte kortet, har försökt få in ungefär tre pass i veckan (mina favoriter är tabata och bodytoning) och idag vägde jag mig på tanitavågen igen.
Jag har gått ner tre kilo i fett och gått upp fyra kilo muskler, jag har gått från att vara 42 år till att vara 31 år och jag är så JÄKLA stolt!
Jag har alltså inte bantat eller kört någon form av diet (förutom att käka minst en dubbelnougat i veckan) utan bara tränat så hårt jag bara kunnat.

Mitt mål är att vara 26 år till nyår, men om jag fortsätter i den här takten kommer jag vara bara barnet till dess!
Hurra för mig och mina muskler!

 

Annas Träning!

När jag var gravid med Knut gick jag upp 15 kilo. Jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaka i min vanliga form på direkten. Det var jag inte. Inte efter en vecka och inte efter ett halvår heller.
Jag hade sju envisa kilon som vägrade lossna så den 1 november bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nog med bylsiga tröjor och för små jeans.
Så jag köpte ett gymkort. Ett helår. Nu jävlar.

Jag ville inte säga till någon att jag tränade. Kände att jag jinxade det om jag la upp bilder på instagram eller skrev om det på bloggen.
Så jag och min allierade, nämligen Vestis, vi gick och tränade tre gånger i veckan. I smyg.

Vid nyår började jag med 5:2 och idag så är sex av mina sju kilon borta, min garderoba kan plockas fram och dammas av igen och det känns så himla bra att vara tillbaka.
Att jag tog tillbaka min kropp, så som jag ville ha den.

Idag gjorde jag en tanitavägning på jobbet (en sådan våg som mäter fettprocent och muskelmassa).
Jag har gjort en sådan vägning förut, när jag var 27 år. Dvs för snart fyra år sedan.
Vi jämförde resultaten och jag vägde mindre då, men hade betydligt högre fettprocent då.
Nu hade jag gått upp fem kilo på muskelmassan!
Min dåvarande ålder enligt min kropp var 35, min nuvarande ålder var 29!
Jag är alltså i mitt livs bästa form efter att jag fött barn och det känns så himla obeskrivligt bra!

Man får inte skriva om sånt här. Man får inte tala om vikt och man får inte önska sig en annan kropp än den man har för då är man ytlig och fånig.
Är man däremot stor och gillar det, prisas man av folk för att man hyllar sina former och trivs med sin kropp.
Men att vara smal och ha jobbat hårt för det anses fult att prata om för då har man fallit offer för någon slags vikthets.
För mig får folk se ut precis som de vill, de får hylla och visa och jubla bäst de vill.
Det tänker jag också göra, för just nu är jag så himla stolt och glad över mina starka muskler och min braiga kropp som levererade en unge och nu dessutom kan producera muskler så jag kan bära runt på ungen också!

Heja heja kroppen! Och heja heja mig som satte fart på den!

bild

 

Annas Träning!

Efter graviditeten har jag inte känt igen mig själv, inte känt igen min spegelbild och inte känt mig hemma i min egen kropp.
Jag har inte varit vältränad på länge men saknade ändå hur jag såg ut innan jag fick Knut. Kände att jag faktisk förtjänade min gamla kropp, att känna igen mig själv.
Så läste jag boken Heja Heja av Martina Haag, av en ren slump. Jag läser nästan aldrig böcker men vann denna på midsommar och hade med den till stranden en dag.
Jag sträckläste den och redan samma eftermiddag satte jag på mig träningskläderna och gav mig ut.
Martina hade så bra strategi, att springa så långt hon orkade utan att stanna, oavsett om det var hundra meter eller fem minuter. Hon sprang 12 minuter.
Mitt enda mål med min första runda var att slå 12 minuter. Jag sprang 16, sen var jag fullkomligt färdig men oerhört stolt!

Att springa har alltid varit min största skräck i livet, har inte ens kunnat springa en kilometer utan att se stjärnor och må illa.
Men nu klarade jag alltså 16 minuter och dagen efter gav jag mig ut igen, med målet att springa längre än 16. Jag sprang 22 minuter.
22!! Kändes som jag sprungit Lidingöloppet och bestigit Mount Everest på samma gång!
Med nyfunnet självförtroende gav jag mig ut nästa dag igen med målet att inte stanna. Så jag sprang. Och sprang. Och sprang.
Ända till klockan på armen visade fyra kilometer. FYRA?!?!!
Jag har aldrig i mitt liv sprungit så långt! Det gick inte snabbt, snarare orimligt långsamt men det hör inte hit. Huvudsaken var att jag inte stannade. Inte en enda gång på fyra kilometer stannade jag.
Jag som tidigare inte kunde springa hundra meter ens.

Sen dess har jag fortsatt. Jag har sprungit mina fyra kilometer, ibland tre och en gång till och med fem kilometer.
Jag har sprungit snabbare och har inte längre riktigt lika pinsam snitthastighet som innan och det konstigaste av allt är att jag tycker det är så himla roligt!
Tre gånger i veckan ger jag mig ut nu och orkar. Orkar springa och andas och inte se stjärnor och kräkas.
Så tack, tack från botten av mitt hjärta Martina för att du skrev boken Heja Heja!
För heja mig, heja heja mig!

träna