För er som känner mig, eller har följt mig länge, så kommer det inte som någon nyhet att jag längtar hem.
Jag har bott i Värnamo i 17 år nu, nästan lika länge som jag faktiskt bodde i Karlstad innan jag flyttade därifrån (första gången).

Jag har ett liv här, med vänner, släktingar, jobb och familj. Men det finns ingenting som säger att jag inte skulle kunna ha det hemma i Karlstad också.
Människor flyttar på sig, det vore inte första gången någon tar det beslutet.

Jag flyttade till Södertälje efter att jag tog studenten, pluggade inne i Stockholm. Efter det flyttade jag till västkusten och bodde i ett litet torn mitt ute i ingenstans! När jag var klar där flyttade jag tillbaka till Karlstad och bodde i en studentlägenhet och hade så otroligt roligt!
När jag inte längre läste på universitetet fick jag inte ha kvar min lägenhet utan flyttade hem till mina föräldrar, på landet utanför Karlstad.
Att flytta hem till föräldrar som vuxen är ganska svårt, för alla inblandade, så jag tog mitt pick och pack och flyttade till Värnamo.
Tänkte bara stanna några månader men redan första dagen mötte jag min blivande man i hissen och vips, så har 17 år gått!

I början längtade jag inte hem, det har kommit smygande över åren. Men nu, nu är det som att kroppen skriker för jag längtar hem så mycket!
Jag vill bort från Värnamo, detta är inte min plats på jorden och jag känner det så otroligt tydligt.

Vänner är såklart viktigt, jätteviktigt till och med. Men aldrig lika viktigt som att själv få må bra. När jag flyttade till Värnamo kände jag inte en enda person och nu har jag massor med vänner. För det är så livet funkar.
Man hamnar bredvid nån, man säger hej. Man ses någonstans av en slump, säger hej igen. Man skaffar arbetskamrater, träningskompisar, barnens kompisar, osv osv. Det är inte svårt.
Jag har som sagt flyttat många gånger och aldrig någonsin har jag känt mig ensam. För att vill man finns det massor av vänner, man har bara inte träffat dom än.

Jag tänker också att våra vänner vi har nu finns ju kvar. Vi har ju familj här också så vi kommer ju åka och hälsa på i Värnamo flera gånger om året, på samma sätt som vi åker till Karlstad och hälsar på nu. Jag tycker bara det vore fantastiskt att få byta ordning på de två platserna.

Karlstad ligger också strategiskt bra för att även våra nuvarande vänner ska hälsa på. Det ligger perfekt för en övernattning på väg till fjällen och att vi firar midsommar i stugan i Kristinehamn är ju sen gammalt så den traditionen ändras absolut inte av att vi flyttar! Att vi åker på resor och hälsar på varann kommer inte heller ändras. Det gör det inte om man är riktiga vänner.

När Knut gått ur sexan ska han ändå byta skola, så att flytta med honom då vore inte lika dramatiskt som att flytta honom mitt i en termin. Och lillebrors skola hotas av nedläggning, så att flytta honom kanske blir verklighet oavsett.

Jag tänker mycket på att vi har ETT liv, då måste man faktiskt våga hoppa lite och inte bara stå och trampa på ett ställe.
Tänk om en flytt är det bästa som hänt oss?
Om det skulle vara bedrövligt kan man ju alltid flytta tillbaka. Livet är sånt, att man får ändra sig.
Men hellre hoppa och ångra sig än att inte hoppa alls.

Jag vill vara där min mamma är. Jag vill kunna springa på henne på stan utan att det ska behöva vara en stor grej. Bara hej, där är min lilla mamma!

Jag vill gå på AW i stan, kunna välja på olika ställen, kunna hoppa vidare. Välja om jag vill dansa, spela biljard, hänga på en takbar eller bara sitta vid ett bord och prata förtroligt.

Jag drömmer om att vakna på helgen och gå en promenad på andra vägar än de vi sett hundratusen gånger redan. Visa Emil mina stigar, de jag vet om som ingen någonsin frågar om. Uppleva andra saker. Andra utflykter. Andas ny luft.

Jag vill bjuda dit kompisar, visa allt som är en stor del av mig men som de helt har missat. Vill ge mina barn allt det fina som finns utanför 50-skyltarna i Värnamo.

Jag vill ta kvällsdopp i Klarälven, balansera på klippor vid Vänern, åka till stugan över dagen, äta lunch med mamma och hämta mina barn i en ny skola.

Jag vill gå på gallerirundan på Herrhagen, jag vill gå på små konserter och stora operor, jag vill pyssla på museét och låta Stig börja spela pingis.

Vi kommer ha vardags, grus i hallen och tråkiga matlådor i Karlstad också. Jag vet att vardag är vardag var man än är.
Men jag vill byta tråkig vardag mot en annan tråkig vardag, bara jag får gå ut när Löfbergs lila rostar kaffet och promenera längs Klarälven å lunchen.

Jag har redan sett ut en ateljé jag vill ha. Kanske jag kunde fråga om jag fick ta över den? Jag vet vilka områden jag vill bo i och jag vet var mina barn gillar att leka.
Älskade, älskade stad. Som du fattas mig,

Men hur övertalar man någon som inte vill flytta att våga? Jag kan inte tvinga någon men varje dag blir jag tvingad att stanna kvar på en plats jag inte trivs på.
Så hur gör man när man längtar bort?
När man längtar hem?

Hur länge klarar man av att kämpa emot en hemlängtan?
Hur länge kan man vara på en plats man alltid pratar om att lämna?

Min familj är det viktigaste jag har. Men jag vill flytta lika mycket för deras skull.
Jag vet att detta skulle göra oss alla mycket gott.

Om inte annat, så finns ju alltid Värnamo kvar.
Man får ångra sig.
Men man får också prova!

Idag skulle jag egentligen åkt till Varberg för ett superroligt möte, men det blev inställt dessvärre. Jag som hade peppat för hav, roliga personer, egentid och Ullared, jaja det går fler tåg så att säga.
Men eftersom jag ändå hade gått upp i rimlig tid, duschat och gjort mig i ordning fick jag styra upp dagen på annat sätt.

Hade på mig den här strålande färgkombinationen (ansiktet hade mer att önska så det fick klippas bort) mmmmmm cerise och rost!

Hade gjort klart den här beställningen, så den åkte jag och lämnade. På gulliga Maja.

Igår kväll var jag och fotade alla mina målningar hos bästa Martin så idag kunde jag gå till tryckeriet och beställa tryck av alla bilder. Alltså det är en djungel att beställa konsttryck. Förut när jag gjort prints av bilderna har det inte känts riktigt lika svårt, men nu vill jag ha så bra det bara går och på tjocka fina akvarellpapper. Det ställde till det då ingen av tryckerierna här i stan kunde fixa det, men lite fix och trix tror jag det löste sig, så nästa vecka får jag komma tillbaka och klämma och känna lite och se om jag känner mig nöjd.
Det kommer finnas tryck av alla mina målningar till försäljning sen, de kommer ligga på runt 2000 kr styck, vara signerade och numrerade.

Efter tryckeriet svängde jag förbi ramverkstaden och lämnade in tre original för inramning. Också så himla svårt att bestämma ram! Jag brukar alltid välja svart, men denna gången tyckte jag vit passpartou och vit ram kändes bäst. Så jäkla peppad på att se resultatet! Dessutom sa ramkillarna att det tyckte bilderna var väldigt fina, då blev jag glad.

Så av en dag som imorse kändes totalt misslyckad blev det faktiskt himla bra allting!
Nu ska jag fira med kladdkaka och sen gå och träna!

Denna blogg är så bortglömd och misshandlad nu när jag varit mammaledig, men min tanke är att blogga mycket mer regelbundet igen så fort jag jobbar. Om någon fortfarande läser vill säga.
Här kommer iallafall en hederlig gammal lista, som jag hittade hos Sandra.