Att bo i en stad där man inte känner någon är påfrestande. Nu känner jag folk på jobbet och jag trivs väldigt bra här, men det är så mycket annat.
Jag bor i en möblerad lägenhet, den har sina saker, säng, bord, stolar, soffa.
Men jag har porslinsråddjur, muminmuggar, banantyg, stringhyllor och inramade teckningar. Alltihop nerpackat i en kall källare i Värnamo.
Lägenheten känns inte som min. Mina saker är inte här.
Jag kommer inte hem till mig när jag kommer hem.
Jag behöver omge mig med allt skräp jag samlat på mig genom åren, behövder alla lappar, tidningsurklipp, trasor och snoddar man har i lådorna.
Jag märker det på hur jag beter mig, liksom inåtvänd.
Är inte som jag brukar.
Känns som jag packade ner min identitet i lådorna ihop med allt annat och ställde ner det i den där källaren.
Jag saknar allt som är jag.

På fredag kommer mina föräldrar med kalopps och kanelbullar.
Just nu är det det enda som får mig att inte börja stortjuta.