Igår var det en kille på vår skola och hade föreläsning. Han var cp-skadad och den mest fantastiska föreläsare jag någonsin lyssnat på!
Jag fick kämpa flera gånger för att hålla tårarna tillbaka, samtidigt som jag skrattade så jag vek mig flera gånger!
Man lär sig så otroligt mycket mer när någon använde humor och verkligen är genuint rolig!
Han pratade om sin mamma (det var här jag nästan började stortjuta) och sa att utan henne hade han aldrig vågat föreläsa, att utan henne hade det aldrig gått för hon hade alltid trott på honom.
Han sa att man behöver sin alldeles egna hejjarklack och jag tänkte på hur JÄKLA lyckligt lottad jag är som har en hejjarklack på en halv miljon människor!
Vad mer kan man begära?
(här hittar du Jonas hemsida, där du kan se var du kan lyssna på honom, GÖR det om du har möjlighet!!)

Jag hade kunnat skriva ett tacktal på miljoners sidor till mina föräldrar att de alltid låtit mig hålla på med det jag vill, att de aldrig sagt att jag inte kan eller att det inte går. Att de alltid står längst fram och hejjar på när det går trögt!
Tänk om de inte låtit mig utbilda mig till det här, tyckt att jag skulle ha ett riktigt jobb. Tänk om de inte köpt nya pennor till mig när jag var liten, att de hade låtit mig teckna på tråkigt tunnt oblekt papper för att det ändå bara var ”barnkladd”, tänk om de inte hade tyckt att det var värt att uppmuntra min kreativa sida.
Jag vill inte ens spekulera i vem jag hade varit då. Antagligen död.
Utan mina föräldrar och min alldeles lljuvliga mormor hade jag aldrig blivit den jag är idag, hade aldrig vågat och hade aldrig kännt att allt är möjligt.
Utan er vore jag ingenting.
Så tack.
Verkligen.
T a c k.