Ibland får jag frågan om jag vill föreläsa, eller ännu värre, teckna inför publik!
– Jamen du kan sitta där och teckna porträtt så kan folk få se hur du gör!
Nej. För det första så lider jag av jordens största scenskräck, blir genomsvettig och darrig bara av tanken. Förr var jag ofta med på utställningar men nu ryser jag bara av tanken att behöva stå där bredvid små orörda plastmuggar med för söt cider och ledsna salta pinnar som ingen äter av.
Nej jag pallar helt enkelt inte med det längre.
Jag är fortfarande med på utställningar om det är sådana där jag inte själv behöver stå bredvid bilderna och le stelt medan svetten rinner på ryggen.
I slutet på juli tex, då är jag med på en samlingsutställning på Tällerud utanför Karlstad, men själv flyr jag till Norrland under tiden.

Frågan att hålla kurser har också dykt upp genom åren, men även där blir det nej från min sida.
Det är oerhört svårt att sätta sig in i hur mycket eller lite folk kan tycker jag.
För mig är det inga svårigheter alls att sitta mitt emot någon, se den personens drag och få ner det på pappret, att se var ansiktet är varmt och var skuggorna blir kalla. Veta exakt vilka pennor jag får till olika ljus med.
Men att lära ut det är svårt. Risken är att det som är jättelätt för mig och alldeles för svårt för någon annan.
Den här meningen är standard: ”hur göööööör du, jag kan inte ens rita en streckgubbe!”

Jag övar. Jag har nog tecknat i stort sett varje dag sen jag var fyra-fem år. Det är alltså 25 års tecknande, 1 timme om dagen minst, 365 dagar om året. Ja ni förstår.
Efter en stund snappar man upp saker helt enkelt. Man övar upp sitt seende.
Min lärare på konstskolan sa en gång att det är som när man tittar ner i en pool, att lära sig växla mellan att se ytan och att se botten. Så måste man lära sig att kunna växla när man tittar på en person. Att se bortom hud och ögon och bara fokusera på färgen.
Att lära ut något som för mig är självklart är alltså oerhört svårt.
Precis som det på samma sätt måste vara konstigt för en matematiker att jag typ knappt kan gångertabellen.

Ibland kan jag titta på en färdig teckning jag gjort och undra hur i hela fridens namn jag gjorde det där! Det liksom går via synen, upp till hjärnan och rakt ut i handen utan att jag hinner reagera på hur det går till.