@annaileby_art
anna@annaileby.comDet här inlägget har jag skrivit i huvudet ungefär en miljard gånger, men sen vet jag aldrig om jag ska våga vara så öppen, eller om jag ens vill vara så öppen.
Men sen får jag mail och kommentarer från er, där ni varit med om samma sak, eller är på samma ställe som jag och ni tackar för att jag skriver om det. Då känner jag att det kanske är viktigt ändå.
Nu har det gått fem månader sen den där hemska dagen i december då allting tog slut.
Fem månader där mina vänners magar växt, bebisar har kommit och jag har försökt blunda så hårt jag bara kan för att slippa se och slippa känna efter.
Men det går ju inte. Till slut måste man ju känna efter.
Att försöka få barn är som ett limbo, man hoppas, tror och känner efter så det bara knakar varje månad, sen blir man lika besviken, hjärtekrossad och tillintetgjord varje gång det inte blir.
Ännu en månad förgäves, ännu en månad senare tills den kanske kommer. En månad till av tro, hopp och förtvivlan.
Överallt hör man solskenshistorier, om att ”det bara blev” och att det minsann är så himla lätt (jag var ju en av dom, det var ju skitlätt….första gången) och jag är så evinnerligt trött på just solskenshistorier. Jag vill höra regnhistorier, om att det gått åt helvete och att det sen blivit bra, att man inte ska ge upp och att det visst går, så småningom. Regniga historier så jag inte känner mig så ensam i mitt eget regn. Fast det får gärna sluta med sol, så jag fortfarande kan hoppas.
Jag ska inte klaga egentligen, fem månader är inte lång tid om man jämför med hur lång tid det kan ta. Men ändå.
Sen, när det väl blir, då ska jag kräkas med glädje, jubla åt foglossning och le åt min onda rygg.
För faaaan, vad tacksam jag ska vara sen, när det väl blir!
Hej Anna. Jag har själv ingen erfarenhet av det du skriver om, men som blivande 25 åring i ett stadigt förhållande tänker jag förvånandsvärt ofta på barn. När jag läser ditt inlägg tänker jag spontant att om man går igenom svårigheter blir man desto mer tacksam den dagen svårigheterna ebbar ut och man står där med sin bebis. Precis detta skriver du ju också, och jag är övertygad om att du liksom andra som går igenom samma sak inte kommer ta ditt barn (eller något annat för den delen) för givet utan uppskatta det mer innerligt. Lite som när man njuter extra mycket av solen efter en veckas regn. Så håll ut. Mvh, Hanna
Jag har vänner som blev gravida på första försöket och jag blev avundsjuk- för rädslan var att vi inte alls skulle kunna bli gravida.Tänk om något var fel på oss? För oss tog det precis 1år. Nu sitter jag här i v.40 med foglossning och längtan efter att få träffa vår lilla människa som sparkar i magen. Det kommer hända er också, även om det tar tid och det inte går att bestämma exakt när.. *Kram*
Det er så bra at du er åpen! Jeg har også spontanabortert, nå er jeg gravid på ny. Det tok for oss 16 mnd fra vi begynte å prøve til spiren ville sitte. Det er håp for oss fleste 🙂 En spontanabort er på et vis ett bra tegn, vi kan bli gravide og kjæresten vår kan gjøre oss gravide og det i seg selv er et veldig godt utgangspunkt 🙂 Sånn valgte jeg å tenke når vi mistet første gangen. Masse lykke til! Jeg er helt sikker på at spiren snart sitter 🙂
Hej Anna!
Jag är inte riktigt i samma sits som du, för att min barnlängtan har inte kommit ännu, men jag vill tipsa dig om en blogg. Du skrev ju att du ville höra regnhistorier som blivit solskenshistorier. Den här bloggen är inte aktiv längre, men när den var det så följde jag den slaviskt, trots att jag inte längtar efter barn själv. Det är den blogg som satt djupast spår i mig. Detta för att skribenten skrev så fantastiskt bra om avundsjuka, missunsamhet, nederlag och kärlek.
Även om den inte är aktiv längre som sagt så kan man läsa den bakifrån ändå. Det är en lång regnhistoria som slutar med solsken. På riktigt jättefin:
http://johbur.blogspot.se/
Hej Anna. Läser din blogg dagligen men aldrig skrivit förr. Tänkte att jag kan dela med mig av min historia.
Våren 2001 fick jag ett litet plus på en sticka. Då jag och min pojkvän bara varit ihop ett halvår så kom med plusset en väldans massa ångest och kluvna känslor. Kärleken min blev jätteglad över graviditeten och efter ett par veckor var jag med på samma tåg. Målade upp fantastiska framtidsbilder av livet med vårt lilla barn och vårt nya liv som familj. Snusa babynacke, trippande små steg, bli kallad mamma, få användning av alla fina gamla babykläder från när jag var liten. Osv. Osv.
Veckorna gick och missfallsoron släppte mer o h mer och i samma takt växte förväntningarna inför vårt nya liv. Vecka 12 kom och gick och vi andades ut.
En kväll i v 13 fick jag en störtblödning och hiskeligt ont i magen. Inne på gynakuten konstaterades det att bebisen dött redan nån gång i v 5 och att kroppen inte förstått förrän nu. Jag lades in på skrapning och min värld rämnade. Ingenting kunde få mig glad, jag rasade i vikt och mådde skit. Även om mim bebis inte hunnit bli någonting alls nästan så hade bilden av mitt nya liv med det lilla krypet vuxit sig starkt och var så otroligt efterlängtat. Ca sex månader senare fick vi ett nytt litet plus. Planerat den här gången. Oron var stor och i v 7 fick vi komma på ett tidigt UL där vi såg ett litet hjärta picka. Det lilla hjärtat fyller 11 i sommar och är den bästa människan i världen (tillsammans med lillasyster som kom 21 månader efter). Så fort dottern föddes föll alla bitar på plats. Det var ju henne vi skulle få. Hade jag inte fått missfall första gången hade jag ju aldrig fått mitt Leiabarn och det var ju DET barnet s var menat för oss. Min Stolthet och min glädje! Efter 6 1/2 år separerade jag och barnens far. Och för fem år sen träffade jag han som skulle visa sig vara mitt livs kärlek. Idag väntar vi tvillingar i v 23, oron finns där men hoppet att allt ska gå bra växer sig större för var dag. Min regnhistoria slutade soligt och det kommer säkerligen er göra med. När kroppen är redo så kommer ert skrutt som är menat för er!
En väninna till mig fick det ”glädjande” beskedet att hon pga av hormonförändringar endast hade några månader kvar att kunna få barn på naturlig väg (no pressure…), sen skulle äggen vara slut typ..Hon och hennes sambo lyckades bli gravida, men i v8 (i landet hon bor gör man första UL mkt tidigare än här) fick hon veta att embryon slutat växa och hade dött någon gång i vecka 6 eller så
Jaha..och nu skulle hon alltså egentligen inte ens kunna få barn längre.
Omkring henne var alla gravida, hade precis fått barn, skulle precis få…Visst gladde hon sig å deras vägar, men ändå inte…
Till sist slutade hon fokusera på barnabiten, eftersom det tog så mkt energi, och när hon var redo, dvs hade bearbetat det hela, så sket hon i vad läkarna sagt, och så försökte de igen, på helt naturlig väg. Och nu ska de ha barn i början av september.
För nästan exakt två år sedan blev jag gravid, men jag visste inte om det. Jag var då 21 vårar. Jag hade inte då en pojkvän. Det var väl ingen chans att bli gravid då om jag åt p-piller?! Jo väldigt ”stor” tydligen. Efter att ha blött en konstig mens i fyra dagar började jag må väldigt illa och bestämde mig för att kolla upp det. Efter ett litet ultraljud konstaterade gynekologen att jag hade fått ett missfall i åttonde veckan. Jag fick en liten klapp på axeln och någon förklaring ”du visste ju inte om det ändå…”. Nej jag visste inte om det innan jag fick mitt missfall. Men det gjorde ju så ont i mig ändå. Barn är det finaste som finns, små mirakel som har knubbiga ben och lena rumpor. Jag mådde jättedåligt över detta. Det gick tankar hela tiden om att inte kunna bli gravid igen. Tänk om jag hade vetat om det och druckit lite mindre, hade det hjälpt då? Hade jag haft ett barn springandes på mitt golv just nu?! Jag får aldrig veta och det känns hemskt att läkaren och flera kuratorer har behandlat mig som att ”det är väl ingenting…”
Nu lever jag ihop med min livs kärlek. Du vet den mannen som man älskar varenda litet hårstrå på. Jag vill ha barn men han vill vänta något år. Jag går med på detta men jag har fortfarande rädslan över att inte kunna bli gravid eller få missfall igen.
Kämpa på! Mina föräldrar fick min syster och ville direkt ha fler. De försökte i två år och hade nästan gett upp, då mamma fick missfall med tvillingar. Men det gav dem hopp att våga fortsätta, för hon kunde ju bli gravid trots allt! Efter ytterligare två år kom jag och sedan min bror efter fem år. Och vi alla tre blev ovanligt välartade barn. Så kanske väntar ni in just den där perfekta kombinationen av dina och Emils gener. Sedan får ni ert fantastiska barn! 🙂
Hej Anna du är verkligen fin du och jag verkligen ältskar ydin ärliga blogg, det är den bästa jag vet och jag läser den varje dag och hoppas för er skull. Jag har inte själv varit i den psittsen som du är nu men jag längtar också efter barn varenda dag. Men vänner i min närhet har haft dessa regn historier ganska många faktiskt , en vän till mig förlorade sitt barn tre dagar innan uträknat födelsedatum och Min morbror som är ganska ung förlorde sitt barn när det var sex månader gammalt. Och det tog dem väldigt väldigt hårt såklart sim att all glädje i livet försvann i just den stunden.Vi trodde faktiskt aldrig att dem skulle försöka skaffa barn igen och det gjorde dem inte höller i ett helt halvår så fick vi tassa på tå kring ämnet barn, dem blundade också när andra i vår omgivning fick barn när dem skulle haft och det märkte man verkligen. Men så nästan sju månader efter all denna sorg så kom beskedet som vände allting och nu för bara en månad sedan efter all denna tid så kom äntligen den efterlängtade kusinen. Låt det ta tid, det kommer bli så bra när det väl blir det är jag söker på. Och du kommer bli en fantastisk och färgglaf mamma med Ally ditt pyssel. Kram på dig!
När jag var 16 år upptäckte jag att jag var gravid. Jag hade mitt första ”riktiga” förhållande (som man tycker när man är 16) och använde p-piller. Mitt i sommaren gick jag runt och var blek och eländig. Mamma frågade tusen gånger om jag var med barn – men jag bara avfärdade det. Herregud! Jag använde ju preventivmedel! Men så kom det en dag då jag bara ville sova. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så trött. Jag gick och la mig och sov i typ 3 timmar mitt på dagen och gick upp för att kissa och där kom det. Blod och en stor slemklump. Det ilade till i magen och jag berättade för mamma. Hon visste direkt vad det var. Men jag var ju bara 16 år! Ingen – INGEN – frågade mig om hur jag mådde, om det kändes jobbigt. För ”det var ju bra att det blev som det blev”.
Nu 10 år senare lever jag med min älskade make. Vi träffades när jag var 18. Av förklarliga skäl så har jag burit på en stor barnlängtan och det har även han sedan vi träffades. Av och på preventivmedel – hur ska vi göra? Vill vi ha barn? Minst två år har vi försökt bli med barn och det har inte hänt någonting. Troligtvis mycket på grund av att min kropp inte har hunnit återställa sig av alla hormoner som pillerna gett mig. Vi bröt upp hösten 2011 av en massa anledningar – kanske var barnlösheten en, vad vet jag? Det var några konstiga månader av både lättnad och saknad samtidigt. Men vi hittade tillbaka till varandra – man ska väl inte ge upp 6 år av kärlek? Och med separationen kom passionen. Jag tror inte vi knullat så mycket som vi gjorde förra året som vi gjort under hela förhållandet. Och vips sa det! Mitt i sommaren efter ett nattskift kände jag hur brösten spände! Någonting var inte rätt. ”Köp ett gravtest” sms:ade jag honom kl. 4 på morgonen. Någon gång på förmiddagen plussade jag. Efter en längtan i 9 år. Nu är hon här och helt plötsligt bryr jag mig inte om alla månader av besvikelse. Jag bara tittar på henne, ser mina egna ansiktsdrag och konstaterar att ”Ja Lydia, det var ju nu du skulle komma!”
det är 6 månader sen vårt missfall, du är inte ensam. det går trögt här också. och jag är också trött på alla solskenshistorier. så evinnerligt trött.
Hej Anna.
Jag och min sambo började hela den här barnresan för snart fem år sedan. Det var väldigt tidigt i livet, enligt somliga, men vi tänkte att händer det så händer det.
Det hände inget och vi påbörjade en utredning som visade att vi förmodligen aldrig kommer att kunna få barn på egen hand.
I januari gjorde vi första IVF-försöket som resulterade i ett befruktat ägg men ingen bebis. IVF-behandling två påbörjades i april men det slutade utan något befuktat ägg alls att hämta hem. Abrupt, smärtsamt och totalt maktlöst.
Ett försök kvar nu som kommer att påbörjas i augusti då kliniken har semesterstängt och planeringen kring de här behandlingarna…
Jag är så nervös, trött och förtvivlad. Men vad ska man göra?
Det poppar upp bebisbesked lite överallt runt om oss nu. Men och detta med ett stort M. När vi påbörjade utredningen för nu fyra år sedan bestämde jag mig för att inte känna mig avis över andras bebislycka. Eller blanda ihop deras lycka med vår olycka. Deras graviditeter minskar inte våra chanser att lyckas.
Det kan vara lättare sagt än gjort och nu när vi står inför vårt sista försök måste jag verkligen samla alla krafter till att inte falla ner i det där jobbiga hålet där alla de där aviskänslorna tar över. Fokus, fokus. På något vis, vid någon tid ska vi också bli päron till ett litet knyte.
Jag hoppas verkligen att era önskningar ska slå in. All lycka till er.
Jag gifte mig, precis som du, förra sommaren. Ville försöka bli gravid typ omedelbums, men så blev jag arbetslös strax efter bröllopet så då fick det vänta (hade inte råd att skaffa barn med endast en inkomst). Fick nyligen nytt jobb och var inställd på att börja försöka direkt. Då visar det sig att min man vill vänta… På vad? Jaaa, om jag det visste. Bättre väder? Att vi ska vinna på Lotto? Jag är helt rådvill. Var helt säker på att vi var på samma bana, men så var tydligen inte fallet. Det är otroligt jobbigt just nu, men jag vet att när vi väl är där, när den älskade kotten väl joinar vår familj, då kommer hen att vara den mest älskade lilla kotten i hela, vida världen.
Söta fina Anna. Blir alltid så berörd av dina inlägg, du skriver så fantastiskt fint och beskriver olika sorters sorg så bra. Sju år kämpade jag med en sinnessjuk barnlängtan fastän jag redan hade ett barn. Smärtan när vän efter vän och nära släktingar blir gravida och får sina bebisar känns ibland outhärdlig. Så många tårar jag fällt och samtidigt är man ju jätteglad för sina underbara vänners skull. Har börjat spontangråta då jag sett gravida på stan. Mer eller mindre undvikit min bästa vän för att det gjorde för ont då hon väntade sitt andra barn. Mitt största problem var att min sambo inte var redo för barn och dessa plågsamma år gjorde mig så hopplöst deprimerad emellanåt. Sen en vacker dag kände han sig redo och jag var så lycklig. Började hoppas, längta på riktigt och planera men det visade sig att det här med att bli gravid inte var så lätt och det var nästan ännu värre. Tankarna på att något var fel, varje månad med analysering av eventuella symptom och negativa graviditetstest och så den där förbannade glada gubben på ägglossningstest efter ägglossningstest. All information om hur man skall slappna av och tänka på annat, ta en paus och sluta försöka. Det är ju helt omöjligt! Så en dag efter tio månader kamp blev vi äntligen gravida men jag vågade inte riktigt glädjas, vågade inte ens säga det till sambon och sju veckor in i graviditeten fick jag missfall. Blodet och tårarna visste ingen hejd men samtidigt var jag försiktigt glad för nu visste jag ju att chansen ökade eftersom vi lyckats en gång. Två långa månader följde utan ägglossning. Mitt i allt dog min älskade farmor och min sambos bästa vän. Sen på alla hjärtans dag köpte jag ett test och det visade positivt. Vågar inte glädjas eller hoppas, kan inte tro att vi är så lyckligt lottade. Tror fortfarande inte riktigt på det fastän jag kände de första sparkarna häromdagen. Några veckor kvar till rutinultraljudet och efter det har jag bestämt mig för att våga tro och våga vara lycklig. Just nu skäms jag mest och tänker på alla som kämpar och hur tungt det är att gå med barnlängtan. Ännu tyngre när man också bär på annan sorg. Sju begravningar av nära hann jag med förra året, ett hemskt år på så många sätt men samtidigt utvecklande och otroligt lärorikt. Hoppas så innerligt att vi får läsa ett glatt besked i ett inlägg snart. Du verkar vara en sån underbar person och förtjänar all lycka! Kram <3
Jag är lite i samma situation som du, om vi fått som vi velat så hade en bebis kommit nu i maj. Men så blev det inte. Kompisar som blir gravida och säger att det gick så fort, så lätt, och jag som tänker att så är det inte för alla. Men jag tänker att när jag (eller ja, vi såklart) väl får en bebis så är det den bebisen vi vill ha som kommer, och jag kommer precis som du skriver spy med glädje när den väntas 🙂
Hej Anna!
För mig och min man tog det nästan två år innan jag äntligen blev gravid. Många tankar och funderingar och sorg varje månad. Men jag är så glad för en dag fanns hon bara där i min livmoder. Vi gav inte upp, vi kämpade och jag känner så väl igen det du skriver. Kämpa, var ledsen och gör som du gör just nu prata om det! Idag har jag två fina barn Ängla och Knut som redan blivit 13 & 11 år! Jag håller alla tummar jag kan att du också ska få känna den fantastiska känslan att bli mamma!
Kram till dig Anna
/Mia
Då ska du få höra min kusins historia: För 4 år sedan blev hon förälskad i en kille från Sydafrika som var på besök hos en vän till henne. De dejtade i några månader och sedan följde hon med honom tillbaka till Sydafrika. Väl där nere fick hon veta att hon var gravid (utan att ens ha försökt), men hon fick missfall. De åkte hem till Sverige och efter ett tag blev hon gravid igen, men det blev missfall, och sedan ett missfall till. Alltså tre missfall på mindre än 3 år. Hon var helknäckt! Men de gav inte upp utan fortsatte försöka. Och det gav resultat. För sex månader sedan tittade en söt liten Edith ut. Så det gäller att inte ge upp. Hur jobbigt det än är.
Åh vännen. (För jag känner ”vännen” med dig, känner mig oftast så så ensam. Och rädd) tack för att du tar upp. Belyser.
10mån har vi älskat, hoppats, gråtit, torkat tårarna och tummat på att ”det här kommer gå älskling!!”, älskat, hoppats, gråtit…..
Fy fan.
Och ingen riktigt förstår.
Jag hatat dom.
Samtidigt dom de är mina systrar, mammor, bästa vänner.
När de säger att ”ni måste bara ha ngt annat att tänka på” så hatar jag dom.
Och sån är inte jag. Egentligen.
Så när jag läser din text så nickar jag, känner samma lika, tänker Åh vännen, det här kommer bli bra tillslut.
Som om jag sa det till mig själv
Så tack.
Och tack alla andra kvinnor för era berättelser ovan.
Hej Anna! Nu har jag inte läst igenom alla kommentarer, så någon kanske redan har skrivit det jag tänkte skriva. Ursäkta för det i så fall!
Tänk så här, det har ju funkat en gång! Ni kan bli med barn! Har det gått en gång kommer det gå en gång till. En av mina bästa vänner kämpar för att bli gravid just nu. Hon har aldrig plussat, inget har hänt på två år. Nada. Då börjar man ju så klart fundera på om det någonsin kommer att gå? Nu ska de börja på utredning, så kanske får vi svar snart och de kanske kan få hjälp. Men ni har ju fått ett plus på stickan en gång vilket bevisar att era kroppar passar för varandra och har förmågan att skapa en liten bebis! Heja er!
Sen vet jag inte om du har lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprat? Hon pratar om ofrivillig barnlöshet. Jag gråter sällan, men när jag hörde hennes historia stod jag mitt i potatislandet med tårarna rinnande ner för kinderna. Du kanske inte alls vill lyssna, men jag kan avslöja att det slutade lyckligt. Men kanske inte på det sättet som hon trott från början.
Jag håller i alla fall tummarna för dig! Jag vet hur underbart det är att få barn och önskar att du också ska få uppleva det! Fy fabian vad livet är orättvist ibland.
Hej Anna.
Jag har inte själv någon erfarenhet av detta men jag ville ändå bidra med en historia. Min mammas kusin och hennes man försökte. Jag vet inte hur länge de höll på men jag vet att hon fick minst 2 missfall varav ett var en bit efter säkerhetsgränsen passerats. Hon var då ca 40 år och insåg att hennes tid för att bli gravid höll på att rinna ut. Men till slut blev hon i alla fall gravid efter att först ha förlorat sin pappa väldigt plötsligt.
I år fyller Elsa 4 år och som den enda under 18 år bland barnaskaran i vår släkt är hon så otroligt älskad. Förra året hade vi jultomte (min pojkvän) för första gången och hon tyckte att det var väldigt spännande och lite läskigt. Hon är också bästa kompis med min kusins jättestora schäfer/border colliekorsning som hon ledde runt i kopplet hela julafton.
Jag önskar dig all lycka och välgång!
Jag föddes efter åtta år av hormonbehandlingar, på allra sista försöket. De hade ställt in sig på att adoptera, då hade mina föräldrar varit tillsammans i nästan 20 år. Mina föräldrar berättade när jag var liten att jag aldrig skulle få något syskon, då de hade svårt att få barn. Idag har jag en lockig lillebror på 18 år, som jag älskar över allt annat, jag var 8 år när han föddes. Han var en glad överraskning, då de slutat hoppas eftersom de passerat 40 år. För finns det liv finns det hopp!
Hej Anna! Åh vad du skriver med hjärtat. Väldigt fint.
En av mina närmsta vänner fick missfall för ett par år sedan, med all sorg som tillkommer.. I samma veva ”råkade” jag bli gravid. Jag försökte dölja för henne att jag var gravid, var så ledsen för hennes skull och ville inte såra. På nåt konstigt sätt önskade jag att det var ombytta roller (fast egentligen borde ingen få missfall). Men till slut listade hon ut allt och blev jätteledsen samtidigt som hon verkligen ville vara glad för min skull. Det var en svår period för det är svårt att öppet glädjas när andra runt omkring lider, och det var lite svårt att umgås lättsamt ett tag därefter för det var så många känslor inblandade, från bådas håll. Jag ville inte verka ”skrytig” för att det gick så ”lätt” och jag undvek länge att prata om graviditeten och jag ville inte sitta där och klappa mig på magen och prata bebisnamn mitt i hennes sorg. Som tur var så läkte smärtan, även om det där ärret alltid finns kvar. Livet kan bete sig så grymt ibland, och vara så orättvist!..
Men jag tycker det är fantastiskt att det finns så fina människor, såna som ni verkar vara, som nån gång kommer bli fantastiska föräldrar till lyckliga barn. Det är bara så väldigt sorgligt att det går åt skogen ibland.
Jag tycker det är starkt av dig som berättar om det tycker jag, för det är ett laddat och tufft ämne.
Och jag har läst din blogg JÄTTELÄNGE (för den är väldigt fin och berör och är trevlig) men aldrig kommenterat. Jag bara kände mig manad just när du skrev från hjärtat.
Kramar från den östgötska skogen
Längtan efter att få bli gravid och fullfölja en graviditet och sedan få ett friskt litet knyte, herregud, det är som att kroppen nästan går upp i atomer ibland! Ibland är förutsättningarna perfekta, ibland lite mindre bra. Jag lever själv, är 39 år gammal, inte precis guldläge att ha en önskan att bli mamma. Men det är precis vad jag har tänkt mig att bli! Påbörjade resor till Storkkliniken i Danmark i somras, änsålänge har det inte blivit någon graviditet, har gjort 8 försök. Fick ta en paus nu på våren pga långvarig förkylning och annat knas. Men snart åker jag igen. För det går ju inte annat. Det är ju bara så det är. Jag älskar barn och kan inte förställa mig att det inte kommer komma en egen kärlek till mig.Men det är tufft det där med tiden och längtan och försöken. Insåg först nu vilken järnkoll jag haft på min cykel. Vetat exakt vilken dag jag är i och när jag ska åka nästa gång osv. Släppte det nu när jag vart sjuk. Det går väl lite i vågor helt enkelt. Ett tag blir man fixerad och visst är det lätt för andra att säga att man ska slappna av då, men det får väl vara vad det är. Come what may! Rätt som det är så slappnar man av och andas ut. Det är ju så det är liksom. Önskar dig all lycka!!! Klart det kommer en liten så småningom 🙂 Jag ser ofta framför mig hur den kan komma att bli och det känns så bra. Man ska alltid ta ut glädje och hopp när man känner det! Det finns inget som får heta att ”ta ut glädje i förskott”, känner man glädje så gör man det här och nu, inte längre fram, den går inte att spara. Så va hur jäkla glad du än kan de dagarna när det känns bra och hoppfullt! Stora kramar!!!
Hej Anna,
åh vad jag känner med dig! Det är ett så oerhört känsligt ämne som kan få ens värld att gå i bitar när man minst anar det. Jag ska inte komma med kloka ord eller säga att jag är säker på att det kommer att gå vägen, man vet så lite om varandras situation. Det jag kan dela med mig av är vår historia och även det bästa råd jag någonsin fått och det är att alltid, utan undantag, ta ut glädjen i förskott. Hur det går sen vet man inte och då har man i alla fall fått vara glad en stund istället för rädd eller orolig…
För oss har det varit såhär:
Jag kämpade i många år som singel, sju år var jag ensam, med tankar om att jag började bli för gammal för att hinna hitta den rätte personen att skaffa barn med. Jag har alltid vetat att jag ville bli mamma mest av allt i världen men hade inte när jag var yngre, ens i min vildaste, nattsvartaste fantasi, kunnat föreställa mig att jag inte skulle kunna bli det för att jag inte träffade pappan. Jag bearbetade mina tankar och tvingade mig så småningom acceptera att jag inte skulle bli förälder och att det fick vara okej. Jag har elva syskon och många syskonbarn och kände att då fick jag nöja mig med alla dem, jag är ju så lyckligt lottad som har så många kärlekar i livet.
2009 på annandag jul föll min älskade mamma, mitt stora stöd i livet, död ner i köket hemma och ungefär samtidigt träffade jag mannen i mitt liv. Jag var då 35 år, han var 24 och levde tillsammans med någon redan. Oddsen såg inte så bra ut för en sorgsen 35-åring och en 24-åring mitt i starten av sin karriär och sambo dessutom.
Nu spolar vi fram tiden till nutid, vi bor tillsammans idag och här sitter jag, idag 39 år med min stora, tjocka mage. Däri ligger vår son som vi kämpade i ett och ett halvt år för att lyckas få till. Varje mens var en bekräftelse på att det inte skulle gå i mina ögon, jag försökte verkligen vara positiv men känslan av att jag aldrig skulle bli mamma gnagde på mig, mina rädslor blev så stora och gick knappt att hantera.
Vi hade tid till IVF när vi plussade. Vi grät båda två och kutade med vår skuttiga hund ner till nattöppet apotek för att köpa en sticka till, vi kunde inte tro att det äntligen hänt! Vi känner oss så otroligt lyckligt lottade och tacksamma för att han blir vår. Oavsett hur han är kommer vi att älska honom så! 24 juni är det dags, jag har haft stora problem med foglossning sedan vecka 16, blivit uppsagd från mitt jobb, gått igenom byråkratisk kalabalik, ingen nattsömn sen i december och ständig smärta men det skiter jag i! Allt är värt det.
(Ett tips till alla som försöker är att köpa de där dyra ägglossningsstickorna på apoteket och testa varenda dag. Jag har nämligen mens och ägglossning samtidigt och det är inte så ovanligt som man kan luras att tro att ha ägglossning någon helt annanstans i månaden än mitt mellan mensdagarna.)
Stor kram och lycka till till er!
Hej Anna och tack för att du delar med dig av dina tankar. Det är viktigt att våga prata om missfall men det är sällan någon som riktigt vågar, för det är så känsligt. Vi plussade i maj 2011 och blev jätteglada! Vi var mitt i planeringen av vårt bröllop och valde att berätta om bebisen i bröllopsprogrammet, eftersom vi ville dela med oss av glädjen. Vi gifte oss 2 juli och åkte på bröllopsresa två dagar efter. Den 5 juli fick jag kramper i magen och störtblödningar i Grekland. Efter flera timmar av försäkringstjafs fick jag åka till en privatklinik (den enda de fick tag på som kunde ställa upp mitt i natten) där en läkare gjorde ett ultraljud. Han sa ingenting under undersökningen utan lät oss bara ligga där och vara oroliga. Efteråt fick vi sitta ned, han tände en cigg och sa på knackig engelska att vårt barn var dött och troligtvis varit det i flera veckor. Jag kommer aldrig glömma bristen på empati. Dagen efter fick vi åka till en annan (mycket bättre!) läkare och göra en skrapning. De sövde mig och jag var groggy flera dagar efter det. Som tur var hade vi bokat två veckor så den andra veckan av resan blev som ”en riktig bröllopsresa”.
När vi kom hem väntade ett jobbigt halvår då mina syskon ringde och berättade att de skulle ha barn med tre veckors mellanrum. Asjobbigt. Jag var förbannad och besviken. Min bror väntade sitt fjärde barn och jag tyckte allt var så orättvist. Vi fick uppleva ett halvår av besvikelser när mensen kom och när jag stressat sönder till på köpet så lade jag ner. Jag köpte teststickor till min p-dator och struntade i hela barngrejen. Då slappnade kroppen av och vi blev gravida i januari. I oktober föddes Harry med ur-akut kejsarsnitt och vi var inlagda på neonatal. Även det en konstig resa. Om du vill läsa om en annorlunda förlossning så får du gärna kika in på min blogg.
Det ÄR jättejobbigt när man så gärna vill bli gravid men det inte fungerar och det sämsta rådet är att slappna av. Tyvärr är det också det bästa för då brukar kroppen sköta sitt och fixa till det. Det kommer att lösa sig för er också. Snart sitter ni där med ett litet pyre som har fått två tänder och är det finaste ni vet. Kram på dig!
Jag skrev en gång förut men vet inte om du såg så jag kopierar in min historia här:
Jag vet hur det är. Jag var gravid, började blöda, gick till vårdcentralen för att de skulle ”undersöka mig”. Men det gjorde man inte i så tidig graviditet och ”så länge stickan visar plus är det inget fel på fostret”. Och OJ vad det visade plus! Då var allt bra?..eller? 12 veckor senare var rutinultraljudet, där på en kall brits omgiven av två fundersamma sköterskor fick jag beskedet att ”Nej, vi hittar inget hjärta som slår och fostret ser inte ut att vara över 8 veckor gammalt. ” Jag höll masken, blev skickad till en läkare som skulle bestämma tid för ”abort” direkt efter vi fått reda på att lillen var död.
I 12 veckor hade jag haft ett dött foster i magen. ”Vi kollar inte sånt så tidigt, men om det visar plus på stickan är allt bra ”
Jag var så ledsen, grät när jag lagade mat, grät när jag duschade och grät när jag gick ut med hunden. Man måste få gråta. Man måste få sörja. Vid 8 veckor har det för flera veckor sedan fått armar och ben, så JO, det har hunnit bli något. Redan vid befruktningen får barnet en unik DNAuppsättning.
Vad jag vill komma fram till är att några månader senare visade det i alla fall plus igen och den gången gick det bra! Jag sitter nu här 23 år gammal med TVÅ små kufar vid min sida.
Jag tänker sporadiskt på mitt missfall och kan fortfarande känna sorg över barnet som aldrig kom men tröstar mig med att jag aldrig haft de här två fina ungarna om det inte hänt.
Lycka till, det blir bra ska du se, din ärtebock ville bara vänta en liten stund till.
Hej Anna! För ungefär två och ett halvt år sedan bestämde jag och min sambo oss för att det var dags för barnagörande. Med flertalet vänner och bekanta som ”råkat” bli på smällen, eller fått till det på första försöket tänkte vi att det skulle bli en försommarbebis för oss.Men tji fick vi. Månaderna gick och ett trettiotal ägglossningstest förbrukades. För att inte tala om graviditetstesterna som jag inte kunde låta bli att ta dagen före beräknad mens varje, eviga, månad. Det värsta var avundsjukan jag kände mot alla som oplanerat blivit gravida. Men efter ett halvår flyttade ÄNTLIGEN någon in i min mage och niomånader senare klämde jag ur mig fem kilo bebis. Ingenting blev som planerat, varken med graviditet eller förlossning. Men allt var så klart värt det till slut, all väntan och alla test och den otroligt jobbiga förlossningen.
Och jag säger så här: Man FÅR vara bitter och avundsjuk. Man får hoppas att de som av misstag blev gravida får fula och jobbiga barn! Det är okej! Och all väntan på att en ny liten krabat ska flytta in i din mage kommer att vara så värd den dagen ni får ett plus! Kämpa vidare!
Önskar er all lycka!
Hej och tack för din fina blogg!
Jag tror, precis som många andra som kommenterat, att ni kommer att bli gravida så småningom eftersom ni är relativt unga och har lyckats en gång.
Vi har försökt få barn i fem år och gjort nio behandlingar utan resultat. Nu väntar vi på att bli föräldrar genom adoption. Att inte kunna få barn drar igång en massa känslor och funderingar om det finns något som kan göras för att påverka. Jag blev tokig av råd i stil med ”slappna av så ska du se att det ordnar sig” de första åren. Dels för att det bara leder till ännu mer stress och press och dels för att det (så vitt jag vet) inte finns någon studie som bevisar det. En annan anledning är också att jag lätt blir obstinat av råd, vad det än gäller… Hur som helst – nu önskar jag att någon uppmanat oss att ställa oss i adoptionskö lite tidigare. Det blir kanske inte aktuellt för er, men det kostar bara ett par tusen om året och är enkelt att ordna, ungefär som att ställa sig i bostadskö 🙂
Vila ett tag och njut av våren och sommaren. Om inget har hänt i höst kan ni boka en läkare utredning och fundera över det där med adoptionskö (även om det känns knepigt och ni inte är redo kan det vara skönt att ha kötiden som en slags försäkring).
Lycka till!
Kram
Jag vet att det nog inte är vettigt, men jag kan bli vansinnigt retad av råd att ”slappna av”. Vi gjorde mer eller mindre det nämligen och det var kanske inte till skada men knappast till någon nytta iaf. Sommaren 2011 slutade vi skydda oss och jag förväntade mig nog att det skulle gå ganska fort för mig att bli gravid, eftersom det har varit så för både min mamma och min syster med alla sina barn. När ett halvår gått började jag räkna och försöka planera så vi skulle optimera våra chanser. Till slut kändes det mer som ett tröstlöst arbete än något roligt och lustfyllt alltihopa. När ett år hade gått tog vi en månads ”semester” från allt. Under hösten tog vi det ganska lugnt, inget skydd men inte heller så mycken planering.
Nu i vintras tog vi kontakt med specialläkare och det visade sig att min äggproduktion börjat lägga ner och att kvaliteten också var kass. Kul förklaring till varför inget hänt liksom :/ Läkaren föreslog behandling i form av tabletter och sprutor som skulle hjälpa äggen och tackålov svarade min kropp bra på detta. I början av april var det dags för första försöket och två extremt långa veckor senare visade ett gravtest ett väldigt svagt streck. Nu har det gått någon vecka till och jag håller alla tummar och tår för att det ska fortsätta gå vägen…
Tack för dina ord, även om våra berättelser är olika, känner jag igen mig så väl i mycket av det du skriver.
Och ge inte upp även om det känns bara geggigt, hemskt och grått!!
Min man har åtta syskon, jag har tre. Vi blev ihop när vi var sexton. För oss var det inte en fråga om att få barn, utan att inte få dem för tidigt – övertygade om att det kommer gå hur lätt som helst för oss. 2009, när vi var tjugofem gifte vi oss. Vi började försöka ”på riktigt” ca ett halvår innan vi gifte oss. Nu är vi tjugonio år och i v 12 (11+0) efter vårt första ivf-försök. Fyra år är länge att vänta, men det är en, två, tre fyra och fem månader med när man bestämt sig, vill och längtar.
I perioder så känns det som att längtan kommer att äta upp en, ibland som att man kan hantera det. Ena stunden kan man tro att man kan hantera längtan och sorgen, nästa stund är ens förtvivlan total. Jag önskar dig, er, all lycka och hoppas att ni inte behöver vänta länge till. För min, vår, egen del hoppas jag att det är vår tur nu.
/Karin
Bloggar där blandningen mellan regn och solsken finns ge en hopp om att mitt liv är precis som andras. Just regn och sol.
Jag fastnar framför datorn läser fina inlägg på Facebook, tittar in i andras fina världar genom bloggar. Jag önskar jag vore lyckligare, önskar jag vore någon annans luv. Finare möbler, det där huset, det där jobbet, den där karriären, den där kroppen och hon den där med de söta små på ett underbart sommarställe.
Jag är nu sedan en månad sjukskriven pga utbrändhet. Det är inget man skyltar med på Facebook eller Twitter. Illusionen om det perfekta livet är bara en illusion. Det gör mig galen att vi hetsar varandra till att vara så jävla duktiga och att vi tänjer oss på alla plan till att visa upp allt vi kan åstadkomma i familj, jobb, utseende och hem. Plötsligt rasar allt, korthuset faller och kvar är tårar samt en önskan om att sopa ihop. Jag skäms så…
Precis som du har jag tusen gånger skrivit raderna som jag vill lägga ut på Facebook för att förklara både för mig själv och andra. Men det går inte. Jag vill inte rasera bilden av mig själv och dessutom vill jag egentligen lägga ut fina valborgsbilder på de små som kastar stenar i vattnet. Så jag gör inget av det utan tittar på ytterligare fler bloggar eller drömmer på hemmet om det där huset…
Mitt regn är ett annat regn än ditt. Men det jag vill säga är att jag är tacksam att du delar din sorg och längtan efter liv. Det gör det kättare för oss läsare som ögnar igenom ett antal bloggar om dagen, att smärtan finns även under fasaden. Fasaden vi alla vill hålla upp. Men egentligen inte hjälper varandra med. Vi är människor som är sårbara med önskan om att få leva både när det regnar och är solsken.
Jag önskar dig allt gott och att vindarna vänder snart snart snart så att solskenet får lysa!!
Jeg er i akkurat samme sko. Takk for at du setter ord sånn som jeg føler meg.
på ultraljudet sa läkaren bara att det såg konstigt ut men vi var välkomna tillbaka om en vecka. en vecka senare sa hon också att det fortfarande såg konstigt ut. ni kan vänta tills det kommer ut av sig själv eller ta bort det, menade hon. vi blev behandlade som skit dagen före julafton. fick sitta hela dagen i väntrummet på ett sjukhus för att de hade glömt bort oss och ingen gav oss ett uns av sympati. de tog bort barnet som såg konstigt ut utan hjärtslag. men 13 månader senare kom bebisen. frisk och välmående efter en problemfri graviditet.
Min mamma och pappa hade varit ihop i 8 år (vid 33 års ålder) och försökt att få barn i 5 år innan jag kom och min lillebror 2 år senare. Hon fick missfall ett år innan mig och hade svårt att få barn pga endometrios, fick opereras först för att kunna få barn. Så ge aldrig upp!
Hejsan kära Anna. Berörs av dina välformulerade tankar och är glad att du delar med dig, trots att det är tungt. Det talas allt för lite om missfall och alla tankar och känslor som det rör upp… Jag fick själv ett missfall mellan mina två fullgångna graviditeter och det var som att det inte var acceptabelt för mig att känna mig ledsen, hopplös, sönder och trasig. Min värld rasade och folk (inom sjukvården) tyckte bara att det var så himla vanligt och rådet var att skaka av mig det…men hallå!hur lätt är det? Visst att jag redan hade ett fullt friskt barn, men missfallet påverkade mig hårt iallafall. Man ska få sörja, vara ledsen och nere och få saklig information som kan hjälpa en framåt. Alla pratar om de tre riskfyllda månaderna, då det är störst risk för missfall, men redan från det att mensen uteblir och man får ett plus på stickan uppfylls man av glädje och kan se livet som blivande mamma framför sig…och när det helt plötsligt bara försvinner går man i kras! Det som fick mig att våga hoppas att jag skulle lyckas bli gravid igen var att en barnmorska förklarade för mig att det tar tid för kroppen att återhämta sig efter ett missfall, kroppen har ju varit gravid och burit på ett barn, fast inte fullt ut. Det kan ta ett tag för kroppen att återställa alla hormoner och hur man känner sig påverkar också kroppen. Många säger att det är när man inte försöker stressa sig att bli gravid igen som man blir gravid…underligt. Jag hoppas verkligen att det vänder snart för dig och din man och att mensen uteblir och ett plus visas på stickan! 🙂 Varm omtänksam kram från mig /Tess
Jag fick tre tidiga missfall förra året (v.6, v.5, v.10). Efter det sista missfallet fick jag göra en enkel utredning där de tog olika blodprover som inte visade på något konstigt. Läkaren sa att man ändå kunde prova att ta blodförtunnande sprutor nästa gång jag blev gravid eftersom det kan bli små, små blodproppar i näringstillförseln till fostret som gör att det inte kan överleva.
Efter det så gav jag mej verkligen fan på att nästa gång ska det inte bli missfall! Jag köpte på mej wholefood-vitaminer från Innate Respons (E-vitamin, alla B-vitaminer, Zink och Magnesium). Vitaminerna gjorde att jag aldrig har mått bättre!
Mycket pengar gick åt till ägglossningstester.
Så i januari blev jag gravid igen och jag började med fragminsprutorna men lade även till 75mg acetylsalicylsyra och en progesteronkräm (progesterAll) på eget bevåg. Svindyrt blev alltihop men när vi fick komma på ultraljud i vecka 7 så slog hjärtat på det lilla livet. Vi fick komma tillbaka i vecka 11 för ett nytt ultraljud och jag blev så jävla förvånad och så jävla glad när hon visade ett pickande hjärta ännu en gång (jag hade haft några ljusa blödningar så jag trodde det var kört den här gången också). Jag fick sluta med fragminsprutorna kort därefter och jag började trappa ner på progesteronet. Jag började höra hjärtat med en doppler jag hade köpt tidigare, lyssnade ca en gång i veckan.
Inte förrän i v.14 vågade jag boka tid hos barnmorskan. I v.16 började jag känna bebisen peta runt inne i magen. Igår gick vi på rutinultraljudet och jag var helt övertygad om att det skulle vara ett sjukt barn därinne så jag skulle vara tvungen att föda fram en död bebis. Men det såg bra ut sa ul-tanten. Va??
Jag blev tillbakaflyttad en vecka så istället för att vara i v.18 så är jag i v.17. Och det är först NU som jag har börjat ta in att jag ska få barn i oktober.
Jag fick inte barn i september förra året då jag och en av mina bästa vänner skulle få varsin.
Jag fick inte barn i februari då jag och en kollega skulle få varsin.
Jag fick inte barn i april när jag och min syster skulle få varsin.
Alla dom, min kompis, min kollega och min syster har fått sina små och det har varit jävligt tungt att vara ensam kvar. Jag trodde ett bra tag att jag aldrig skulle orka kämpa mer men jag är så glad att jag inte gav upp.
Imorgon åker vi till Turkiet. En resa vi bokade för att ha nåt att kunna se fram emot om det blev ännu ett missfall.
Förlåt för en matig text. Skriver från telefonen…
Men ge aldrig upp Anna!
Sitter på jobbet och stora tårar rullar ner för kinderna. Jag är så himla glad för er skull och vilket överjävligt sätt att få missfall på, ”tillsammans” med kompisar som får barn som skulle leka med erat.
De är väl såklart alltid jobbigt med missfall, men din resa berörde fast på et fint sätt.
Nu vågar ja inte läsa med inlägg för snart sitter ja väl o storgrinar…
All lycka till er!
/Sofie
Hej Anna.
Jag vill bara säga tack för ditt fina inlägg. Jag har aldrig behövt genomlida ett missfall men jag är mitt i samma situation som du, vi försöker och försöker, månad efter månad, och även om det gått kort tid (jämfört med hur lång det kan tänkas ta) så är jag chockad över hur jobbigt det är och hur ensam jag känner mig. Jag hatar att inte kunna bestämma själv, att inte ha kontrollen, jag hatar att behöva pricka in dagar och framför allt hatar jag att vänta och hoppas. Härom veckan var mensen fem dagar sen och jag var typ förbannad i ett dygn när den väl kom, vad är vitsen med sen mens liksom, så sjukt meningslöst, om den ändå kunde komma när det är tänkt och inget meningslöst hopp hinner tändas.
Jag vet att det låter bittert, det är inte alls så illa, jag är glad för det mesta och inser att som sagt, vi har försökt så himla kort tid än, men ändå, rädslan att det aldrig ska gå finns där hela tiden och jag måste säga att jag aldrig känt mig så maktlös inför någonting. Jag håller alla tummar stenhårt för er, snart snart händer det!
Jag går hela tiden runt och försöker mentalt ställa in mig på att det inte ska gå den dag när vi bestämmer oss för att prova. Att det kommer ta tid, att det kan bli missfall, att det kanske inte går alls. Men jag VET att det ändå kommer vara förjävligt om det inte funkar. Att vänta, att se andras magar och försöka glädjas åt andras bebisar. Och det där med att hålla ut, hur ska det gå om man kanske inte kan? För det är ju så för vissa, faktiskt. Håller tummar och tår för er, för att det går snart. Och att det gör det för mig med, den dag det blir dags.
Jag vet att jag är lite sent på den här bollen, men jag hittade hit av en slump och det kändes så skönt att läsa om något jag känner igen mig i och inte känna mig så ensam. Jag har aldrig haft missfall och ska inte påstå att jag vet hur det känns, men jag kan föreställa mig sorgen. Jag har velat ha barn ganska länge men vi har gemensamt valt att vänta med att försöka för att få till det med jobb och allt annat som ”ska” vara på plats innan det är dags. Som flera andra skrivit trodde jag det skulle gå fort, jag planerade för vilken tid på året jag ville vara föräldraledig men efter tre månader och noll resultat börjar oron komma smygande. Jag har aldrig varit gravid, vi har kört avbrutet i flera år utan några oönskade graviditeter, det har känts skönt eftersom jag haft svårt att hitta bra preventivmedel, men nu funderar jag över hur det kommer sig att något aldrig hänt. Jag vet att tre månader är kort tid i sammanhanget. Folk säger till mig att det kommer hända när som helst ”du kanske är gravid nu!” ”jag ger det sex månader sen är du på smällen” – fast hur vet ni det? Det kanske aldrig händer, jag känner att jag måste vara beredd på att det kan vara verkligheten för mig. Jag är ledsen för ett så deppigt inlägg, jag har läst alla fina kommentarer ovan och vet att det är långt ifrån kört lopp men även om det är väldigt betryggande att höra att startsträckan är lång för många, har jag svårt att släppa oron att jag kanske faktiskt aldrig får uppleva det där och även om folk säger att man skall slappna av och sluta tänka så är det verkligen lättare sagt än gjort. Nu har jag dragit ner stämningen nog, återigen – ursäkta mitt deppiga inlägg, men det var så skönt med ett forum där jag kunde prata fritt om hur det känns..
Jag hoppas att det händer snart, för alla oss som väntar!