@annaileby_art
anna@annaileby.com
Nu har den största chocken efter att pappa gått bort lagt sig. Eftersom han blev sjuk för bara två månader sen så har man knappt hunnit förstå vad som hänt och man har bara försökt hålla sig själv ovanför ytan för att inte drunkna i allt det här.
Men nu har jag alltså insett fakta. Insett att han inte kommer tillbaka. Att jag aldrig kommer få krama min egen pappa igen och aldrig mer klappa på hans skäggiga kind.
Jag minns precis hur den känns, kan fortfarande känna i handen precis hur hans kind känns och när jag sa till mamma att min största sorg är att jag en dag kommer glömma bort hur han känns, så sa hon att hon fortfarande minns precis hur hennes pappa kändes, att det är ingenting man glömmer.
Det känns så tryggt att veta, för bara tanken på att jag ska glömma bort hur hans kramar känns och hur han låter när han skrattar eller hur hans skäggstrån viker sig när man klappar honom, får mig att vilja gå i tusen bitar!
Jag skrev tidigare att jag inte gråter. Det har ändrats.
Jag gråter och gråter och gråter nu när jag vet att det här är för alltid. Att mina barn inte får en lekmorfar som hänger upp gungor i träden och matar dom med godis i smyg.
Att jag inte längre kan ringa när det sitter läskiga typer bredvid mig på tåget och att jag aldrig mer får skjuts i hans blåa rallybil.
Att jag redan glömt hur han luktar för allting bara luktade sterilt och äckligt sjukhus i slutet.
Jävla helvetes skitfaaaaan, såhär skulle det ju inte bli Pappa!
Du fattas mig.
De där tankarna ramlar över mig titt som tätt. Min mamma dog för ett år och tre månader sen. Vi fick lite mer förvarning dock. Hon var sjuk i ett och ett halvt år. Kanske hjälper på ett sätt, kanske inte på ett annat. Men gråter gör jag, mer nu än direkt efter hon dog. Jag grät mer innan än den första månaden efter.
När min ettåring ibland plirar mot mig och jag ser mamma i hennes manér och jag får insikten som ett slag i bakhuvudet, att mamma aldrig får lära känna henne, aldrig får vara hennes mormor, aldrig får se hur lika de är. Och E får aldrig lära känna och umgås med henne som skulle blivit den bästa mormorn nånsin. Det gör så ont. Och jag kan fortfarande inte alltid hantera det. Men det blir långsamt ”bättre”. För samtidigt vill jag inte det, för jag är livrädd att jag ska glömma. Och även om jag insett så kan jag nog aldrig riktigt ta in, att jag _aldrig_ mer i hela mitt liv kommer att få prata med eller krama henne nåt mer.
Jag tror att du snart igen kommer att minnas hur han luktade. Hans långa liv kommer att lämna mycket mera minnen än hans korta sjukdom, när du väl förträngt det värsta. Kram
Lilla Anna. Jag känner med dig! <3
Jag beklagar verkligen verkligen sorgen och jag skickar femtiotusen kramar till dig nu Anna! Den största skräcken i mitt liv är att förlora pappa min, och när jag läser detta så får jag ångest och jag är så ledsen för din skull! Tänker på dig idag! Kram!!!
♥
<3
Noen ting glemmer man. Andre glemmer man aldri. Mammaen min døde uten at jeg kunne si ha det til henne. Jeg hadde aldri tid til å samle på minnene om henne. Puff så var hun borte. Likevel husker jeg mye..! Spesielt følelsen hun gav meg, det er den du skal ikke glemme og gi videre til dine barn. Klem.
Tänker på dig.
Min pappa är så fin, och kärleken till honom får mig att verkligen känna din sorg när jag läser. Jag tror, som din mamma, att vissa saker glömmer man inte. Och plötsligt springer du på en doft som påminner om hans, och då finns den där igen.
Så jag skickar en främlings kärleksfulla kramar och omtanke. Och tackar för att vi får dela detta med dig.
Jag tänker ofta på ett citat från Ronja Rövardotter, det som hennes pappa säger när Skalle-Per dör,
”Han har funnits jämt och nu finns han inte längre. Han fattas mig!”
åh fy fan jag bara gråter när jag läser detta, så hemskt så hemskt, så jävla hemskt. hoppas på att du får vila i din sorg mellan varven och att det händer fantastiska och roliga saker också så att du får nån typ av balans i tillvaron. det är säkert ingen tröst men gött att du hade en sån fin pappa, många har ju pappor som är skitstövlar. styrkekramar till dig.
Jag är ganska säker nu på att man inte glömmer! Min älskade farmor dog för över ett år sen å jag oroades för att glömma hur hon lät,luktade.. Men d går att höra i sitt huvud å frammana andra minnen! Din pappa var med dig hela livet,det kommer han fortsätta vara! om du så är 100 tror jag du kan höra hans röst!!!
Sitter med gråten tjock i halsen och tårar som rinner. Jag kännr SÅ med dig! Du lever det som andra fasar för. Min pappa är nyligen opererad för cancer och plötsligt insåg jag att starka (”odödliga”) pappa kan ryckas från mig. Jag är så rädd…
Du ska se att du kommer minnas allt det fina hos din pappa även långt från nu.
Kram!
kram
<3
<3
Beklagar verkligen!!!! Sorg är bland det värsta som en människa kan gå igenom.
Önskar dig ett underbart 2013
Finaste bloggen förresten!
Min älskade finaste farfar försvann på en månad, för två och ett halvt år sedan. Jag gråter än. Varje gång jag tänker på honom. Men aldrig vid hans grav. Han fick en hjärtinfarkt och kom aldrig hem igen, och de sista minnena är från sjukhuset. Så länge hade jag panik över att det var de sista jag skulle komma ihåg av honom, att det var det så jag skulle minnas honom. Men det är ju galenskap. Jag har ju ett helt liv fullt av minnen med honom, fyllt av upptågshistorier och kortspelskvällar. Jag vet hur han luktade när han klippt gräset, när han skulle vara julfin och när han låg på sjukhuset. Och jag vet hur hans hand kändes när han skulle lära mig tälja vårflöjter, när han klappa mig på kinden och precis innan han försvann.
Men jag förstår sorgen över att ens barn aldrig kommer få träffa han, den känns förlamande. Känns som ett hål i hjärtat när jag tänker på det. Men, vi vet ju hur han (min farfar och din far) skulle vara mot dem, och allt det han skulle gjort får vi istället göra. Och berätta historier, i massor.
skrev någonting långt… suddade.
Fick för mig att det räcker med hjärtan, och ett litet ord om att du inte är ensam. att gråten i alla fall inte varar för evigt! att de finns de med oss exakt precis hela tiden, och att en gång kommer man äntligen få pussa dem sådär fullt av kärlek och bara känna i hjärtat hur jävla mycket man älskar dem!
och det där skägget, jag vet precis, och man saknar det så man spricker!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 PUSS!
Du kommer aldrig glömma honom! Även om det är svårt att komma ihåg hans doft just nu, så kommer det tillbaka när du minst anar det. Ibland är det små saker som gör att du kommer ihåg. Det kan vara någon som går förbi dig på gatan eller liknande som väcker minnena till liv. Jag kan fortfarande känna min mammas doft ibland, fast att hon gick bort när jag var 7 år gammal för 23 år sedan. Och jag gråter fortfarande över det. Du är stark som skriver om det så öppet som du gör! Styrkekramar!
Jag fick också panik i början då jag trodde att jag börjat glömma bort min pappas röst, lukt, känslan av hans skägg (min pappa såg lite ut som en mysig jultomte), men det finns där. Men så helt plötsligt kommer de minnena tillbaka, utan förvarning och utan att jag behöver pressa fram dem. Då blir jag glad för att det finns kvar i mig, men ledsen för att han inte finns hos mig på riktigt…
Beklagar verkligen sorgen. Ta hand om dig och låt andra ta hand om dig när du behöver ta en paus.