Jag känner hur den ökända höstdeppen smyger sig på, den står envist och knackar på och jag vill bara gömma mig långt in dit den inte når.
När det vankas höstdepp vill jag flytta till New York, åka till Stockholm och pussa brorsbarn eller åtminstone ha en åka-till-mamma-resa inplanerad. Jag vill bort helt enkelt.
Tror att jag kan fly från magklumpen om jag bara byter stad en stund, ibland funkar det. Ibland inte.

Jag får försöka tänka på det fina, att jag kan tända stearinljus och lyssna på musik vid köksbordet med min man, att jag snart får ha mössa och att jag har ett spännande möte inbokat imorgon.

Nu känns det lite bättre.
Men det är nått visst med mammakramar som liksom hjälper mot allting.
Ett kungarike för en sådan just nu.