Jag och Anna hade en intressant diskussion igår om kreativitet.
Vi pratade om Olle Ljungström och att han är helknäpp men väldigt kreativ, nästan så det slagit över i galenskap. Anna sa att för en medelsvensson är hon helt wacko men för en sån som Olle Ljungström är hon bara en fjant. Hon kände sig medelknäpp med andra ord.

Vi pratade om Per Gessle, om huruvida han va ett geni eller bara en smart affärsman. Jag röstade på det senare. Att göra en bra grej en gång och sen upprepa den femtiotvå miljoner gånger är inte att vara kreativ enligt mig.

Vi pratade om kreativitet föds ur det jobbíga, när man måste kämpa eller har det svårt. Att de som inte haft det så lätt ofta blir de mest kreativa?
Jag tror det kan ligga något i det.

En del människor är bara enkelt glada och sprudlande. De finner sig i livet liksom. Behöver inte kämpa direkt, aldrig va den som folk sparkar på.
Jag umgås inte med en enda sån människa. (skulle va Emil då)
Alla mina vänner är lite udda, de är väldigt kreativa allihop, fast på olika sätt, de är såna som tänker efter, som aldrig bara har ett rakt svar, de är såna man kan hamna i intressanta diskussioner med, såna som faktiskt öppnar ögonen på en, de tänker och filosoferar och är alldeles alldeles underbara.
Men i medelsvensson ögon är dom antagligen helknäppa, precis som jag.