@annaileby_art
anna@annaileby.comI förrgår när jag kom till huset ställde jag mig i vårt blivande sovrum och målade garderobsdörrar. Det var fortfarande mörkt utanför och jag hade lampan tänd så jag gissar att jag syntes ganska bra för folk som var på utsidan.
Plötsligt hör jag hur någon gormar och skriker utanför så jag vänder mig om för att se vad det är frågan om. Då är det tanten i huset bredvid som öppnat sitt fönster och står och skriker det ena värre än det andra till mig!
Jag, som är ensam hemma, blir fullkomligt livrädd och lämnar genast rummet och står och gömmer mig bakom en vägg tills jag hör att hon stänger fönstret och försvinner. Snabbt som ögat springer jag fram och drar ner persiennen och släcker lampan så hon inte ska se mig så tydligt. Återigen hör jag hur hon öppnar fönstret och börjar skrika åt mig där jag står bakom persiennen fullkomligt stelfrusen.
Är det något jag är rädd för så är det galenpannor som man inte vet var man har och nu bor jag granne med just en sån!
Jag trevade efter min mobil i mörkret och ringde till Emil och berättade om den läskiga tanten i fönstret.
Han sa att det inte var något att bry sig om och att jag skulle fortsätta med mitt och strunta i henne.
Jag gick och satte mig i vardagsrummet istället och började montera ihop ikeamöbler, då öppnar tanten ett annat fönster och skriker för full hals att jag ska lämna huset, att jag är en knarkhora och sådär håller hon på.
Jag kryper över golvet till ett hörn där hon inte ser mig och sen ringer jag polisen.
Vettskrämd förklarar jag för den snälla polisen om tanten och att jag inte vill vara ensam hemma om hon ska hålla på sådär.
Polisen säger att tanten säkert är sjuk och inte är farlig men det tröstar inte mig det minsta så när vi lägger på ringer jag Emil igen som får komma hem och rädda mig där jag sitter ihopkurad i ett hörn av vardagsrummet.
Jag förstår att hon är dement och sjuk men det känns ändå så himla obehagligt att ha det såhär och jag som hade som drömbild med huset att kunna sitta ute på altanen i vår och dricka kaffe med bebisen har nu helt fått släppa den bilden för det är på ”tantens sida” och jag törs inte gå ut där längre.
Igår fick Emil vara själv i huset för jag ville inte åka dit och när han stod och målade skrek tanten åt honom hela kvällen och sen hade hon enligt de andra grannarna fortsatt gorma resten av kvällen även när han åkt därifrån.
Vi har ringt polisen och hemtjänsten och något måste hända för såhär kan vi ju inte ha det!
Känns så himla tråkigt att inte få vara ifred och vara just sådär lycklig som jag egentligen är över huset, utan att en dum tant ska komma och förstöra allting!
Flyttade från ett hus utan grannar och fick istället en mardrömsgranne!
Fan!!
Idag kommer Emil och hämtar mig efter jobbet så åker vi till huset båda två, för när han är med så gör det inget om hon skriker. Då känner jag mig ändå trygg som har honom där.
Jag vill ju också renovera och fixa vidare, även om jag inte längre törs göra det ensam.
Jävla tant som förstör på det här viset!
Nämen usch det där låter ju inte bra, men det ordnar sig säkert. Kontakta mäklaren eller dom som bodde där innan, någon måste ju veta vad som är fel på tanten. Gud vad mysigt det lät med att sitta på altanen med bäbis. Klart du ska få njuta av det. Lycka till:)
Usch, vad jobbiigt! Något liknande hände mig när jag flyttade till min första lägenhet för många år sen. Ja hade längtat så efter att flytta hemifrån, komma in till Stockholm (från Täby) och ha en alldeles egen lya som jag fick inreda som jag ville och börja mitt nya vuxenliv i. Minns den allra första kvällen. Mina föräldrar (som hjälpt mig flytta) hade åkt tillbaka till Täby och jag satt där ensam bland alla flyttlådor och kände mig lite sårbar mitt all förväntan och flyttglädje. Började fixa med att packa upp och göra det mysigt och får höra ett jäkla liv från höghuset mitt emot. Öppnar fönstret för att se vad/vem det är som låter och då står det en sån där galen tant där mittemot och vrålar hemskheter åt folk som går förbi på gatan, om att hon ska döda dem och en massa annat. Så får hon syn på mig och tar ny sats och sen får jag höra vilken jävla idiot jag är och att jag är en jävla hora och att hon ska döda mig med. Jag blev så himla rädd och ledsen och tänkte: Gud, vardet såhär det skulle bli att flytta hemifrån? Jag grät och kände mig rädd för att gå ut första tiden, för det här fortsatte i minst en vecka. Sen blev det äntligen lugnt och jag fick veta av en annan granne att hon blivit anmäld och tagits in på psyket. Hon var yngre än ”din” tant, i 50-årsåldern om jag minns rätt och hade drogproblem. Hon vräktes och kom aldrig tillbaka och efter det blev det precis sådär mysigt som jag hade drömt att det skulle bli att bo där och du ska se att det blir så för dig också. Självklart ska du kunna sitta ute och njuta och inte behöva gömma dig för att få vara ifred. Förhoppningsvis har hon anhöriga som kan ta tag i situationen, eller så kanske ni grannar kan gå samman och anmäla henne. På ett eller annat vis så ordnar det sig ska du se. Stå på dig och ge inte bort din kraft till en knäppgök. Kram, Lina på Öland
Har ni fler grannar än Läskiga Tanten? I så fall kan det kanske vara bra att prata lite med dem, försiktigt fråga om de också har blivit besvärade av henne. Säg som det är, ni är nyinflyttade och tycker att det känns läskigt.
Jag har på mina fem år i min lägenhet haft alla sortes konstiga människor. Alkoholister, psykfall som kletat blod i hela trappen och försökt hoppa från fönstret, dement tant som stått och lyssnat i mitt brevinkast och puckade ungdomar. Om vi ska ta det positiva med om det är en dement tant som du bor brevid så brukar det gå ganska fort för dom att bli så pass dåliga att hon måste in på hem. Så var det min tanta här huset. Det man kan göra är att ringa polisen och till slut måste dom ta kontakt med socialtjänsten. Förstår verkligen att det är jobbigt och otryggt men läs på lite om demens så kanske det kan lugna dig. För mig slutade det med att jag och den dementa tantens man blev väldigt nära efter hennes bortgång. Vi hjälpte dom så många gånger. Det orndar sig Anna, det är bara att fortsätta stå på sig och ringa polisen. Alternativt kan ni försöka prata med henne, om hon nu inte är dement eller sjuk….så hon får se att ni inte är farliga.
Huh, förstår verkligen besvikelsen och att du inte vill vara där själv. Hoppas att det löser sig på något sätt. Kanske går det att följa med någon anhörig till tanten och bli presenterad som ok? Eller så minns hon inte det heller…men man önskar ju. Stor kram!
Oj, vad jobbigt! Men kom ihåg att demens är en sjukdom – som innebär att man får svårt att tolka sinnesintryck, förstå sin omgivning och helt enkelt klara av livet i stort. Det är vanligt att man känner sig rädd, orolig och har mycket ångest, och ibland har man till och med hallucinationer. Att er läskiga granntant står och skriker åt er är antagligen till följd av detta. Kanske kan det kännas mindre läskigt om du påminner dig om att det faktiskt handlar om ett sjukdomstillstånd, och att tanten försöker hantera den ångest och förvirring som hon känner. Jag tycker att ni borde försöka få tag på nån av tantens anhöriga – kanske vet de hur ni kan gå till väga för att minska problemet: att prata med henne och presentera er kanske hjälper? Eller så kan ni ytterligare påtala att det verkligen är ett stort problem, att hon verkar må väldigt dåligt och på så sätt påskynda att hon får hjälp på annat sätt (hemtjänst, flytta in på gruppboende, osv) – vilket ju också skulle lösa ert problem… För det är klart att du måste kunna sitta ute och njuta av bebis och morgonkaffe i din egen trädgård i vår och sommar!
Hoppas att det ordnar sig!
Fyy fan vad obehagligt! Jag är jättekänslig för hur folk beter sig och hade reagerat jättestarkt även om jag hade vetat att det är en sjuk person. Det hade inte spelat någon roll jag hade blivit jätteledsen ändå. Och tyckt det var obehagligt..
Vad har hemtjänsten sagt? Kan de inte göra något?
Jag kan inget om gamla läskiga tanter men jag hoppas innerligt att det löser sig så ni får lugn och ro i huset. Så himla typiskt att saker och ting aldrig riktigt får vara perfekta, vilket huset annars verkar vara för er ju!
Vad supertråkigt! Grannar… bäst när de är bra och sämst när de är så hemska. Hoppas hon får hjälp och hamnar nånstans där hon mår bra igen.
Ni får i alla fall ett fint hus! Så skönt att ni bevarar. Vi har ett radhus i ungefär samma ålder och har renoverat och gjort om i över tre år. Inte alls färdiga än. 🙂
Lycka till med barn, hus och grannar!