Den här sommaren har varit så nyttig för mig. Att verkligen få tid att slappna av och tänka.
Alltihop resulterade i att jag hamnade i ett vägskäl i livet, både gällande mitt privatliv och mitt jobb.
Jag tycker ändå det är viktigt att reflektera över vad man verkligen vill, inte bara flyta med.
Vill jag verkligen vara med Emil? Innerst inne?
Vill jag verkligen jobba med det jag gör? Om jag känner efter ordentligt?
Efter noga övervägande och efter att jag vridit och vänt på mitt liv så kom jag fram till JA, på båda frågorna!
I helgen var vi på min barndomskompis bröllop och när jag stod där och såg in och såg Emil dansa loss med alla mina gamla vänner så känner jag mig så himla babbelvarm inombords. Det finns inget att tvivla på. Han är den jag ska vara med. Alltid.
Angående jobbet så har jag verkligen varit vid ett vägskäl.
Jag har tecknat samma saker så himla länge, stått och trampat, aldrig hoppat.
Så efter lite pepp och småknuffande i ryggen av mina insiders så kanske jag vågar.
Måste satsa för att vinna antar jag.
Det gäller bara att blunda och hoppa!
Oj, som jeg kjente meg igjen nå…
Men i motsetning til deg har jeg ikke kommet fram til svaret, og det gjør vondt langt inn i hjerterota…