@annaileby_art
anna@annaileby.comNär folk frågar om jag inte ska ha fler barn snart (varför frågar alla det?!) så säger jag nej, aldrig mer.
Jag har känt precis så, aldrig mer.
Jag pinade mig igenom min förra graviditet (jag vet att det finns de som har det värre förstås) och spydde i sängen, sov flera timmar efter maten på dagarna, fick stanna bilen och spy och efter vecka 25 ungefär så kunde jag knappt gå längre än några få meter innan jag fick sådan foglossning att jag var tvungen att vila i flera dagar efteråt. Efter att jag fått Knut hade mina bröst växt så mycket att inga kläder passade längre, alla behåar var för små och min rygg gjorde svinont. Så jag fick en bröstförminskning betald av landstinget.
Så nej, aldrig mer.
Men!
Nu börjar det ändå smyga sig på. Lite lite.
Den där längtan efter att klä sig i tighta fodral och visa upp magen.
Att ha en sovande liten nyföding på bröstet som sugs fast och lämnar små varma öronmärken på bröstkorgen. Med luddiga axlar och skrynkliga ben.
Jag ville aldrig ha barn tätt. OM jag ens ville ha fler.
Så vi väntar nog en stund till. Ett år eller så.
Men det där ”aldrig mer”, har nog suddats ut lite i kanterna och är numera ett ”inte just nu”.
Går just nu med första barnet i magen. Det är tröstande att läsa att inte alla mår bra under graviditeten… Jag mår skit! Längtar tills bebisen kommer ut i sommar.
Jag vill ha fler barn men inte just nu, har ett på 9.5 månader. Kan också sakna vissa grejer med att vara gravid MEN så kommer jag på allt det jobbiga och blir inte lika pepp längre… Hursomhelst tycker jag att andra personer har noll med det att göra!? Ibland får jag lite hintar (som att det vore dags snart) men försöker att inte kommentera det just för att jag tycker att det bara angår mig och min man, och detsamma för alla andra föräldrar.
Det är 3 år och 2 mån mellan mina barn, jag var inte sugen alls innan stora var över 2 år och sen tog det lite tid att bli gravid. Tror det är sunt att vänta in den där längtan efter nästa!
Jag kommenterar inte så ofta men gillar verkligen din blogg och är glad att du börjat uppdatera så mycket, blev nästan lite orolig för dig (trots att jag ju inte känner dig alls, så skumt egentligen!????) när du hade så mycket att göra för ett tag sen! Alltså inget krav att uppdatera ofta men jag uppskattar verkligen dina inlägg, heja dig! ????????
För ett tag sedan lovade du bilder på Knuts rum. Vet inte om jag missat detta men ser gärna ett inlägg om det. Skulle också gilla ett inlägg om det du sytt till Knut. Tips och inspiration liksom. Saknar dina inlägg om inredning.
Jag har en son på snart 2,5 och har känt exakt likadant. Aldrig mer. Jag hade en relativt lätt graviditet, men fick skitmycket problem med smärta i v39.. gick över 16 dagar uppå och det var då fan ingen fest med konfetti och ballonger. När jag väl fick barn så följde mer än 1 års dåligt mående och det har inte funnits på världskartan att jag vill ha fler barn. Jag älskar mitt barn, men jag tappade så himla mycket av mig själv och det har tagit lång tid att vänja sig vid att jag inte kan göra vad jag vill jämt.
MEN precis som för dig så börjar den där känslan gro.. Att jag kanske inte alls är färdig. Att jag nog vill göra om det. Men det får ta tid. Folk har pikat mig och tycker att det är synd om Olle som inte får några syskon. Men jag skaffar inte fler barn för att han ska få ett syskon. Jag gör det i så fall för att jag vill ha fler barn. Jag skriver jag för att det är min känsla, jag vet att min sambo vill ha fler barn..
Jag har inga barn ännu men tror jag vill ha om något år (tar iofs inte förgivet att jag kan, – har ju aldrig försökt). Jag tänker iaf att jag vill ha minst två barn. En av anledningarna är för att jag vet hur mkt syskon betyder. Min pappa liksom din är död sedan två år och jag hade nog aldrig överlevt om jag inte hade min storebror. Vi har tillsammans fått ”ta hand om” mamma och jag hade inte klarat det ensam. När vi var små var jag nog mest den där irriterande lillasystern för honom men med åren har han blivit en av mina bästa vänner! Och han är extra viktig för mig nu när pappa är borta, han är ju egentligen den enda som förstår min sorg.