Igår kom jag hem efter två dagar i Göteborg, sliten, bakfull, trött och alldeles påfylld till bredden med kärlek.

Att bo på annan ort än alla sina gamla kompisar är på ett sätt väldigt slitsamt. Även om nya bekantskaper och nya nära vänner tillkommit under mina Smålandsår, så kan det ändå aldrig jämföras med de där äldsta vännerna.
De som kan ta upp tråden på ett skämt, som sades för tio år sedan, de som förstår utan att fråga varför man plötsligt råkar börja gråta på Burger King, de som håller handen under bordet, säger att man fortfarande är speciell och som liksom bara vet, för att de känner en så väl.

De här fyrtiofyra timmarna har varit fantastiska och på nått sätt tror jag även att de var direkt nödvändiga för min egen överlevnad.
Så tack.
Tack älskade vänner för att ni alltid, alltid finns kvar, trots ibland oceaner emellan, så vet jag ändå att ni alltid finns där, precis bakom och hejar på.

Om vi förlorar varandra här i vimlet, minns att jag står bakom dig.