@annaileby_art
anna@annaileby.comOm ungefär en månad sitter jag och Emil på ett plan till Österrike för en hel veckas skidsemester, tack vare att jag är årets skidbloggare 2016 (japp, jag älskar att säga det för det är så komiskt)
Det ska bli otroligt härligt att komma bort, sova länge, sitta mot husväggar och sola sig mot iskall alpinsol och dricka öl långt in på småtimmarna.
Men detta innebär också att vi måste lämna Knutte hemma.
Först pratade vi om att ha med honom, men då kan jag och Emil aldrig åka skidor ihop eftersom jag inte törs åka utan honom och någon måste ju passa Knut. Alternativet hade varit att ha med en barnvakt men vi kände att om Emils pappa följde med så skulle det liksom mer bli deras resa än vår och om mammas följde med skulle det bli hennes och min resa. Så det var helt enkelt inget alternativ att ta med Knut.
Vi har lämnat honom förut. När vi var i London på Emils 30-årsdag var vi borta i två nätter men kom hem så sent så Knut sov hos min faster i tre nätter. Det var inga problem alls förutom att vi längtade hemskt mycket efter honom sista dagen.
Första dagen är alltid en känsla av att man glömt nått, man liksom hoppar till då och då och tror att man tappat bort honom. Andra dagen börjar det bli ganska skönt att få vara själva lite och tredje dagen längtar man ihjäl sig efter honom.
Men nu ska vi alltså vara borta i en hel vecka!
Jag är inte det minsta orolig för Knutte, han kommer vara hos sin farfar och hos min faster och hennes man, halva veckan var så han kommer med största sannolikhet ha det jättebra. Det är ställen och personer han är van vid och trivs bra med, nästan som hemma så det kommer inte vara något problem.
Problemet är ju att vi kommer längta ihjäl oss!
Vi har pratat mycket om det här jag och Emil, att vi känner oss så himla ego som åker iväg och lämnar honom så länge.
Samtidigt tror jag att den här resan verkligen kommer göra oss och vårt förhållande väldigt gott.
Knut är nästan tre år när vi åker. Väldigt självständig och inte särskilt mammig eller pappig så jag tror inte han kommer tycka det är så jobbigt att vara ifrån oss.
Åh, dagens i-lands problem!
Hur hade ni tänkt?
Åh, jag kan bli så avundsjuk på folk som har en lite mer avslappnad inställning! Vår son Manfred älskar sin mormor och morfar och har sovit över där många många gånger, som mest två nätter i rad dock. (När vi tagit någon weekend i Stockholm eller så.) Jag har dock alltid dåligt samvete. Alltså, onödigt mycket. Och jag är expert på att komma på katastrofala scenarion som skulle kunna hända medan vi är borta osv. Så mig ska man ju definitivt inte ta råd från, hehe. (Om en vecka ska vi lämna bort vår 6 månader gamla bebis några timmar för att gå på kent och jag har sån ångest för detta att jag överväger att skita i det. Men man vill ju inte vara den torrboll heller.) Men om Knut är van att hänga med sin farfar och sin faster och han inte haft problem med att vara ifrån er flera nätter så kommer det ju säkerligen gå alldeles utmärkt! Små barn har ju liksom knappt tidsuppfattning känns det som? Det blir nog ett roligt äventyr för er alla tre och tänk vilket goskalas när ni kommer hem! <3
Jag har så gott som aldrig dåligt samvete när jag lämnar bort mitt barn. Jag vet att hon trivs lika bra hos andra som hos mig och tiden utan barn behövs. I dagens samhälle med så många skilsmässor behöver vi vuxna egen tid. Så se istället den vecka som en investering i er familj och ditt och Emils förhållande. Och tänk vad skönt det faktiskt är att längta lite ibland, då uppskattar man vardagen än mer sedan när ni väl är tillbaka.
Det är ju ni som känner Knut bäst och är de enda som kan veta vad han klarar. Alla är ju så olika. Som t ex min man har aldrig någonsin haft problem med att vara ifrån hemmet långa perioder oavsett ålder. Jag har tyckt det varit jättejobbigt att sova borta en natt.
Vi lämnade vår dotter när hon var knappt två i fyra nätter. Det var för länge. Efteråt kunde hon inte slita sig från oss och ville inte längre gå till förskolan. Men innan var det helt oproblematiskt att lämna henne en natt här och där. Men nu när hon är 8 tycker hon fortfarande det är jobbigt om vi ska iväg. Så jag har inte hjärta att lämna barnen mer än max två nätter. I ärlighetens namn ångrar jag lite att vi gjorde den där resan när hon var liten. MEN! Jag vet andra barn som inte har problem med att vara borta hos någon de är trygga med en vecka. Barn är olika och det som är min erfarenhet har inte ett skit med Knut att göra. De enda som kan veta vad som blir bra för honom är ni och det låter som att ni ändå känner en trygghet i att han fixar det.
Hursomhelst, berätta för Knut många gånger innan om vad som ska hända, och att ni kommer tillbaka efter sju nätter eller vad det blir. De förstår grejen när man berättat tillräckligt många gånger och det är så viktigt att få förbereda sig för en sån grej. 🙂
Jag tänker att man får bita ihop. Det är otroligt trist att det inte längre bara kan vara odelat toppen att åka bort med sin partner, för att man längtar hem en massa, men det är värt det! Man får sakna och längta, det är okej, men trots det så får man ju ändå tid att ge varandra extra mycket tid och kärlek, som vuxna. Och det vinner ju alla på!
Vi tänker att det faktiskt är bra för alla att få vara ifrån varandra och längta lite. Vår E har sovit hos farmor A 3 nätter i rad som längst och det har gått precis hur bra som helst! Med E är det väldigt viktigt vem han är hos och för tillfället är det farmor A som det fungerar absolut bäst med. Att farmor A dessutom är värsta pyssel-lek-hittepå-göraroligasaker-människan är ju som inte dåligt.
Jag och maken har pratat om att vi ska försöka göra någon resa där vi kommer hemifrån och får prata utan att vardagen skriker oss i ansiktet. Hur många nätter får vi se, men blir det under sommaren kan det mycket väl bli 4-6 dagar.
Jag har själv växt upp med väldigt nära relation till min mormor och morfar och för mig var det inga som helst problem att sova hos dom. Det var lika mycket hemma som hemma. Det var ju till och med mysigare för då fick jag ju alla uppmärksamhet! 🙂 Jag bodde som längst två veckor hos dom, men då var jag 10 år. Men 3-4 dagar var det både nu och då, för att jag och dom ville. Mina första ”ensamma” minnen utan föräldrar är från mormor o morfars lägenhet och deras stuga. Och det är bara positiva minnen!
Res, njut, umgås, prata, längta så ni håller på och dör och kom ihåg att Knutte kommer bli behandlad som värsta majestätet! Det är ni värda alla tre. <3
Åk och försök göra något hela tiden så ni slipper längta för mycket! Jag reste med min äldsta dotter (3 år) bort under en vecka på semester när mina två yngsta var 9 månader gamla. Jag saknade dem otroligt mycket men ville ha tid med äldsta dottern. Några gånger grät jag men annars njöt jag av resan och tvillingarna hade haft det bra med sin pappa och farmor hemma.
Huvudsaken är att ni lämnar honom någonstans där han känner sig trygg, och det gör ni ju! Ett litet tips: Eftersom barn ofta har svårt med tidsuppfattningen kan det vara bra att ge honom någon form av visuellt hjälpmedel att räkna ner tiden med, istället för att säga ”mamma och pappa kommer hem om en vecka”. Ett exempel kan vara att han får öppna en lucka om dagen tills ni kommer hem i en hemmagjord kalender, eller dra bort en flik från ett papper/teckning (där ni åker skidor kanske!)varje dag. Då blir tiden översiktlig och han blir påmind om att ni kommer hem igen.
Hoppas ni får en härlig resa!
Fantastiskt bra tips!
Vad alla andra säger samt att jag verkligen tror på att familj och trygghet är mer än bara mamma och pappa för barn. Ju mer man kan skapa en utvidgad familj för sitt barn desto bättre. Då blir det heller inte ett trauma att föräldrarna åker bort nån gång. Jag skulle dock längta ihjäl mig så mer än två nätter borta har det aldrig blivit. Barnet, däremot, lider inte alls när vi är borta.
Jag tror ni känner er själva, era behov och ert barn bäst så ni gör det ni tycker är bäst.
Alla är så olika. Min man kan åka bort en vecka utan att ringa o prata med barnet varje dag, och jag har inte sovit en natt utan mitt barn som är två år. Jag har aldrig haft det behovet bara.
Hoppas ni får en trevlig resa.
Vår lilla är 2,5. Vi har aldrig lämnar honom borta en enda natt. Och kommer nog inte göra det på länge. MEN en känner sitt barn (och sig själv). Knut låter som en person som klarar det alldeles utmärkt. Vår son är väldigt mammig, och jag skulle inte känna mig trygg att lämna honom med andra så länge. För att jag vet att han inte skulle må bra av det. Barn har ju inte objektkonstant såsom vuxna, alltså förmågan att förstå att någon som inte syns finns kvar. När han är tre kommer han få sova borta en natt med farmor och farfar, men längre än så kommer dröja. För oss skulle en hel vecka inte vara bra alls.
Jag tänker att det är en gåva att kunna ge sitt barn trygghet. Tänk att både kunna vara trygg med sina föräldrar och med andra människor. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna ge min son möjligheten att känna sig trygg med andra människor. Tänk vilken rikedom att ha andra människor än sina föräldrar som ger en kärlek, upplevelser och intryck. Min farmor var otroligt viktig förebild i mitt liv. Har alltid känt en speciell gemenskap med henne. En person som var som mig. Jag har med mig otroligt mycket från henne, erfarenheter, värderingar, inspiration och en känsla av tillhörighet. Jag är otroligt tacksam för att mina föräldrar löste livet så att jag fick spendera så mycket tid med både farmor och farfar.