Det här verkar vara en öm tå hos många, men jag måste ändå skriva om det för det upptar en stor del av mitt liv numera!
Jag var en sån som ALDRIG skulle gå på gym, det fanns inte i min värld och såg bara massa stora biffiga killar och små och skitsnygga tjejer framför mig.
Sen en dag blev jag helt enkelt trött. Trött på att bli anfådd av att gå till skolan, trött på att magen alltid hängde över byxorna, trött på att inte kunna se på min kropp och vara nöjd, trött på att vara så himla slö jämt.
Så jag gick till gymmet, livrädd och jätteskakig.
Men jag överlevde, jag hade träningsvärk deluxe och trodde min sista stund var kommen. Men jag överlevde.
Det var två och en halv månad sen nu. Jag har varit där 3-5 pass i veckan sen dess.
Jag riktigt längtar efter att få komma in på gymmet, känna den där speciella lukten av svett och prestationer.
Jag älskar att vara där. Den tid det tar för mig att träna får jag igen gånger tusen i energi sen.
Jag hinner med mycket mer, är mer effektiv, orkar MYCKET mer och att få sätta på sig kläder utan att tänka på mage hit och dit har hjälpt mitt självförtroende något enormt!
Jag kan inte förstå hur jag kunde vara en sån motstndare till det här?!
Det är ju MIN kropp, mitt liv och min tid. Varför inte göra det bästa av det.
Är man arg tar man in hårdare, är man ledsen går det över efter en timme på spinningcykeln och tänker man på Konstfack orkar man hur många armhävningar som helst.
Jag kan inte tänka mig att inte träna nu. Det är det roligaste jag vet och igår sa tränaren att jag har all potensial i världen att bli riktigt stark.
Det kändes fint.
För bara några månader sen kunde jag inte föreställa mig att någon skuulle säga så till mig.
Men jag skulle fortfarande aldrig springa på löpbandet.
Så långt sträcker jag mig aldrig.
0 kommentarer