Kolla, jag har jeans!
Dessutom ”riktiga” jeans. Dock har jag en hårsnodd i knapphålet och den här modellen är vansinnigt låg så magen kan vara ovanför. Men jag ska villigt erkänna att det inte är super bekvämt precis.

* Jeans, Levi´s
* Linne, Vero Moda kanske?
* Skjortan snodde jag ur Emils garderob
* Sjal i håret, loppis
* Gamla Adidas från en loppis i Varberg

Ni som följer mig på instagram såg säkert att vi var inne på förlossningen i natt.
Igår kväll började jag få sammandragningar, det har jag haft tidigare också men inte såhär. De här kom så fort jag ställde mig upp eller vände mig om i soffan. Magen blev totalt stenhård och bebisen sprattlade som en tok där inne.
Vi gick och la oss och vid halv tre vaknade jag av att magen var som en sten, sen vaknade jag tre gånger till inom bara några minuter av att sammandragningarna inte släppte.
Blev lite orolig och kände att något inte riktigt stämde, så jag gick upp och ringde förlossningen (så skönt att man nu passerat vecka 22 och får ringa förlossningen istället för att anpassa sig efter telefontider hos MVC!) hon kollade igenom min journal och sen tyckte hon att vi skulle komma in.
Då blev jag såklart supernervös att något var galet och väckte Emil, som var måttligt road av att behöva flänga iväg till sjukhuset mitt i natten men nöden har ingen lag.
Satt som på nålar i bilen och var så orolig att jag mådde illa!
Väl framme fick vi komma in på en nästan tom förlossningsavdelning (trodde i mitt huvud att det skulle ligga gallskrikande kvinnor i hela korridorerna) och kopplas upp till en maskin som mätte mina sammandragningar och bebisens hjärtljud och hur mycket den sparkade. Där inne låg vi nog i en timme och Emil fick hålla hjärtljudsmonitorn mot magen på mig hela tiden.
Efter att de kollat det och sett att bebisen var glad och nöjd så fick jag ta en tablett som skulle göra att sammandragningarna slutade och sen fick vi flyttas till ett nytt rum med varsin säng och efter mycket om och men så somnade vi.
Jag var inte så förtjust i att ligga i en sjukhussäng med de där vidriga blåa lakanen och gula filten, varje milimeter bara påminde om pappa och den där hemska sjukhustiden!
På morgonen blev vi väckta av en läkare som kom in och vi fick gå iväg och göra ultraljud och se så bebisen inte var på väg ut men allt såg fint ut!
Sen fick vi äta frukost ihop med en tjej som vi känner, som ligger där inne och väntar på sin bebis! Otippat att känna någon just där.
Fick med mig tabletter ifall det skulle bli samma sak igen och sen åkte vi hem, trötta men glada att bebisen trots allt är kvar på insidan en stund till!