Den där blomdoftande, idylliska bilden man har i huvudet om hur livet på landet ska vara. Den är inpräntad i min hjärnbalk.
Jag vill gå på knarrande, ojämna golv med hemstickade sockor, jag vill laga mat på en spis som tar en evighet att bli varm och jag vill plocka brokiga blombuketter i trädgården.
Jag vill sy framför brasan på kvällarna, lysnna på musik och bara höra hur huset knäpper och låter.
Jag vill bli skitig och lortig när jag gräver upp halva trädgården, ta i och använda musklerna när jag slipar fasaden och oljar verandan.
Jag vill ha en atlejé på gården där jag kan dreja, och måla utan att vara orolig om man spiller på golvet. Jag vill ha en finloppis i matkällaren och jag vill ha en grusgång som gör ont under barfota fötter på sommaren.
Nu finns det där huset till salu. Precis det jag vill ha. Det ligger precis där jag vill bo och jag skulle göra vad som helst för att få flytta in redan imorgon.
Nu gäller det bara att övertala Emil om att livet på landet med en pysselfru är det han är ute efter.
Kom igen nu Gud, jag fick inte Konstfack så jag kan väl åtminstonde få det här huset?!
Tack på förhand.
0 kommentarer