Jag har en man med en båt. Det är en mycket bra sak.
Han skaffade båten förra sommaren och jag åkte runt runt och såg honom åka wakeboard efter den där båten. Så många varv att jag blev alldeles sjösjuk.
Han tjatade och bönade och bad att jag också skulle prova att åka men eftersom båten alltid var fullproppad av unga män så kände jag inte för att ligga där iklämd i en våtdräkt och inte veta vad som var fram och bak i vattnet. Så jag avstod.

Men det blev sommar igen och sist vi var ute på sjön så sa jag helt enkelt till Emil att nu vill jag också åka.
Det fanns inga unga män i närheten, det vara bara jag och Emil och spegelblankt vatten.
Så jag klämde mig ner i våtdräkten, på med flytväst och den stora wakeboarden.
Emil slängde mig i sjön och sen var det bara att hålla i sig i det där snöret för kung och fosterland.

Jag trillade. Jag svalde halva sjön och jag trodde mina armar skulle ryckas av varje gång båten drog iväg.
Men jag bestämde mig för att jag ska fan i mig upp på den där jävla brädan!
Och på femte försöket så stod jag där på vågen!
Livrädd och lycklig och åkte inte många meter innan jag stod på huvudet men det hör inte hit.

Det jag vill ha sagt är helt enkelt att man måste bestämma sig.
För om man bara vill så kan man göra precis vad som helst.
Det gäller såklart inte bara att åka på vatten, det gäller precis allting i livet.
Och jag är inte en person som ger upp.