Stig Ett År!

Åh jag hinner aldrig blogga längre! Jag hinner ingenting om jag ska vara ärlig.
Det är ett heltidsjobb bara att försöka få ihop livet känns det som.
Att träna, jobba, vara mammaledig, leka, laga mat, teckna, städa, djupandas och allt däremellan.
Att vara mammaledig åt en ettåring är sannerligen ingen semester.
Ja just det, han har ju alltså hunnit fylla ett år, vår lilla Stig!

För att summera detta år som tvårbarnsmamma, skulle jag säga att det är hundra gånger lättare än förra gången!
Förra gången kändes det så himla stort att bli förälder, men den resan var ju redan gjord den här gången, så det gick liksom så lätt.
Stig är för övrigt en ganska enkel person, han är glad för det mesta, om än sjukt högljudd när det vankas mat. Han är nämligen konstant hungrig, fast han gråter aldrig.
Han har mycket mer humör än sin bror men det kanske krävs när man är yngst.

Jag tycker det här året har gått så himla fort, nu ska jag försöka suga ut det sista av föräldraledigheten. Den 1 mars börjar Stig på dagis och fram till dess vill jag försöka ta många långa promenader med vagnen, läsa miljoner böcker för honom och sova långa middagar ihop.
Min lilla kille, så otroligt glad jag är över dig!

Stig 11 Månader!

Så blev han då 11 månader, vår lilla solstickan!
Vad jädra fort det gick!

Det är hundra gånger roligare att ha en 11 månaders än en två månaders tycker jag.
Han är så mycket lättare nu när han kan gå och liksom visar lite mer vad han vill, än att försöka sig på en massa gissningar.
Han går alltså och har gjort det nu i en månad ungefär. Så gulligt när han struttar runt som en fyllegubbe, med konstanta blåmärken i pannan.

Hans bästa grej är mat och helst hade  han nog ätit konstant, fast vi försöker hålla ner lite på det. Nån måtta får det vara.
Han gillar att sova också, vilket uppskattas förstås, för även om det är kul med en elvamånaders bebis som kan gå, så är det också väldigt mycket att passa hela tiden!

Tänk va, snart fyller han ett år!

Stängt i Bebisfabriken!

Jag och Emil är helt överens om att vi inte vill ha fler barn. Vi är så himla nöjda med de här två (tog ju långt tid för mig att ens vilja ha två) så nu är det liksom stängt och igenbommat i bebisfabriken.

Men då kommer den svåra frågan, vad ska man göra för att hålla det igenbommat så att säga?
Jag började äta p-piller redan som fjortonåring (för att jag ville ha större bröst, nästan lite gulligt nu i efterhand när jag opererat bort dom för att de var för stora)
Sen åt jag det tills jag var runt 25 år. Alltså sjukt länge!
Under den här perioden var jag oerhört deprimerad stundtals, hade självskadebeteende, mådde otroligt dåligt och var liksom aldrig riktigt glad.
Inte en enda gång under de perioden var det någon som ens kom på tanken att det kanske berodde på p-pillren?!
Sjukt!

I vilket fall som helst så slutade jag med dom och blev mig själv igen. Med allt vad det innebär.
Jag är ändå ingen munter person men iallafall en person med mycket mer toppar och dalar och inte bara ett konstant mörker som innan.
Jag mådde med andra ord hundra gånger bättre utan piller!

För att vara lite mer personlig så har jag och Emil i stort sett sagt ända sen vi träffades att “blir det så blir det” men inte direkt siktat på att få barn….om man säger.
Men när vi bestämde oss för att försöka, så tog det sin lilla tid (först gick det snabbt, men det slutade i missfall och efter det tog det 7 månader att bli gravid igen)
När Knut var född satte jag in en hormonspiral i hopp om att bli av med min mens, som jag hört att man kunde bli.
Det slutade med att jag blödde konstant i tre månader och sen stod jag inte ut längre och tog ut den.
Så då var vi tillbaka till blir det så blir det stadiet igen, med en förhoppning om att det inte skulle “bli”.

När Knut var fyra år bestämde vi oss för att det var dags för syskon. Samma visa igen, först gick det snabbt, missfall och sen sju månader senare var jag gravid med Stig.
På efterkontrollen satte jag in en kopparspiral för jag var bombsäker på att inga mer hormoner kommer in i denna arma kropp!
Sagt och gjort, kopparspiralen var på plats.
Den har jag nu haft i snart ett år och mina blödningar har gått från rikliga till rena blodbadet!
Jag blöder igenom allt och får sedan sån järnbrist att jag bli blek om nosen och orkar absolut ingenting veckan efter mens.
Så kan vi alltså inte ha det, så idag ska den ut.

Men då återstår problemet, hur gör vi nu för att hålla bebisfabriken stängd?
Jag vill inte ha hormoner i min kropp, i några som helst former.
Jag har gjort nog, jag har burit och fött två barn, kämpat mig igenom hemska graviditeter och mått skit, sen kämpat mig tillbaka till en kropp som känns min.
Så mitt jobb i den här familjen är faktiskt klart!
Nu ska den här kroppen vara min och den ska vara utan påverkan av hormoner, så jag får känna mig precis som mig själv, inte ledsnare, inte konstant blödande och inte känna mig påverkad av någonting.
Så då återstår alternativen att Emil knipsar eller att använda kondom, för nu är vi absolut inte längre i stadiet blir det så blir det.
Det får helt enkelt inte bli!

Så, vad har ni för erfarenheter? Hur har ni gjort?
Tycker ni att jag är orimlig som tycker att det är Emils tur nu?

Stig 10 Månader!

Jag är lite seg med uppdateringarna, för nu är han ju snart 11 månader (fast bilden är tagen vid rätt ålder, dvs 10 månader) alltid något.
Tänk att han snart är ett helt år! Jag tyckte Knuts första år tog en evighet och Stigs bara pangade till och så vips var han ett!

Så lite uppdateringar om Stickan då:
Han har alltid sovit så himla mycket men eftersom läggningarna började krångla så fick vi dra ner lite på sovandet. Så nu sover han hela nätterna till klockan 6, sen äter han välling och somnar om till 7.
Efter det äter han frukost och brukar sova en stund till, runt 10-tiden. Sen sover han middag en timme eller två efter lunch vid 12.
Förut brukade han sova även på eftermiddagen men den sömnen har vi alltså tagit bort nu och istället somnar han klockan 18.30 ungefär med en flaska välling i sin säng. Dricker upp, tar nappen, rullar åt sidan och somnar.
Sjukt smidigt!

Han är 74 cm lång och väger 9 kilo.
Han kan resa sig upp och stå utan att hålla i något, han kan gå med gåvagnen och häromdagen tog han sina första, YTTERST stapplande tre små steg! Milstolpe för Stickan!

Han brukade vara oerhört högljudd, typ morrade högt när han inte fick som han ville (världens jobbigaste ljud) men nu när han är lite mer mobil och kan ta sig fritt var han vill så har morrandet slutat och det är så himla skönt! Han var väl helt enkelt frustrerad!

Vi älskar denna lilla kille så jäkla mycket, han är en fröjd att ha att göra med!