@annaileby_art
anna@annaileby.comJag har alltid haft stora bröst och till en början tyckte jag det va väldigt roligt. När man på högstadiet och gymnasiet kunde stoltsera med ordentliga C-kupor och jag fick en massa uppmärksamhet från killar vilket jag fullkomligt älskade. Dessvärre blev jag oftast sårad ordentligt då det allt som oftast handlade just om brösten och väldigt lite om mig.
De lockade också till sig många äldre män som det från min sida aldrig var meningen att attrahera. efter en incident på gymnasiet där en manlig lärare började maila mig väldigt konstiga förslag, så slutade jag helt använda urringat. Jag täckte dom så gott det gick även om jag fortfarande var omåttligt stolt över dom.
Åren gick och jag gick från att vara en 45 kilos tonåring med C-kupor till att bli en vuxen kvinna med betydligt fler kilon och kurvor och brösten blev större och stannade runt DD-kupor eller ibland upp till E eller F-kupor. Det började bli tungt att släpa runt på och när jag blev gravid (redan första gången) så växte brösten tre storlekar redan de första veckorna! När jag fick Knut hade jag storlek 75 H.
Jag är inte särskilt reslig med mina 168 cm, 67 kilo (fortfarande massa gravidkilon kvar) och att ha H bröst passar helt enkelt inte alls min kropp. Jag började få ryggproblem och ryggskott, ont i axlar och nacken. Direkt efter att jag fått Knut började jag kolla upp alternativ för att göra en bröstförminskning.
Nu har det gått 11 månader sen han föddes och i december fick jag äntligen tummen ur och ringde vårdcentralen. Killen som svarade lät helt chockad när jag sa att jag ville göra en bröstförminskning. Sagt och gjort, en månad senare fick jag komma in för bedömning. De mätte från halsgropen till bröstvårtan (måttet måste vara minst 28 cm) och sen fick jag väga och mäta mig (man måste ha ett BMI under 25)
Mina mått stämde och läkaren skickade en remiss till kirurgen. Nu har jag blivit kallad så i slutet av januari ska jag dit för ytterligare mätningar och bedömningar. Har man ett BMI under 25, ett mått från hals till bröstvårtan på över 28 cm och att brösten har en volym på minst 800 ml så betalar nämligen landstinget operationen.
Tänk att kunna köpa BH i en vanlig affär, kunna köpa vilken bikini eller skjorta som helst. Kunna teckna utan att få ont i ryggen och jogga utan att få ont precis överallt!
Så håll nu tummarna för det här! Det gör nämligen jag!
Då håller jag tummarna för dej!
Gött! Har två nära (och ett gäng bekanta) som minskat boobsen och alla är så sju-hu-hukt nöjda! Dessutom syns ärren typ inte alls om man inte kollar jättejättejättenoga och det är det väl bara du, Emil och eventuella kommande Knuttesyskon som kommer göra! Lycka till!
Tumhållning!!
Åh! Sitter i liknande sits och så fort jag slutat amma och gått ner till normalt BMI ska jag också få tummen ur. Hoppas på att du vill fortsätta berätta på bloggen om hur det går 🙂
Grattis! Så härligt!
Vet du hur länge du måste vänta på att få en tid?
/Karoline
Jag fick tid hos kirurgen ganska snabbt (en månad efter remissen) men sen om jag blir godkänd så vet jag inte hur l¨ng tid det tar innan operation. Det beror nog också på var man bor. Här är ju en lien stad så då går det nog snabbare
Åh, det kommer säkert bli jättebra! Jag pluggar till sjuksköterska och hade praktik på en avdelning där de bland annat gör bröstreduceingar,. Patienterna blev SÅ nöjda! 🙂
Yääy grattis! Jag ska också försöka få en bröstförminskning någon gång, har liknande historia med att vara naivt stolt över dom som tonåring, till att dölja dom och skämmas i mitt yrkesliv och nu tycker jag mest bara att de är ivägen hela tiden. Avskyr att köpa bh och går hellre med mina gamla trasiga tills det verkligen inte fungerar längre. Har alltid ont i rygg, axlar och nacke fastän jag tränar och står i så ofta jag kan. Har inga barn än och tänker att det är bäst att klara av allt det där med amning och så först (är rädd att de skulle växa till sin ursprungliga storlek annars) men om några år… Längtar som en tok! Nåja, riktigt härligt för dig och grattis igen!
Oj, så skönt! Ska hålla alla tummar jag har! 😀 Jag har också problem från mina bröst och provade mäta mig, men jag är någon cm från 28 cm, så jag får nog spara ihop pengar istället. Tycker att det är betryggande att landstinget tar sånt här på allvar!
Håller alla tummar jag kan avvara!
Åh så skönt för dig! Håller alla tummarna och skickar massa pepp. Tack för en fantastiskt kreativ och rolig blogg.
Kram
Håller med Elin, skönt att de tar det på allvar. Håller tummarna för att allt går bra!
Vilket bra, informativt och öppet inlägg! Kan inte personligen relatera, men har kompisar med samma problem, skitjobbigt.
Jag har samma problem. Är ännu kortare än du, knappt 165 cm och före min graviditet hade jag 75 F. Sedan växte de en storlek under graviditeten och ytterligare en (ibland en extra strax före amning) nu under amningen. Min son är snart 8 månader och är världens finaste lilla kille! Jag har nu 75 H precis som du och trots att jag någorlunda kommit igång med styrketräning igen har jag konstant ont någonstans; axlar eller rygg eller både och. Jag har faktiskt aldrig funderat på reducering för så länge jag håller normal vikt/bmi och tränar har jag inte haft besvär av det, det är först när jag går upp i vikt som nu med graviditet som jag verkligen har besvär. Och väger mitt allra mesta någonsin just nu också (eller jag det var ju precis före BF, men utan bäbis i magen då) Och brösten är i vägen och tunga och obekväma och jag tycker faktiskt inte alls om min kropp längre… Känner mig liksom inte riktigt som mig just nu, kroppen gör så mycket faktiskt. Saknar den figur jag hade innan, men det känns inte som att man får prata om det, att man inte känner sig fin längre för då är man liksom otacksam… att gå upp i vikt och få en tjock sladdrig mage hör visst till… Ursäkta nu svävade jag visst ut, men jag ville säga att jag håller tummar och tår för dig och vill gärna i likhet med fler höra om hur det går i bloggen. Kanske kunde vara något för mig sedan när jag ammat klart och blivit av med 10+ gravidkilon…
Så bra att du får din förminskning!
Tänkte på ”incidenten” på gymnasiet… Åh vad jag önskar att man kunde gå tillbaka i tiden och sitta där med den kunskapen, med de genusglasögonen man har nu, och få ta den konflikten med förhoppningsvis lite mer mod och styrka. Blä för vad jag kommer ihåg om fleras agerande då. Ja, ska väl inte skriva för mycket om det, men fy fan.
Kram på dig och gulle-Knutte