Idag var en sån dag allting känns som klister. Hela dagen har segat sig fram och jag har varit på allt annat än bra humör.
Det har egentligen varit så en gansla lång stund nu.
Att lära sig något nytt är otroligt utmanande och inte alltid det roligaste man kan göra.
Jag kan teckna, fattar hur man ska dra linjer och få till skuggor och toningar, men att göra samma sak med en tatueringsmaskin är inte det enklaste.
Att ha en färdig bild och sen inte kunna överföra den till hud är otroligt frustrerande.
Att gå från något man är grym på, till något man inte behärskar alls, är tuffare än jag trott.
Ibland blir jag alldeles gråtfärdig, för att det är svårt och trögt och att jag inte förstår.
Jag kan sitta där och glo på min stol och undra vad fan jag gett mig in på. Jag blir livrädd varje gång jag måste sätta nålen i någon, känner att jag bara vill lämna över skissen och sen springa och gömma mig.
Jag kan inte det här, vad har jag gett mig in på och hur hamnade jag här?
Så har jag känt hela dagen. Kanske borde jag ge upp.
Men jag är inte den som ger upp, jag ska ta mig fan behärska den här maskinen om det så är det sista jag gör.
Men ibland är det bara så svårt att inse sina begränsningar.

(idag lyfte en av tatuerarna mig för att räta ut ryggen, det smällde till så högt att det hördes i hela studion. Sen dess har jag knappt kännt någonting av det onda)