Idag kom Emil förbi.
Han och Albin ska till Italien en vecka och åka skidor, så han svängde förbi för att ge mig en puss. (fast det är åt helt fel håll från Arlanda)

Ibland kan jag få för mig att jag lika gärna skulle kunna vara själv, att jag inte behöver någon Emil.
Men när jag såg honom idag så kändes det som min mage skrattade, det drog i mungiporna och jag liksom hoppade fram.
Det kändes precis som när jag såg honom första gången.
Sen att få tycka läpparna mot hans mjuka, det kan nog vara det bästa som finns.

Så nej jag klarar mig inte bättre själv. Jag vill ha min Emil för alltid.

För han är den enda som gör mig knäsvag bara av att finnas till.