Jag är känd för att vara en riktig bekräftelsejunkie.
Jag vill alltid höra hur fantastisk jag är, helst ska Emil säga att jag är det bästa som finns minst femtio gånger om dagen, kanske är det också därför jag har en blogg, för att man får ENORM bekräftelse av er, vilket är så himla himla fint!
Men som ni säkert förstår är det ganska jobbigt för min omgivning eftersom jag hela tiden söker den där bekräftelsen. Som tur är är Emil ganska härdad. (han tycker dessutom att Håkan Hellströms låt ”jag vet vilken dy hon varit i” handlar om mig. Det är nog sant)

Men nu har jag insett att träningen är det absolut bästa formen av bekräftelse, eftersom jag då äntligen kan bekräfta mig själv.
Att se att man efter en månad kan lägga på ytterligare fem kilo på motståndet, att man orkar dubbelt så många armhävningar som nyss och att man inte håller på att kräkas efter varje sit-up.
Det är den ultimata formen av bekräftelse.
Den man får av sig själv.