Tidigt i söndagsmorgon packade jag och mamma in akvarellpapper, penslar och rosévin i bilen och styrde kosan mot Skärhamn och Nordiska akvarellmuséet!
Efter över tio års trånad så var det nu äntligen dags att få bo i en av gästateljéerna. Förstår inte varför vi inte gjort det tidigare?! Aja, nu var det i alla fall dags.

Vi checkade in och gick ett varv på muséet. De har en utställning om Arne Isacsson just nu, lite roligt eftersom det är han som grundat Gerlesborgsskolan där jag gått. En gång fick vi komma hem till honom och se på all konst han hade och jag minns att jag var livrädd hela tiden för han var så himla sträng den där Arne. När vi tittat på allt på museét (mest shopen, som vanligt) så gick vi till vår ateljé. Vi hade valt nummer 5, den med allra bäst havsutsikt.

Kolla bara, vilket utsikt! Sånt här fönster skulle man ha hemma (om utsikten ingick vill säga, i ett villaområde känns det inte riktigt lika aktuellt)

Vi bestämde oss för att se oss omkring, så vi gick ett varv.

Påminn mig om att aldrig ha väskan tvärs över kroppen igen.

Jag var tvungen att fota allt som jag eventuellt vill måla senare, som maneter och klättrande hus tex.

Trädgårdsgoals!

Vi tog en hamburgerpaus innan vi gick tillbaka till ateljén.

För nu hade det börjat klia i mina akvarellfingrar. Jag målar inte särskilt ofta i akvarell och ALDRIG landskap så det var helt klart en utmaning! Man tror ju i sin enfald att man ska måla lite hit och dit och vips så det ser ut som nått Lars Lerin gjort. Så är icke fallet kan jag nu konstatera efter tre dagars målande.

Vi gav oss ut igen för att klättra upp på berget och se på utsikten.

Ett ganska vilande Skärhamn innan högsäsongen drar igång.

Blåsigt men ack så fint.

Vi hittade lä.

Mamma fick feeling.

När solen började gå ner gick vi tillbaka in och målade.

Perfekt start på vår akvarellresa.