På semestern lyssnade vi på podcasts med sommarpratarna och det fick mig osökt att tänka på vad jag skulle pratat om om det var jag.
Antagligen om hur det känns att packa ner alla sina saker i lådor och flytta till en ny stad, där man egentligen inte känner någon, och hur det känns inuti att sitta i sin nya lägenhet och titta ut över torget på alla andra, sådana som är vänner med varandra, när de hittar på saker och man undrar för sig själv hur man gör.
Hur gör man för att bli vän? Säger ”hej ska vi leka” eller är man bara med och håller tyst tills de ser en?
Jag minns knappt hur jag gjorde. Plötsligt var jag någons vän. Någon skickade sms och någon sa hej på stan. Hur gjorde jag det?
Sen hade jag antagligen ägnat en del åt att passa in, att hålla in magen och aldrig ta för djupa andetag. Bara försöka smälta in.
Något som aldrig legat i min natur och något jag aldrig lyckats med.
Fast jag försöker i smyg. Försöker hålla igen och försöker att vara tyst.
Mina nya vänner, som jag för bara några år sedan inte visste skulle vara mina vänner, som nu var med i Turkiet, sa att de såg en ny sida hos mig. Semester-Anna.
Semester-Anna är egentligen sådan jag alltid är, fast håller tillbaka. Snabbkäftad, öppen, rolig och lättsam.
Men det törs jag aldrig visa på hemmaplan.
Man vill ju inte sticka ut i en stad som smälter in.
Så jag biter mig i tungan och försöker med klumpiga steg att inte trampa någon på tårna.
Jag hade kunnat fylla hela programmet med ord om min mamma.
Min varma, mjuka, snälla Muminmamma som aldrig skäller eller blir arg, som alltid bara stryker runt och fixar, som häller upp hemmagjord saft i färgglada glas och bär ut i bersån, som bakar bullar och fyller upp frysen ifall det kommer någon som vill äta mer än en bulle, som inte bara kan köpa en keramikhöna i en affär med konsthantverk, utan måste först kolla på alla och sen välja den det är mest synd om, som ser ledsen ut på ögonen så man vet att man räddad rätt höna.
Min mamma som alltid luktar varma blombuskar och som blir svettig under ögonen när hon äter sötsur sås, som skrattar så tårarna sprutar och som jag vet, skulle göra precis vad som helst för sin familj.
För så är hon, min fina, bästa, älskade Muminmamma.
Men antagligen, när allt kommer till kritan hade jag nog ändå pratat mest om att våga.
Om att egentligen vara livrädd, men sen hoppa ändå.
För saker händer inte av sig självt, det händer för att man vågar mer än man egentligen gör.
Så det hade jag kanske pratat om.
Om någon hade frågat mig alltså, vad mitt sommarprogram skulle handla om…
tycker du ska spela in ditt sommarprat, jag skulle lyssna!!
Det var fint skrivet, Anna. Jag känner igen mig i det där med att passa in på nya ställen. Det är inte det lättaste.
Känner att jag VÄLDIGT gärna hade velat lyssna på dig som sommarpratare!
Jag känner igen mig i det du skriver om att passa in, skaffa ”riktiga vänner” och hålla in magen. Det är lättare när man pluggar eller kommer in i ett tydligt sammanhang. Om jag bodde nära dig skulle jag gärna leka och hälsa på gatan. Kram Malin
Åh vad fint!
Nu blir jag alldeles tårögd. Hon verkar fin, din muminmamma.
Efter den beskrivningen hoppas att du blir sommarvärd nästa år! Och gärna dubbelprogram om det går =)
Jag hade gärna lyssnat på ditt sommarprat!
Du ger mig hopp som nyinflyttad Värnamobo! Hoppas jag också snart har nya vänner;-)
Å din mamma verkar så mysigt, en sån mamma ska jag bli nån dag!
Jag tror det hade varit ett fasligt bra sommarprogram!