Den alltid lika underbara Clara har skrivit ett inlägg om att känna sig själv och vikten av att göra det.

Jag känner mig själv extremt väl, kanske just för att jag allra helst pratar om mig själv, umgås med mig själv och tänker på mig själv. Mycket egoistiskt och ganska ocharmigt, men likförbannat sant.
Jag är min absolut bästa vän, jag ställer alltid upp för mig själv, unnar mig goda saker utan att ge mig dåligt samvete, klappar mig själv på ryggen när jag gjort något bra och firar mer än gärna mina egna framgångar, själv eller ihop med andra.
Jag tycker inte om att lyssna på radio och blir oerhört stressad av att försöka jobba med P3 i bakgrunden. De pratar ju bara en massa strunt och aldrig någonsin handlar det om mig, så därför stänger jag av.
Jag tycker det är roligare att gå på stan ensam än med andra, så slipper jag få smakråd från någon som inte tycker som jag.
Jag tycker om när Emil är iväg och spelar innebandy på kvällen för då får jag krypa upp i soffan och dricka glögg och se på skräptv alldeles ensam (detta är såklart bara roligt eftersom jag vet att han kommer hem igen sen)
Jag tycker inte om spontanbesök då det stör min egentid och jag jobbar alltid med dörren stängd.
När jag får ett roligt jobbuppdrag går jag hellre ensam hem och ler brett hela vägen (måste se väldigt dumt ut) än berättar det för någon som kanske inte jublar lika mycket som jag.

Tjaaa….vad säger det här om mig egentligen? Att jag borde vara en eremit som bodde i en stuga på Allvaret på Öland? Jag hoppas det, för jag hade älskat varje sekund!