Det här inlägget har jag bävat för. Har velat fram och tillbaka om jag ska skriva det eller inte.

Men jag vill inte måla upp en bild av mig själv som fantastik och underbar på alla sätt.
Jag står varje morgon och drar i den där förbannade magen, jag drar in allt jag kan för att sen se den hänga över byxkanten igen.
Jag får ont i magen när jag går in i varuhus och ser alla söta smala piffiga butiksbiträden, när jag själv har på mig dubbla strumpbyxor och inhållande trosor så jag knappt får luft bara för att jag ska ha en klänning som sitter åt lite runt magen.
Jag ville aldrig bli en sån som bryr mig om sånt. Har lovat mig själv tusentals gånger att aldrig bli en sån som bryr mig om vikt och räkna kalorier hit och dit.

Jag hatar att träna, det är det absolut värsta jag vet och jag är hellre tjock och ritar en teckning än går och tränar och pinar mig själv två timmar.Så värdefull är inte en platt mage för mig.

Ändå står jag där framför spegeln och tittar bistert på kärlekshandtagen.
När jag ibland ser mig i spegeln och tycker att jag är fin, för att två minuter senare höra att jag inte är det och istället för att lita på mig själv, helt tror på den som kallar mig tjock.

Så istället har jag stora t-shirts och låtsas som ingenting. Jag hatar egentligen min egen inställning mer än jag hatar magen.
JAG tycker egentligen att den där magen är ganska fin.
Men istället väljer att lyssna på dom som inte tycker det.
Så ytterst fånigt och sorgligt.

(klicka på bilden för att se den större)