Idag stegar jag gladeligen in i vecka 14!
Jag jublade så mycket när jag gick in i vecka 12 att illamåendet skulle gå över (varför skriver dom ens det i appen!) men fick grusade drömmar direkt då jag mådde ännu mer illa än innan.
Jag har hittills klarat mig från att spy men det beror endast på min livslånga fobi för att spy så jag har jobbat fram olika metoder för att undvika det. Men när magen drar ihop sig, munnen vattnas och det drar i kinderna är det verkligen svårt att hålla tillbaka vill jag lova. Jag måste djupandas, gå in i nått mentalt tillstånd och bara härda ut medans kallsvetten rinner på ryggen.
Men som sagt, hittills har det gått bra även om det varit ytterst nära några gånger (Emil suckar och säger men spyyyy bara så blir du av med det!)
Nog om det, nu är det ju som sagt vecka 14 och kanske kan jag få må lite bättre snart.
14 känns så himla mycket längre än 12, som att det liksom blev nedförsbacke nu. De bästa veckorna är ju mellan 18-30 tycker jag. Så snart så.
Annars då? Har en sjuklig craving på sushi och vattenmelon. Igår åt jag en halv vattenmelon, dvs typ 2 kilo vattenmelon! Inte konstigt att jag mådde illa kanske.
Häromdagen köpte jag 16 bitar sushi och tänkte att jag kunde småäta lite under dagen, men svullade i mig alltihop och fick sen gå och lägga mig pga matkoma.
Till skillnad från förra gången är jag noll sugen på godis, möjligtvis lakrits då, men skulle tex inte äta en hel cholkladkaka eller så.
Så då är ju melon bättre, om än sjukt dyrt nu när det är ”fel” säsong.
I början på veckan var vi på ultraljud och gjorde KUB-testet. Vi hade pratat ihop oss innan och visste att vi skulle behålla barnet oavsett vad testet visade och jag var så mentalt förberedd på att det faktiskt SKULLE ha kromosomförändringar att jag blev alldeles paff när hon sa att det inte fanns någon risk för det.
Jag blev så vansinnigt sugen på att ta reda på vad det var för kön men hon sa att i detta läget är det så lätt att de allra flesta ser ut som pojkar så hon vågade inte säga nått.
Så nu börjar några lååååånga veckor tills vi kan kolla ordentligt.
Både jag och Emil tror att det är en tjej.
Arbetsnamnet på den här bebisen är Småtting som Knut så fint hittat på (efter ett barn i Alfons)
När Knut låg i magen så kallade vi honom för Bobban. Så vi brukade säga: -Det var jag, Emil och Bobban….. Så som alla gamla historier börjar.
När det kommer till namn så trodde jag att vi var helt överens men nu har Emil slopat båda mina favoriter, så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. På killnamn är vi däremot helt överens.
Kolla vilken bra ultraljudsbild vi fick! Man ser till och med att Småtting ligger med benen i kors!
Åh, KUB-testet alltså. Jag är några veckor bort från det, precis som du med barn no 2, och jag tycker det är så himla otäckt. Precis som ni skulle jag aldrig, frivilligt, ta bort ett barn som sannolikt har Downs men där är inte jag och min partner helt överens. Vi har helt duckat samtalsämnet denna gång och sist var det så långt bort i sannolikhet att det aldrig behövde pratas om men det här är min mardröm – att behöva ha den diskussionen. Att ingen kan vinna, att det ska slita isär oss. Fy fan. Naturligtvis borde en väl vara smart nog att inte ens bli gravida innan man har konsensus i denna fråga men well, för sent nu. Hade det inte varit för de andra trisomierna, de som oftast leder till fosterdöd eller väldigt kort levnadstid så hade jag nog inte gjort det alls denna gång. Hur tänker ni kring de avvikelserna?
SVårt det där när man inte är överens. Vet inte alls hur jag skulle gjort då. De andra avvikelserna hade jag nog valt att avsluta, jag vill ju ändå att mitt barn ska få ett så bra liv som möjligt. Just down syndrom står inte i vägen för det till skillnad från de andra svårare sjukdomarna de kan upptäcka