Jobbet är verkligen hur kul som helst, jag gör nästan hoppsasteg dit på morgonen. Alla är supertrevliga och man känner sig aldrig utanför eller förbisedd. Dessutom får man ju omge sig med skor hela dagarna vilket inte kan va annat än trevligt.
Men sen blir klockan fem och man ska gå hem.
Då inser man plötsligt hur sjukt ensamt det är att va i en stad där man inte känner nån. Jag kan inte ringa nån, jag kan inte prata om onödiga saker med nån, jag kan inte bara få umgås lite utan att det ska vara nått märkvärdigt med nån.
Så jag sitter där, med hörlurarna på och väntar på bussen, går hem två kilometer i mörkret och kommer hem till en lägenhet som är lika tom och tyst den.
Jag ska inte klaga, jag är mer än nöjd med att va i Varberg, ha mitt absoluta drömjobb och få bo i en fin lägenhet.
Jag skulle bara ge nästan vad som helst för att få fika med någon som känner mig.
0 kommentarer